22 juni 2017

Hasse Z (20). Stadens midsommar

Stadens midsommar kommer från samlingen Skrattets tidsålder, Albert Bonniers Förlag 1949. Texten är daterad 1934.



Min barndoms midsommar drog fram med sol och glada vindar över en leende och vacker stad. Med midsommarn steg också skogen in i staden till de höga husen och de hårda gatorna. Inte julens mörka, allvarliga granskog utan den unga, ljusa björken med sina nyfödda späda blad. Den klädde portar och butiker, och från de vita Mälarbåtarna, som gled in mot Riddarholmen, lyste den i vida knippor över bryggor och relingar. I denna gamla, unga stad fanns ännu hästar, stora, tunga hästar, som klampade fram med fyllda bryggarvagnar, droskor och spårvagnar, och över deras stolta huvuden vajade och svängde björklövet som en hälsning från skogen och marken utanför tullarna.
   Från Saltsjön strök vinden in i Gamla stan och sopade och fejade så gott den kunde bland allt bråtet. Från de smala gränderna steg en doft av öl och mycket annat, och vågade man sig in i deras prång, mötte man en luft så isig och kall som var man nere i en källare. Till och med Västerlånggatan, som kallades för fattigbrasan, därför att den var så varm på vintern, blev kylig och sval i sin skugga.
   Men nere vid Mälartorget, där kanalen strök fram under Riddarholmens mörka stenmassor, lyste och glittrade en vänlig sol över ett festligt och brokigt marknadsliv: en karneval i miniatyr i Nordens Lilla Venedig: lövmarknaden, det gamla Stockholms midsommarfest, med anor från stora tider på sin rätta plats mellan holmarnas stolta minnen.
   Trumpeterna skrällde, positiven spelade och över de björklövsklädda stånden, där stadsbarnen trängdes och käringarna skrek och domderade för att få ordning på affärerna, lyste italienarnas färggranna knippen av årets första ballonger. Sorlet av unga, glada röster steg och föll, drog fram under den mörka bron och nådde ända till Vasakungen, som hög och allvarlig stod staty på Riddarhusets eget torg. I porten till kafét vid hörnet stod en kypare med servett under armen och matade duvorna, som trängdes mellan de höga kullerstenarna. Där inne satt stadens borgare vid sin stadiga frukost med stora supar i immiga glas redan klockan elva. Och bort mot badinrättningen, som dagen till ära hade hissat gröna vimplar till och med på det höga spinkiga tornet, skyndade nakna små fötter sin snabba väg till dagens första bad. Över de dyhala bräderna under järnvägsbron gnodde de fram mot de höga grindarna, där gubben Köhler, rund och trind i sin blåa kostym och sin guldbandade mössa, stod färdig att ta emot dem. Framför honom på den runda planen lyste den stora blomrabatten i sommarens första prunkande färger och högt i den klarblå rymden gav Tyska kyrkans klockstapel sin ton och sin melodi år tavlan: Bellmans, Blanches, Strindbergs Stockholm.
      Staden växte. Den blev stor och förnäm och hård i all sin sten och betong. Det passade sig inte längre att vara glad så att det märktes, åtminstone inte utomhus. De unga midsommarbjörkarna vågade sig inte in bland så allvarliga människor. De stannade försagda och skrämda vid tullarna, om de ens hann så långt. Hästarna var också borta, och bilar och björklöv passar inte riktigt med varandra.
   Lövmarknaden försvann stilla och obemärkt. Den hörde inte ihop med tiden. Det blev tyst kring den vackra kanalen, som till slut bara blev en bit av den mångarmade stora kloak, som omgärdade hela staden.
   Midsommarns Stockholm blev en övergiven och tyst stad. När skärgårdens alla flaggprydda båtar lagt ut från kajer och broar, reste sig den ensamme stockholmaren, där han satt vid sitt lilla bord under lagerträden utanför Grand, lyfte sin hatt och sade:
   ”Äntligen är man för sig själv och får rå om sin stad, alldeles ensam, åtminstone för ett dygn. Adjö med er allihop.”
   Gustav Adolfstorg låg öde och tomt. Gubben Boije hade packat ihop sina tidningshögar, dragit till repet om sin smutsiga gamla rock och gett sig av, ingen visste vart. Den ensamme vagabonden Vegesack hade lämnat sin port vid Fredsgatan och strök som en blek men frackklädd skugga fram över Norrbro på väg till sin kula på Söder. Busen Lake, som bodde under en presenning på Skeppsbron, hade också gått hem, och på Reisen, där skepsstuvarna Söderström slutat sin frukost tidigare än vanligt, var man i färd med att stänga.
   Den ensamme stockholmaren gick sin stilla väg genom de tomma gatorna hem till Östermalm, men just vid Nybroplan, där han blundade för nya Dramaten och försökte minnas hur källaren Flaggen såg ut, mötte han en underlig figur, en elegant, smärt herre i halmhatt och rutig kostym, som med lätta danssteg vek in bland Strandvägens ljusa lindar. Han sjöng med klar och vacker röst en glad och lustig offenbachmelodi, svängande sin smala, svarta käpp i takt med musiken. Århundradets och stadens siste kavaljer, greve Magnus von Rosen, firade sin egen lilla midsommar, där han mest älskade att fira den.
   I dag är Stockholm en stor stad, eller tror sig vara det. Men ändå är den en sommar- och midsommarstad. Det är en skärgårdsstad på holmar och öar, och från skärgården drar också midsommarns lekande vind in mellan husen, hur höga och förnäma de än blir. Och på torgen lyser det av friska blommor och grönt. Så stor är sommarens makt och välde, att den till och med kan få grus och sten att grönska.


19 juni 2017

Statyer på stan (39) – Eva Hild



Förra sommaren kunde man se några stora, mäktiga statyer av engelsmannen Tony Cragg vid Djurgårdsbrunnskanalen. Jag skrev om dem i Statyer på stan 12. Utställningen var ordnad av Galleri Andersson/Sandström, som denna sommar presenterar en liknande utställning med stora skulpturer, nu av den svenska konstnären Eva Hild. Den som såg Tony Craggs statyer kommer inte att ha svårt att hitta Eva Hilds eftersom de placerats på samma platser, fyra statyer norr om Djurgårdsbrunnskanalen, lite öster om Sjöhistoriska museet, och två på den motsatta södra sidan. Den som inte såg Tony Craggs verk kommer ändå lätt att hitta Eva Hilds eftersom de är tydligt synliga för alla som följer promenadstråken intill kanalen.

Eva Hild är född 1966 i Lidköping och uppvuxen i Borås där hon är bosatt, utbildad i Göteborg. Hon har ett offentligt verk i Stockholms innerstad, den vackra Binär på Jakobsgatan (se Statyer på stan 25). Ur informationen om den nya utställningen citerar jag: Eva Hild har med sina karaktäristiska organiska former blivit en av Sveriges mest framgångsrika skulptörer. Hon har även en stark position på den internationella konstscenen och är representerad i betydande privata och institutionella samlingar runt om i världen. Vid Konstakademins högtidssammankomst den 17 februari 2017 mottog Eva Hild Asmund och Lizzie Arles skulptörers.”

Denna skulptur heter Around.


Skulpturerna som nu ställs ut på Djurgården är av målad aluminium. De är ungefär lika stora som Tony Craggs verk som man kunde se sommaren 2016, men ger ett helt annorlunda intryck. Medan Craggs skulpturer var tunga, massiva och kraftfulla, är Eva Hilds lätta, eleganta och mjuka i formen. För den överst avbildade skulpturen kunde jag inte se någon namnskylt, men det spelar mindre roll eftersom namnen är tämligen intetsägande.

Denna skulptur heter Recurrence.


Så här beskrivs verken i informationen kring utställningen: ”Eva Hilds skulpturer är som kroppar exponerade för tryck och rörelse. Hålrummen, luften och tomheten i skulpturerna definierar verken. På så sätt kan man säga att det är det frånvarande som definierar det närvarande. Såväl utsida som insida är presenterad och de avancerade formerna uttrycker fragil skörhet och kraftfull styrka på samma gång. De abstrakta formerna rör sig in och ut genom sig själva och trots att skulpturerna kan vara voluminösa präglas de av en sinnlig lätthet.”

På norra sidan om kanalen står även Wave.



Eva Hild själv säger: ”Mitt arbete handlar om att gestalta tillstånd av rörelse, flöde och förbindelser i organiska, ofta tunnväggiga skulpturer. Man kan se dem som rytmiska självporträtt, elastiska deformationer eller koreograferad asymmetri! Det är spännande att verken får ta plats i en utomhusmiljö och möta människor och natur. Varje skulptur talar sitt språk där de inre och yttre rummen samspelar med omgivningen.”

Söder om kanalen finns Nod.



Placeringen ute i den grönskande Djurgårdsnaturen är tilltalande; skulpturerna skulle ge ett helt annat intryck i en museisal. Och eftersom de ter sig olika beroende på betraktningsvinkeln avbildar jag här fem av dem från två håll. Och rekommenderar en promenad kring Djurgårdsbrunnskanalen i sommar. Utställningen pågår till och med den 31 augusti.

Till sist Stand.




16 juni 2017

Vilsam vecka på Lefkas


Tre bilder av Grekland:
1. Landet i Europeiska Unionens utkant vars ekonomi under lång tid skötts med en inkompetens som lett till gigantiska skulder, ett enormt statsunderskott och allt hårdare indragningar i välfärdssystemen för en befolkning som blivit van vid att dra åt svångremmen, gång på gång. Och som betraktas med misstänksamma och krävande blickar av bankirer och EU-politiker i länder där man har bättre ekonomi och ogärna lånar ut mer, utan helst ser ännu snävare grekiska svångremmar. Därtill flyktingkrisen. Greker med små resurser har tagit emot tusentals flyktingar med generositet och välvilja.

2. De grekiska orden som lånats in i mängd i andra europeiska språk; vi kan inte säga många meningar på svenska utan att använda grekiska ord. Bibliotek, demokrati och fysik är tre av många. Även en måttligt bildad person som jag kan utan eftertanke räkna upp åtminstone minst ett dussin grekiska filosofer, vetenskapsmän och konstnärer som Homeros, Sapfo, Sokrates, Platon, Aristoteles, Sofokles, Aristofanes, Demokritos, Pythagoras, Herodotos, Hippokrates, Pindaros, Arkimedes, Thales, Aischylos, Epikuros ... Jag läste en gång Bertrand Russells Västerlandets visdom (Forum 1989) och förvånades över att Russell en tredjedel in i denna filosofins historia fortfarande hade mer att berätta om de gamla grekerna, som han uppenbart skattade högt. Bob Dylan beskriver i sin memoarbok sin starka fascination inför historikern Thukydides verk – och fortsätter med Homeros Odysséen i sitt nobeltal (eller vem som nu egentligen formulerade det). Därtill alla grekiska byggnadsminnen i form av teatrar och tempel, inte bara i själva Grekland. Så Grekland har satt sitt avtryck i kulturhistorien. Västerlandet hade varit något annat utan Grekland.


3. Semesterlandet Grekland med massvis med vackra öar, mestadels varma och soliga med klart vatten, stränder, utsikter, stora turistorter och lugna byar där utvecklingen varit stillsammare, ett lockande hörn av Europa som blivit en tillflykt undan stressen och vars attrationskraft snarast tilltagit sedan Turkiet drabbats av terrordåd och en ökande politisk repression. Desssutom billigare än flera andra sydeuropeiska länder.


Utsikt i norra delen av Lefkas.

Det var den tredje bilden som lockade till en vecka på ön Lefkas, som är den fjärde största ön i Joniska havet, det vill säga väster om fastlandet, som Lefkas binds samman med genom en kort bro. De tre större är Kefalonia, Korfu och Zakynthos. Det är verkligen inte lätt att säga om Lefkas är en ”bättre” ö att besöka i början av juni än de andra fem öar jag rest till tidigare – Skopelos, Skiathos, Samos, Kreta och Karpathos.

Utsikt över staden Lefkas.

Här finns inga antika tempel eller andra byggnadsminnesmärken. Några små museer kan man hitta, men det historiska museet i huvudorten Lefkas (Lefkada) står sig slätt i jämförelse med de mycket mer imponerande arkeologiska museerna i Heraklion och Chania på Kreta, även om föremålen i Lefkasmuseet är intressanta och vittnar om förnämligt konsthantverk under en tid från vilken ingenting alls finns bevarat i vårt eget land i norr. Staden Lefkas är bebodd av cirka 7 000 av öns sammanlagt 26 000 invånare, men ger ett lite större intryck och är i sina äldre delar tilltalande med smala gränder och vackra byggnader. En kuriositet är att Lefkas har Greklands näst äldsta symfoniorkester med anor från 1850 (den allra äldsta finns på Korfu).

Lefkas gamla kvarter.
























Ön är 325 kvadratkilometer, ungefär en fjärdedel av Ölands yta. Den är bergig och frodigt grön, med den mest dramatiska naturen på västsidan. De flesta orter som kommit i fråga för turismen ligger på den flackare östra sidan. Huvudorten för turismen heter Nidri och ser ut som sådana platser brukar se ut: en hamn, utflyktsbåtar, en välbefolkad strand och en genomlöpande gata som är full av restauranger och allehanda butiker som säljer sådant som turister förväntas önska sig, glassbarer, kaféer och hotell. 
Stranden Agios Nikitas.

Stranden Kathisma.

Lokalbussnätet är ganska bra utbyggt och bussarna av god standard. Turismen är säkerligen en huvudnäring på ön, men, bortsett från Nidri, inte så påträngande som på vissa andra öar. Stränder finns runtom på ön, de mest imponerande på västsidan. Lefkas producerar en del vin, och de få glas av öns vita vin om jag smakade var helt godtagbara.

Vassiliki på södra Lefkas.

Byn Sivota i söder.

Jag bodde på trevliga Hotel Porto Ligia, ett vackert beläget ställe med härlig havsutsikt och både pool och strand på området. Byn Ligia är under början av juni sömnig och stillsam. Byns enda minimarket var stängd. Där fanns några enkla, glest besatta restauranger i hamnen. Man serverade fisk som tagits upp av fiskarna som hade sina båtar intill. Genom byn gick den landsväg som löper runt hela ön, både öst- och västsida. Trafiken var livlig men inte hård. Ligia är en vacker plats där det inte finns mycket att göra – utom att bada, titta på utsikten och ta det lugnt. Helt i min smak för en junivecka.

Mina närmaste grannar på hotellet var svalorna som hade fått det minsta rummet. Men de fick det nog billigt.


  

13 juni 2017

Hasse Z (19). Dörrplåten

Dörrplåten är hämtad från samlingen med samma namn, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949. Berättelsen är tyvärr inte daterad. Men man kan förstå att den är från en tid då hyresvärdar inte alltid kostade på sig nattbelysning i trapphusen.



Konsul Henrik Fredman var en helt vanlig konsul och människa. På den tiden han bara var en enkel handlande, var han nästan ännu vanligare. Till denna vanliga människa hörde, som en medaljong till en kedja, som ett frimärke till ett brev, en vit emaljerad namnplåt på dörren, med namnet tryckt i stora, klumpiga bokstäver, en namnplåt som kunde passa en handlande, men inte en konsul. Och kanske ännu mindre en konsulinna. Fru Fredman avskydde denna namnplåt, som på ett synnerligen ofördelaktigt sätt skilde sig från de andra plåtarna i huset. De var allesammans av mässing och på dem stod inte som på den här något förnamn utan bara tillnamnet rätt och slätt. Sådant är fint. Fru Fredman talade ofta med sin man om att beställa en annan dörrplåt, men Fredman svarade undvikande. Han tyckte om den gamla namnplåten. Han var ingen modern snobb. Han var en enkel och naturlig människa med både för- och tillnamn på en vit, enkel, emaljerad plåtskylt.
– Men vad ska folk tänka, som kommer hit? sade fru Fredman. Vad skall dom tro? Det är ju bara tarvligt folk, som har vita emaljskyltar, utom på köksingången, ty där passar de.
   Fredman lät skylten vara. Och så led det mot jul. Och då en dag gick fru Fredman in i en fin järnhandel och beställde en mässingsskylt sådan den skall vara med bara tillnamnet, Fredman, tryckt i svart fördjupning. Och så alldeles fyrkantig, inte oval som den gamla emaljskylten.
   Och så börjar historien.
   Dagen före julafton var konsul Fredman borta på middag. En konsul har stora förpliktelser i umgängeslivet. Fru Fredman satt ensam hemma och ordnade med julklapparna. Så ringde det på dörren, och då fru Fredman öppnade, var där ett bud med den nya namnplåten. Fru Fredman tog upp paketet och blev glad, ty just så skulle en namnplåt se ut. Den var prccis som alla de andra i huset, bara nyare och finare.
   Han får den i julklapp, tänkte fru Fredman. Jag har betalt den med egna pengar. Och jag sätter upp den redan i kväll, så är det gjort.
   Fru Fredman, som var en händig kvinna, fick tag i en skruvmejsel, skruvade bort den gamla skylten och satte fast den nya. De gamla skruvarna passade precis. Fru Fredman såg på sitt verk och drog en suck av glädje och lättnad. Äntligen var man då av med det gamla åbäket. Varje människa är sin egen annons, brukade Fredman säga, och däri ingår väl också att man har en värdig namnplåt på dörren.
   Så blev det sent och så gick fru Fredman till sängs och så somnade hon i lyckligt medvetande av att ha utfört en god och vacker gärning.
   Klockan precis 14 minuter över två på natten kom konsul Fredman hem. Han kom i bil, betalade chauffören och öppnade porten. Så steg han in i förstugan, knäppte upp rocken för att andas lite lättare och steg uppför trapporna. Han gick en trappa, han gick två och han gick den tredje. Där stannade han, tog upp nyckelknippan och tittade av gammal vana åt det håll, där hans vita emaljskylt brukade lysa emot honom i mörkret. Där lyste ingenting. Där fanns ingen skylt.
   Jag har gått en trappa för högt, tänkte Fredman. Sådant kan hända. Det har hänt andra och det har till och med hänt mig. Man är ju litet trött och litet tankspridd så här dags på natten.
   Fredman vände och gick ned en trappa. Där stannade han. Men där fanns heller ingen vit emaljskylt.
   Besynnerligt, tänkte Fredman, och så förbannade han värden, som inte bestod trappljus om nätterna och sig själv som inte hade tändstickor. Så fortsatte han att tänka: jag har naturligtvis gått en trappa för lågt i stället för för högt. Jag måste gå upp två trappor till.
   Fredman gick upp två trappor till. Nu var han i fjärde våningen. Men där fanns heller ingen vit emaljskylt.
   Fredman lutade sig mot förstuväggen, slöt ögonen och kände sitt hjärta klappa lite för oroligt. Detta är mycket besynnerligt, tänkte han, skulle jag möjligen ha gått upp i galet hus. Men jag känner ju igen alltsammans, åtminstone det jag ser. Och jag har ju inte druckit så mycket. Jag skall övertyga mig om saken. Jag går ned igen.
   Fredman gck nedför de fyra trapporna, passerade nedre förstugan och steg ut genom porten. Nu var han på gatan.
   Visst var det hans hus. Han såg det mycket väl. Han hade bott här i sex år. Det fanns inga tvivel. Fredman stod färdig att åter stiga in i porten, då en förfärlig tanke slog honom: tänk, om han drömde, om han gick i sömnen, om alltsammans var overkligt, allt det som levde och rörde sig omkring honom. Vid sådana fall kan det hända att allting stämmer och är riktigt, allt utom någon enda liten detalj. Namnplåten var en sådan detalj. Den hade fallit bort som ett klipp i en film.
   Jag går i sömnen, sänkte Fredman. Eller – han blev riktigt rädd – jag är död och går igen! Jag har kanske varit död i flera år och någon annan har flyttat in i min våning, och därför sitter där inte min gamla, emaljerade, vita namnplåt. Där sitter en annan. Jag är död och begraven, och andra människor bor i min våning och har tagit bort min namnplåt.
   Fredman började gå helt sakta framåt gatan. Plötsligt mötte han en poliskonstapel, en riktig, levande poliskonstapel. Fredman fick en idé, gick fram till konstapeln, lyfte sin hatt och sade med en levande människas röst:
– Förlåt, konstapeln, var ligger nummer 35 på den här gatan?
– Där borta, sade konstapeln, andra huset från hörnet.
– Tack, sade Fredman. Och så vände han och gick tillbaka till det hus, där han i livstiden bott som konsul och före detta handlande. Försiktigt öppnade han porten och steg in. Allting var sig likt som nyss och under alla de sex åren. Fredman gick igenom förstugan och steg uppför första trappan. Han stod silla på översta trappsteget. Där rätt fram bodde kaptenen och där till vänster bodde doktorn. Han kände dem båda. Han hade hälsat på kaptenen i går morse. Det var som för hundra år sedan. Och kanske det också var det.
   Fredman gick ännu en trappa. Detta är två trappor upp, tänkte han. Där bor änkefru Tabell med sin dotter. Hon är i posten och har rött hår. Och där till vänster bor direktören. Han har grammofon. Jag hör den upp till mig. Upp till mig, upp till mig! Det är en trappa till. Fredman gick den tredje trappan sakta och långsamt. I mitten stannade han och drog andan men bara ett ögonblick för att inte bli förvirrad och kollra bort sig med räkning av trapporna. Så fortsatte han och kom upp i förstugan, sin egen förstuga. Här stannade han, lutade sig fram och stirrade rätt in i mörkret. Namnplåten fanns där inte. Han smög sig sakta fram och kände på dörren där plåten suttit. Där satt en annan, en fyrkantig, inte hans gamla ovala.
   Det är slut med mig, tänkte Fredman, absolut slut. Och så vände han och gick nedför alla trapporna och ut på gatan. Det hade börjat regna. Fredman fällde upp kragen och gick tvärsöver gatan, in i en liten plantering som låg där mittöver. Där sjönk han ned på en soffa och försökte ordna tankarna i sin förvirrade hjärna.
   Då han suttit en stund, hörde han en röst, som talade, en mansröst. Han såg upp och fann att rösten kom från en telefonkiosk. Där stod en herre och telefonerade. En glad och räddande tanke steg upp hos Fredman. Han skulle telefonera hem, tala med sin hustru och be henne komma ned och öppna för honom. Och så skulle hon följa honom upp. Men skulle han säga allt som det var? Nej, det vore bara att skrämma henne. Han skulle säga att han glömt portnyckeln. Det gick bra.
   Mannen i telefonkiosken slutade sitt samtal och Fredman intog hans plats. Begärde sitt nummer, hittade verkligen två tioöringar, lade dem i bössan och väntade med oro och spänning på svar. Slutligen kom det. Det var fru Fredman. Konsuln gjorde sin röst så lugn och klar och dessutom så vänlig det var möjligt. Talade om portnyckeln och fick sin hustrus lugnande svar:
– Jag kommer strax, Henrik lilla, men jag måste först ta på mig litet!
   Fru Fredman lade ned luren och så steg strax tanken på den nya namnplåten upp i hennes huvud. Det dugde inte att Henrik fick se den nu. Det vore att förstöra en överraskning på julafton. Tillfället var inte så lämpligt just nu. Raskt fick hon fram skruvmejseln och så bort med den nya namnplåten och upp med den gamla igen. Alltsammans var gjort på några minuter, ty fru Fredman hade ju en viss vana i arbetet. Så kastade hon på sig en kappa och sprang ned och öppande för mannen, som stod där blek och allvarlig och väntade utanför porten.
– Så tråkigt, Henrik, att du glömt nyckeln, sade fru Fredman, du som är så ordentlig.
– Allt kan hända, sade Fredman.
   Så gick de tysta uppför trapporna. En trappa, två tappor och tre trappor. När de hunnit så långt, tog Fredman sin hustrus arm för att kunna stå säkert om något hände. Så kastade han en blick mot dörren till vänster. Och se, där lyste den gamla kära, vita, emaljerade namnplåten, lyste gott och välkomnande som den gjort alla de sex åren.
   Tyst och stilla steg konsul Fredman in i sin våning och tyst och stilla gick han till sängs. Men kan kunde inte sova. Han låg vaken och tänkte på nattens underbara sensationer. Så låg han en timme, tills hans plötsligt reste sig, steg upp ur sängen och smög sig ut i tamburen. Där öppande han dörren och gick med bara fötterna ut i den kalla förstugan. Och där stod han  tyst och såg på den gamla vita emaljskylten. Så strök han smeksamt över den med handen och viskade:
– Du ska aldrig, aldrig komma bort mer –
   Hur det sedan gick med fru Fredmans julklapp är en helt annan  historia.