13 oktober 2020

Ny fado på cd. Sara Correia

 Sara CorreiaDo Coração. Universal. ***1/2



 

Sara Correia är en av de unga sångerskor som många tror kommer att bli alltmer uppmärksammade under de närmaste åren. Hon är redan känd i fadokretsar efter många framträdanden på fadoställen i Lissabon. Bara 27 år gammal kommer hon redan med sin tredje cd. Och Do Coração är hennes bästa prestation hittills.

 

Hon samsas här med duktiga fadomusiker som förekommer på åtskilliga album under senare år. Ângelo Freire spelar portugisisk gitarr (på ett spår Bernardo Couto), Marino de Freitas är basist och Diogo Clemente spelar spansk gitarr och ett par andra instrument. De vanliga gitarrklangerna har kompletterats av andra som piano, accordeon och elektroniska instrument som synt och keyboard, men deras medverkan är ganska diskret och musiken behåller genomgående sin fadokänsla. Av de elva sångerna är tre traditionella fados med nya texter, resten mer eller mindre nyskrivet. Bland upphovsmännen finns Diogo Clemente, gitarristen Mário Pacheco och poeten Manuela de Freitas.

 

Sara Correia är en kraftfull och expressiv sångerska vars röststyrka är anmärkningsvärd. På den nya skivan tycker jag att hon också uttrycker sig med en större nyanseringsförmåga än tidigare. Hon är väl förtrogen med fadons uttryckssätt och sjunger med självförtroende och säkerhet, följsamt ackompanjerad av rutinerade musiker. Däremot är hennes röstklang inte enastående, och det finns en rad unga sångerskor – som Maria EmíliaMatilde CidJoana Almeida och Beatriz Felício – som har lika goda möjligheter inom en framtida fado. Men Sara Correias nya album är genomarbetat och övertygande. Speltiden är 34 minuter, i snålaste laget.



 

Alla texter finns med, även i engelsk översättning. Att texterna skrivs med liten teckenstorlek i texthäftet är inte så konstigt, det ska ju rymmas i skivfodralet. Men att, som i ett par fall, trycka texten med tunna röda bokstäver på mörkblå bakgrund gör den oläslig även för ungdomliga ögon. Elementära kunskaper i läsbarhet tycks inte stå högt i kurs bland dem som formger fadons cd-omslag.

8 oktober 2020

August Strindberg, Esplanadsystemet


 

Georges-Eugène Haussmann (1809–91) var en fransk stadsplanerare som förknippas med ombyggnaden av Paris under senare hälften av 1800-talet. Gamla förfallna, trånga och osunda kvarter skulle ersättas av luft och ljus i form av parker och breda boulevarder. Haussmann hade ett avgörande inflytande över Paris utformning, men tanken på öppna, breda paradgator fick många resultat även i andra europeiska städer. I Stockholm har vi esplanader som Valhallavägen, Karlavägen, Ringvägen, Drottningholmsvägen med flera. Haussmanns vision om en renare och sundare stad blev inte helt realiserad, men han kan förstås inte klandras för att boulevarderna under 1900-talet blev fyllda av bilkaravaner som spydde ut avgaser och förvandlade Paris vita byggnader till ljusgrå.


När August Strindberg (1849–1912) år 1883 publicerade dikten Esplanadsystemet var han inspirerad av Haussmanns stadsplaneidéer. Men Strindberg ville också röja upp i ett förlegat och unket konservativt tänkande med nationalism och klassklyftor. Dikten skrevs under Strindbergs radikala period då han publicerade flera verk med en klart samhällskritisk tendens. Till exempel Det nya riket från 1882. Dikten Esplanadsystemet tål att läsas även i vår tid. Bilderna här har egentligen inget med avenyer att göra; de är från byggen av ett sjukhus och ett bostadsområde på Södermalm i Stockholm 2019.




 

Där gamla kåkar stodo tätt 
och skymde ljuset för varandra, 
dit sågs en dag med stång och spett 
en skara ungfolk muntert vandra.


     Och snart i sky 
     stod damm och boss, 
     då plank och läkt 
     de bröto loss.


     Det ruttna trät, 
     så torrt som snus, 
     det virvlar om 
     med kalk och grus.


     Och hackan högg 
     och stången bröt 
     och väggen föll 
     för kraftig stöt.


     Och skrapan rev 
     och tången nöp, 
     att taket föll 
     och skorsten stöp.


     Från kåk till kåk 
     man sig beger, 
     från syll till ås, 
     allt brytes ner.


En gammal man går där förbi 
och ser med häpnad hur man river. 
Han stannar; tyckes ledsen bli, 
när bland ruinerna han kliver.


”Vad skall ni bygga här, min vän? 
Skall här bli nya Villastaden?” 
”Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för Esplanaden!”


”Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –” 
”Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?” 




 

 

3 oktober 2020

Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.




 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

28 september 2020

Den eviga Jazz på svenska

 

Musiktidskriften Lira har publicerat en lista med de hundra bästa svenska jazzskivorna. Listan är inte resultat av någon läsaromröstning, utan summan av förslag från en ganska stor skara jazzlyssnare och -kännare. På första plats hamnar Jan Johanssons och Georg Riedels Jazz på svenska, följd av Lars Gullins Danny’s Dream och Monica Zetterlunds och Bill Evans Waltz for Debbie. Viktiga namn inom svensk jazzhistoria som Esbjörn Svensson, Bernt Rosengren, Bobo Stenson, Börje Fredriksson, Nannie Porres, Eje Thelin, Bengt Hallberg, Lina Nyberg med flera hamnar på framträdande placeringar. Så ”juryn” verkar kunna sin sak.


I sin kommentar till förstaplatsen skriver Patrik Lindgren: ”Ja, vad mer finns att säga? Samtidigt: jag lyssnar och lyssnar och hör och känner nytt varje gång. Jazz på svenska är den magiskt skimrande punkten där svensk jazz och svensk folkmusik sammanstrålade. Men ingen slutpunkt, utan en startpunkt. En blick bakåt och framåt på samma gång. Vi förlorade Jan Johansson alldeles för tidigt, men musiken kommer att klinga för evigt, skänker jordad trygghet och pekar vidare framåt.”


 

Tidskriften har frågat några aktuella jazzpianister hur de ser på Jazz på svenska. Troligen var ingen av dem född då skivan spelades in i början av 60-talet. Jan Lundgren säger: ”Det är en fantastisk platta som jag njutit av många gånger! Den har definitivt varit en inspiration. Hög kvalitet rakt igenom.”  Och Lisa Ullén kompletterar: ”Jazz på svenska är för mig en platta som känns som om den alltid har funnits med. Som ett slags referens och inspiration till mitt eget pianospel. Helt klart en skiva som jag lyssnat mycket till under vissa perioder.”

 

Elise Einarsdotter: ”Jazz på svenska slungade in mig i en helt ny klangvärld och också ett helt annorlunda uttryck. Det var jazz baserat på något som var mina egna rötter, och som jag hade tillhörighet i! /…/ Den identiteten är omedelbart igenkännbar, och kan i en enda ton förmedla berättelsen om ett helt liv. Många, många år senare har Jazz på svenska samma starka effekt på mig!” Och Joel Lyssarides tillägger: ”Jag tycker att skivan är ett bra exempel på att det går att göra något som är extremt lyssningsbart och vackert utan att tumma det minsta på ens egen konstnärliga integritet. Jan Johansson har även en unik förmåga att spela vackert utan att det blir sentimentalt./…/ Urvalet av låtarna återspeglar något väldigt svenskt i sitt psalmiga, korala anslag. Det finns även något väldigt retoriskt i det sätt Jan Johansson presenterar melodierna och improviserar över dem på. Han har en förmåga att på ett övertygande sätt få mig att verkligen stanna upp för ett ögonblick och glömma allt och bara lyssna. Hur han sen gör det är fortfarande ett mysterium för mig …”



Jazz på svenska är den mest sålda svenska jazzskivan någonsin och egentligen så välkänd att den inte behöver en närmare presentation. Skivan spelades in på tre dagar och utkom 1964. Den innehåller tolv spår med svenska folkmelodier och Jan Johanssons och basisten Georg Riedels improvisationer över dem. Improvisationerna är inte särskilt vidlyftiga. Kombinationen av hänförande vackra folkmelodier och måttfull jazzimprovisation skapar variation och dynamik. Jan Johansson spelar klart och distinkt, Riedels bas är varm och fyllig. Närvaron av bara två instrument ger en avskalad musik med rum för tystnad och andning. Alla som hör skivan uppfattar en ton av vemod, och ett mycket nordiskt vemod, lika begripligt i grannländerna som i Sverige.

 

Pianiströsterna i Liras höstnummer vittnar om att Jazz på svenska var något man hörde för mycket länge sedan och sedan återkommer till då och då, genom decennierna, utan att musiken har förlorat ett uns av sin fräschör. Liras Patrik Lindgren säger att den ska klinga för evigt, och onekligen finns det något evigt kring dessa inspelningar. Jag hörde dem först i början av 70-talet (men var bekant med den inledande Visa från Utanmyra, som spelades mycket på radio). Sedan har musiken alltid återkommit och samsats med nya medieformat; nu har jag den tillgänglig som cd, i en gammal mp3-spelare och i mobiltelefonen. Många gånger har Jazz på svenska gjort mig sällskap under resor, och även när jag hör den på främmande platser berättar den om stora skogar, mörka sjöar och det nordiska vemodet. Det som är en del av det svenska och nordiska. En Dan Andersson-stämning.

 

När jag först bekantade mig med skivan arbetade jag i en stor skivbutik i centrala Stockholm. Jazz på svenska sålde alltid stadigt och särskilt inför jularna beställde vi hem massvis av den. Fortfarande går det att köpa skivan lite varstans – vilken dröm för en artist, att alltid finnas tillgänglig efter nästan sextio år! Jag har varit en trogen konsument av Jazz på svenska och köpt åtminstone tolv exemplar som presenter åt utländska vänner – och flera har vittnat om hur starkt de upplevt musiken.

 

Naturligtvis finns Jazz på svenska att lyssna på via Internet. Alla inspelningarna finns på Youtube, till exempel. Och där kan man om man vill kommentera musiken. Till sist några av många fler röster om Visa från Utanmyra. Jag har här tagit bort användarnamnen och tidsangivelsen.

 

Swedish melancholy with an old beautiful varnish of hope in solitude.

 

To me, this song perfectly encapsulates the Swede. It's a lonely, melancholic melody with a bass line that somehow offers promises of hope and brighter days. But the piano itself seems hesitant to offer such dreams and just stays the course with its solitude.

 

Detta är något av det bästa jag vet. R.I.P. Jan J.

 

Når jeg lytter til Jan Johansson Jazz på svenska, breder der sig en salig ro i mig, sådan har det været i 57 år, nu er jeg 60.

 

Jag älskar den här skivan så jävla mycket. Hälsningar från Finland!

 

Musikken til mit liv og eftermæle. Jazz på svenska, er uden sammenligning den bedste nordiske jazz udgivelse igennem tiden og man kan ikke lade være med at tænke over hvad han (Jan Johansson) kunne have bedrevet af genialiteter såfremt han ikke var blevet taget fra verden i så ung en alder.

 

A true masterpiece of an album. One of musics biggest milestones. Thanks Jan Johansson.

 

Denna (musik)skatt är den enda skatt jag gillar! Fantastisk musik, enkel som går direkt till hjärtat.

 

Svenskt vemod. Det nordiska mörkret sveper över oss ...




 

 

23 september 2020

Inblickar i den lusofona världen

 

En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).


 

Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.


Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira.



Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.

 

De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.

 

I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.

 

Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.

 

Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.

 

Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt. 

 

Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.

 

Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.

 

Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.


Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35  procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.

 

 

13 september 2020

Trähusen i centrala Östersund



Bilden upptill är tagen från toppen av Frösötornet, ett torn varifrån man har strålande utsikt över Storsjöbygden och delar av den jämtländska fjällvärlden. Bilden visar det lilla samhället Lugnvik utanför Östersund. Som synes finns det gott om skog i trakten, och så är det på de flesta håll i Norrland. Skogen har nyttjats som byggnadsmaterial i många norrländska orter, och trähus är därför ett karakteristiskt inslag i många städer och andra orter. De sätter också sin prägel på de centrala delarna av Östersund.



Det var 1786 som Östersund grundades, under Gustav III:s regim. Det är alltså ingen gammal stad. Under de första decennierna växte den dessutom mycket långsamt, med bara ett fåtal personer årligen, och Frösön, som länge hade varit centralorten i Jämtland, var sedan hundratals år både större och mera välmående, bland annat för att det fanns bra odlingsmark där. Östersund blev residensstad 1810, men det dröjde ytterligare flera decennier innan staden växte till.



De gamla trähusen i Östersunds centrala delar är alltså inte urgamla. När de byggdes är svårt att säga, en de representerar en äldre byggnadsstil och kan ha tillkommit decennierna kring 1900. Den viktigaste affärsgatan är Prästgatan, där flera av dem finns, och ännu flera på de parallella Storgatan och Köpmangatan som ligger längre ner på sluttningen mot Storsjön. De är inte unika, liknande byggnader finns i andra norrländska städer, men de skiljer sig från den bebyggelse jag är van vid i Stockholmstrakten och de är charmiga och dekorativa inslag i stadsbilden.



De flesta av dem är målade i ljusa kulörer, snygga och välskötta. De har, som allt annat, mött modernare tider och de som ursprungligen bebodde husen kunde knappast tänka sig att de långt senare skulle husera sådant som en modern skönhetssalong, teknikfirman Kjell & Company eller en butik med asiatiska matvaror.






Trähus var åtminstone förr eldfängda. Många bränder har ägt rum i norrländska städer. Någon förödande brand ingår dock inte i centrala Östersunds historia. Trähusen som vi i dag ser på en promenad genom centrum är förhoppningsvis impregnerade med något som skyddar dem från elden.




Den sjungande taxichauffören


En kväll i december 2019 besökte jag en fadokrog i Alfamadistriktet i Lissabon. Strax efter tolv lämnade jag stället, nöjd efter mycket god musik och utmärkt mat. Min avsikt var att gå ner till tunnelbanan vid Terreiro do Paço och ta ett av de sista tågen till området där jag bodde vid tillfället. Tunnelbanan i Lissabon slutar att gå vid halv ett på natten, på ett ungefär. Det regnade lite, så jag bestämde mig för taxi. Och taxi i Lissabon tycker svenskar är billigt; från restaurangen till hotellet cirka fyra kilometer därifrån räknade jag med en kostnad på åtta–nio euro.


Taxichauffören frågade mig omedelbart om han fick sjunga för mig. Det kan bli pinsamt, kan man tänka, särskilt efter den fina sången på fadokrogen, men det är svårt att säga blankt nej. Och chauffören började sjunga. Med förvåning konstaterade jag att chauffören hade en fin röst och ett lyriskt, känsligt sångsätt påminnande om mer kända fadosångare som José Manuel Barreto och Carlos do Carmo. Under bilfärden sjöng han två fados, sedan började vi närma oss hotellet.



Francisco Carlos– så heter chauffören – är inte den enda inom fadon som livnärt sig som taxichaufför. Det gäller också en av fadons ledande upphovsmän, skapare av över tusen sångtexter och många melodier som ännu sjungs, Frederico de Brito (1894–1977). Francisco Carlos berättade att han sjungit fado i flera decennier, och hans status som amatör hade inte hindrat honom från att framträda på flera av stadens mest välrenommerade fadokrogar. Han påstod att han hade känt fadons kanske störste sångare, Fernando Maurício (1933–2003). Svårt att bevisa eller motbevisa.

 

Taxiresan slutade med att jag köpte en cd som chauffören hade med sig, Novos Êxitos, som saknar uppgift om skivbolag. Här sjunger Carlos tolv sånger varav några är välkända och samtliga förankrade i den traditionella fadons melodier. Han kompas av Manuel Mendes på portugisisk gitarr och en Vital d’Assunção på spansk gitarr eller/och basgitarr. Det finns förstås märkligare sångare, men skivan är klart hörvärd och Francisco Carlos utan vidare en av de bästa amatörer inom fadon som jag hört, men en omsorgsfull och nyanserad hantering av musiken. Skivan säljs sannolikt bara av denne specielle taxichaufför som gav mig ett trevligt Lissabonminne.