20 april 2018

Fado – några vanliga begrepp (2)

Fado. Ordet kommer från latinets fatum, som betyder öde. Det är gammalt i språket men har använts för att beteckna musik sedan början av 1800-talet. Hör vi ordet i en sång är det inte självklart att det betyder öde; många sånger handlar om fadons kultur, så det kan lika gärna betyda fado. De två betydelserna inbjuder till dubbeltydigheter. Och portugisiskan har flera ord för öde – destino, sorte och sina – som är vanliga i fadotexter. Att fado betyder öde och givit namn åt hela musiken är symptomatiskt för en kultur som är genomsyrad av ödestro och som ständigt betonar att det är ett öde att sjunga och spela fado – och kanske även att lyssna till och tycka om den. I dag finns det en folkdans fado i området Minho i norra Portugal.

Augusto Robalo sjunger på A Tasca do Jaime, Graça, Lissabon.


Fado aristocrata eller fado aristocrático. Syftar på den musik som utövas av personer inom aristokratin, fadistas aristocráticos. Under 1800-talets slut framfördes musiken i slutna miljöer, många gånger till ackompanjemang av piano och i arrangemang som påverkats av klassisk musik. Senare tiders aristokratiska utövare skiljer sig musikaliskt inte från andra. Det vill säga det aristokratiska syftar på utövarna, inte på en speciell fadostil.

Fado-canção. Detta är ett samlande begrepp för sådan fado som inte bygger på traditionella melodier. I brist på bättre skulle man kunna kalla det nykomponerad fado, men utan att ta ”ny” alltför bokstavligt. Denna typ av fado fick ett kraftigt uppsving under 20-, 30- och 40-talen. Fado-canção har komponerats för teatern, för filmer eller skivproduktioner. Många av de mest populära och mest spridda sångerna hör hit, dessutom åtskilliga med ambitiösa texter av goda poeter. Många sånger har en tydlig refräng. Jämfört med traditionell fado har fado-canção en mer varierad, ofta också mer komplicerad, struktur och harmonik. Fado musicado är ett annat uttryck för denna musik.

Fado castiço. Ordet castiço betyder ren, äkta. Fado castiço bygger alltså på traditionella melodier. Dessa melodier, eller snarare melodityper, återanvänds med mindre variationer gång på gång till nya texter och utgör stommen i fadons hela repertoar. De tre äldsta av fadons traditionella melodityper som används i dag är Fado Corrido, Fado Mouraria och Fado Menor. Olika uttolkare av dem har i hög grad möjlighet att sätta sin egen prägel på musiken, och det finns flera tolkningstraditioner för var och en av dem. Fado castiço har mycket hög status bland traditionellt orienterade sångartister, som gärna låter detta slags fado överväga i det de sjunger. Musiken har också en rad andra beteckningar. Fado tradicional är väl den vanligaste vid sidan av fado castiço, men vi kan också möta fado antigo, fado clássico, fado autêntico, fado original och flera andra.

Fado de refrão betyder fado med refräng och utgör en betydande del av fado-canção.

Fado humorístico eller fado jocoso. Visst finns det inom den allvarliga fadon också humoristisk musik. Humoristiska inslag kan förekomma hos många sångare, men det finns några artister som har specialiserat sig på att sjunga parodier på sånger, byta ut orden i bekanta sångtexter mot vitsar och ordlekar etc. Dessa humorister är få; den mest kände är sångaren Joaquim Cordeiro. Sångaren António dos Santos var fadohumorist under ett tidigt skede i sin karriär men är högst allvarlig i sin senare produktion.



16 april 2018

Fado – några vanliga begrepp (1)

Denna och följande tre texter i bloggen är hämtad från boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Några mindre ändringar och tillägg har gjorts i bloggversionen.

Joana Melo sjunger på Mascote da Atalaia i Bairro Alto, Lissabon.


Casa de fado, fadohus, en restaurang där fado framförs. De flesta finns i stadsdelarna Alfama och Bairro Alto och en del har mycket gamla anor. Fadohus blev ett begrepp på 30- och 40-talen, men musiken hör hemma i krogmiljö sedan 1800-talet. Fadohus har drivits som småföretag, i allmänhet ägda av musiker. Exempelvis har sångerskorna Adelina Ramos, Argentina Santos, Celeste Rodrigues, Fernanda Maria, Hermínia Silva och Márcia Condessa drivit fadohus.

Criar. Detta verb har grundbetydelsen skapa, men avser i fadosammanhang den som lanserade musiken. Exempelvis är sångerskan Maria Alice criadora för sången Perseguição, inte Carlos da Maia som komponerade den eller Avelino de Sousa som skrev texten.

Desgarrada. En desgarrada är en fado där två eller flera sångare medverkar i växelsång. Unisont sjunger man sällan fado, men sången kan avslutas med att sångarna sjunger den sista versraden tillsammans. Improvisation är en del av fadons uttolkning men märks särskilt tydligt i desgarradan, där till och med texten kan vara improviserad. Detta är fadons närmaste motsvarighet till jam session inom jazzen och liksom denna kan en desgarrada hålla på rätt länge. Desgarradan
förekommer på kaféer och krogar där fadon framförs informellt och spontant, men den går också att ta del av i inspelad form. Här finns till exempel en Fado da Mouraria med Berta Cardoso, Ercília Costa och Joaquim Campos från år 1930 och flera desgarradas med Fernando Farinha tillsammans med sångare som Alfredo Marceneiro och Maria de Nazaré, liksom fina inspelningar med Fernanda Maria i kombination med Alfredo Duarte Júnior eller Alfredo Marceneiro. De desgarradas som Fernando Maurício gjorde tillsammans med Francisco Martinho kring år 1980 är svårslagna i energi och musikantisk utlevelse.

D.P. och D.R. Dessa förkortningar kan förekomma i upphovsmannauppgifterna till olika stycken. D.P. betyder direito público, ingen enskild upphovsman kan göra anspråk på rättigheterna, som tillhör allmänheten (public domain). D.R. står för direito reservado där det ännu finns ett upphovsmannaskydd.

Fadista. Ordet förekommer sedan senare hälften av 1700-talet, det vill säga innan ordet fado förknippades med musik. De tidigaste fadistas var fattiga lissabonbor som levde en asocial tillvaro på samhällets botten. Även om alla dessa inte var kriminella försörjde sig många som tjuvar, hallickar eller bondfångare. De kunde vara våldsamma och ansågs vara farliga. Detta rykte fick till följd att människor från borgerskapet helst höll sig borta från de kvarter där fadon kunde höras, särskilt under de mörka timmarna. Indirekt var det dessa fadistas som bidrog till uppkomsten av tryggare miljöer där musiken framfördes när den började spridas, teatern och fadohusen. En del av dem kanske sysslade med musik eller dans, men beteckningen fadista kommer sig av den ödestro som präglade deras tillvaro och som senare kommit att förknippas med hela fadokulturen. 
  Sedan lång tid tillbaka är en fadista en fredligare och mer sympatisk gestalt: en musiker som utövar fado. Ordet är detsamma för kvinnor och män. En del kallar främst sångartister för fadistas, men ordet används även för instrumentalister, upphovsmän och till och med trogna lyssnare inom fadokulturen.



12 april 2018

Cristina Branco med ett nytt album


Cristina Branco. Branco. Universal. ****

Sedan fadomusiken under början av 90-talet började återvinna lite av den popularitet den hade under 50- och 60-talen har sångerskan Cristina Branco varit den mest produktiva på skiva med nu fjorton album och ett par samlingsvolymer, plus flera antologibidrag, bakom sig. Ingen annan har heller varit tillnärmelsevis så intresserad av att lansera nytt material. Det borde vara en pluspoäng, men konservativt sinnade fadolyssnare reagerar ibland med misstänksamhet inför nya sånger och föredrar många gånger att höra dem som de redan känner till. Att Cristina Branco dessutom ofta överträtt fadons diffusa gränser mot annan musik och sjungit tango, chanson med mera ses inte heller alltid med blida ögon. Håller hon på att lämna fadon? Det är en fråga som hon fått besvara hundrafemtio gånger eller så.



I en aktuell intervju i samband med lanseringen av den nya skivan Branco liknar hon fadon vid den stora stjärna som alltid sitter i toppen på julgranen. Varje jul återkommer den, medan julgransdekorationerna i övrigt kan variera. Fadon är alltså en fast punkt att återvända till, och den andra musikaliska verksamhet hon sysslar med ett sätt att betrakta den på distans. Den nya skivan är inte fado, enligt samma intervju. Dock liknar flera av skivans sånger den sofistikerade fado hon ofta bjuder på.

Hennes album brukar vara samlade kring ett innehållsligt tema, men så är det inte denna gång. Branco betyder vit, och vit är färgen som innehåller alla färger, vilket antyder möten mellan olika musikaliska influenser. Men skivan är ändå tämligen enhetlig. Alla de tolv sångerna är nyskrivna av kompositörer och textförfattare som inbjudits att medverka, flera av dem yngre förmågor som här kommer till tals. För lyssnaren innebär det att ingenting på skivan känns igen, det finns inga andra versioner att jämföra med, så musiken kräver en viss tillvänjning. Också för min del är detta en skiva som vinner på att höras flera gånger.




Cristina Branco är en sökande och djärv artist som inte eftersträvar publikens bekräftelse utan snarare dess öppenhet, och hon är föga publikfriande. Inget på den nya skivan siktar in sig på topplistor eller trender. Några nummer är knepiga inte bara för lyssnaren. Sånger som Namora Comigo eller Perto är så pass svårsjungna att vi torde få vänta förgäves på alternativa versioner. Mest lättillgänglig är kanske en munter sång som ”simlektionen” Aula de Natação i snabbt tempo. Skivans vackraste inslag är för mig en sång som heter Casa i långsamt tempo. Cristina Branco sjunger snabba sånger lätt, obekymrat och lekfullt, men hennes egenskaper som sångerska – hennes omsorg, musikalitet och behagliga klang – är tydligare i långsammare nummer. Som vanligt sjunger hon osvikligt med innerlighet och precision, och hennes ljusa sopran liknar ingen annan röst i dagens fado.

Hon kompas här av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, piano, och Bernardo Moreira, kontrabas. De har arbetat tillsammans rätt länge nu, är lyhört samspelta och har skapat en klangbild som är speciell med luftighet, exakthet och sinnrikhet i detaljarbetet. Musiken är alltså enligt Branco själv inte fado. Men jag vet inte vad man annars ska kalla den. Visor kanske? Den är långväga från pop och rock. Vissa lätta influenser från jazz kan höras framförallt i pianospelet. Och Cristina Brancos tekniska skicklighet och nogrannhet kan, liksom åtskilliga gånger tidigare, föra tankarna till klassisk romans. Jag tycker mycket om Cristina Brancos sång liksom det förnämliga kompet, men anser att flera av hennes tidigare skivor rymmer en större andel förstklassigt material. Detta är ett album som kompletterar bilden av en artist med en sällsynt integritet och nyfikenhet. Sångerna slår följe med en ansenlig rad av tidigare mästerstycken som för mig väger tyngre.


Den som befinner sig i Stockholm och har biljetter till sångerskans konsert på Fasching den 9 maj kan själva bedöma hennes musik. Cristina Branco kommer där att presentera sitt nya album. Men ett album räcker inte för en hel konsert, så jag förmodar att hon kompletterar skivans innehåll med fadosånger. Den som inte kommer dit rekommenderas ändå skivan, men helst i kombination med tidigare som Murmúrios, Ulisses, Cristina Branco Live, Não Há Só Tangos em Paris, Menina eller den fina samlingsutgåva om tre cd som heter Idealist.

8 april 2018

Ny fado på cd: Fernando Maurício




Fernando Maurício. O Melhor de FM. CNM. ****1/2

Ny och ny … detta handlar om nya återutgivningar av äldre inspelningar. Fernando Maurício (1933–2003) tillhör 1900-talsfadons största namn och åtskilliga av de inspelningar han gjorde finns alltid tillgängliga på ett eller annat sätt. Denna nya sammanställning från CNM är fullmatad med 25 spår och en speltid på över 73 minuter. De flesta av inspelningarna föekommer också i andra utgåvor. CNM har givit ut många fina fadoskivor med bra dokumentation, och det är därför förvånande att det här saknas uppgifter om både kompmusiker och inspelningsår.


För den som vill att fado ska vara en ”äkta” folkmusik utanför den kommersiella musikmarknaden är Fernando Maurício en idealisk artist. Han sjöng bara fado, ingen schlager eller pop, med en stark övervikt för traditionell fado, som dominerar på denna skiva. Han var uppvuxen under mycket fattiga förhållanden i Lissabons mest besjungna stadsdel, fadons verkliga hembygd Mouraria, där det nu finns ett hus som fungerar som utställningslokal om sångaren. Han hade en proletär bakgrund och var skomakarlärling innan musiken tog över. Lokala krogar, barer, caféer och andra samlingslokaler var miljön för denna artist, som sällan var utanför Lissabon. Han sjöng alltid med fadons traditionella komp av portugisisk gitarr, spansk gitarr och ibland basgitarr.

Det finns många inom fadon som vårdat en sober, jämn bel canto-sång, och Fernando Maurício är raka motsatsen. I grunden har han en varm, fyllig röst. Han sjunger mycket expressivt med stora kontraster mellan starkt och svagt och med hårda accenter på vissa stavelser, särskilt i början på fraserna. Därigenom uppstår en varierad dynamisk linje som är dramatisk och känslostark. Det kan jämföras med sångstilen hos vissa amerikanska bluessångare som på samma sätt laddar frasernas början med så mycket energi att resten av fraserna nästan faller ihop. Även innehållsligt kan musiken närma sig bluesen, som i Um Copo Mais um Copo, där den ensamme mannen lite narcissistiskt tycker synd om sig själv och tröstar sig med vin och cigarretter efter det att kärleksförhålladet har havererat. Men Fernando Maurícios musik är inte påverkad av främmande impulser utan av de sångare han hörde i grannskapet när han växte upp. Även motivmässigt är han lokal och sjunger åtekommande om fadon och om Mouraria.

Mouraria som det ser ut i våra dagar.



Skivan inleds med A Igreja de Santo Estêvão, en berömd inspelning som finns med i många antologier och är en tillämpning av Joaquim Campos melodi Fado Vitória. En rad andra inspelningar med traditionell fado som grund tillhör de många höjdpunkterna på denna skiva, som A Grande Ausente (Fado Proença), Terra Irada (Fado Franklin de Sextilhas), Escrevi Teu Nome no Vento (Fado Carriche), História de uma Guitarra (Fado Meia-Noite) med flera. De kompletteras av andra fina sånger som Ou Tarde ou Cedo, Mulher de Lisboa och Nasci Fadista.

Fernando Maurício var inte särskilt produktiv på skiva, men det finns ändå många inspelningar av samma halt som de bästa på denna cd och som borde vara tillgängliga även nu. Materialet på skivan är inte helt jämnt i nivå, men topparna är många och höga. För många fadolyssnare, och då särskilt för dem som omhuldar traditionell fado, är Fernando Maurício den störste av alla sångartister på den manliga sidan. Jag har inget att invända mot den värderingen.