23 februari 2018

Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (3)


Med det tredje och avslutande inlägget från Coleção Berardo, konstmuseet i kulturcentret i Belém i Lissabon, förflyttar vi oss två trappor ner, till avdelningen där den nyaste konsten visas. Konst från de senaste decennierna.

Denna samtida – eller nästan samtida – konst borde väl vara den som är lättast att uppskatta och förstås av en nutida publik. Men ofta är det tvärtom – det är just den samtida konsten som uppfattas som obegriplig, mystisk, förbryllande. Och hos många konstnärer finns väl också avsikten att skapa något nytt och oväntat, till och med provocerande. Men fler än jag tycker nog att det finns något vackert i amerikanens Frank Stellas (1936) The Broken Jug från 1999, en stor skulptur som står vid ingången till hallen.



Frank Stella är upphovsman också till en stor målning, Hegamatana II, från 1967.



Många av de samtida, eller nästan samtida, verken är i mycket stort format. En målning som amerikanen Robert Mangolds Four Color Frame Painting #2 från 1983 är ingenting för vardagsrumsväggen. Ett verk som detta hör mera hemma i offentliga miljöer där det tål att betraktas på lite avstånd.



Japanen On Kawara (1932–2014) blev omtalad även i vårt land när han presenterade bilder som bestod av ett datum ljust målat på svart bakgrund. Bilderna heter det som man kan läsa på dem. Som gammal förlagsredaktör med vissa yrkesskador blir jag mindre upprörd över motivet än avsaknaden av mellanslag.



Engelsmannen Richard Long (1945) har gjort Sandstone Line från 1981, en skulptur som är uppbyggd av 151 stenar. Vad olika betraktare än anser om den kan de säkert vara överens om att den tar rejält med plats. Återigen: inget för vardagsrummet.



Som ett mera ”normalt” konstverk framstår italienaren Giovanni Anselmos (1934) Un Giro Piú del Ferro från 1969. En innehållsrik bild.




Mario Metz (1925–2003) är också italienare och svarar för en gåtfull komposition som heter Près de la Table från 1980. Det ska sägas att mannen till höger inte ingår i verket.



Grek-italienske Jannis Kounellis (1936–2017) kan också förbrylla publiken med ett verk från 1971 som saknar titel.



Det sista exemplet inifrån hallen är av amerikanen Joseph Kosuth (1945). Verket i neon från 1965 heter Self-described and Self-defined.



Till sist några skulpturer som kan ses i trädgården bakom museet. Fransk-amerikanska Niki de Saint-Phalle (1930–2002) är välkänd för stockholmare genom den stora skulpturgruppen Paradiset, som finns på Skeppsholmen utanför Moderna museet. Hennes bidrag till Coleção Berardo heter Les Baigneuses och är från 1985.



Här finns också en stor skulptör av den kanske mest kände av alla 1900-talets skulptörer, engelsmannen Henry Moore (1898–1986). Reclining Figure: Arched Leg från 1969–70 är imponerande.



En portugisisk skulptör finns också representerad med ett verk som först kan uppfattas som en liggande trädstam med nakna grenar. Skulpturen från millennieskiftet heter mycket riktigt Árvore (träd) och är av Alberto Carneiro (1937­–2017).



Portugiserna är annars inte säskilt många på Coleção Berardo, som visar internationell konst med tyngdpunkt på Europa och USA. De kvinnliga konstnärerna är, som på så många museer, i mycket klar minoritet. Därför avslutar jag bildsvepet från Coleção Berardo med ett verk av en konstnär som är kvinna och från Portugal. Starkt solljus och blank metall gör statyn svår att fotografera, så vi ser den här från olika håll. Fernanda Fragateiro (1962) svarar för Caixa (Desmontagem) 2 från 2006.



Som sagt: konsten på Coleção Berardo ska ses i verkligheten. Passa på om Lissabon ingår i resplanerna. Det är ett förstklassigt konstmuseum.

19 februari 2018

Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (2)

Med detta inlägg fortsätter jag rundvandringen på det intressanta museet för modern konst Coleção Berardo i Belém i Lissabon. Exemplen är naturligtvis bara en bråkdel av alla de verk som kan beskådas på det ganska stora museet.

Mycket av konsten från 1900-talet är abstrakt och den kan beskrivas som färgfält som ställs vid sidan av varandra, ibland i geometriskt strikta former. Betraktare kan ha olika preferenser i färger och former, men det är verkligen mycket svårt att avgöra varför ett verk är bättre eller sämre än ett annat. Coleção Berardo har många sådana abstrakta verk av konstnärer från olika länder. Vi börjar med ett exempel från Danmark. Richard Mortensen (1910–93) är mannen bakom Est Oest 2 från 1956.



Holländaren Piet Mondrian (1872–1944) är en föregångsman inom denna geometriskt kantiga konst som man kan se som en långt driven stilisering och renodling. Tavla i gult, svart, blått, rött och grått är den nyktra titeln på detta verk från 1923.



Det verkar troligt att Florence Henri (1893–1982) hämtat intryck från Mondrian. Hon var född i New York men beskivs i Wikipedia som fransyska, men på museet uppger man att hon var från Schweiz. Verket utan titel är från 1926–29.



Mera diffusa och mindre distinkta är formerna i fransmannens Nicolas de Staëls (1914–55) Paysage från 1953. Kanske kan titeln (landsbygd) ge en hjälp till tolkning av mönstret av ljusa färger?



En liten tavla är också holländaren Willem de Koonigs (1904–97) verk utan namn från 1976.



Presenza N5V är den gåtfulla titeln på ett verk i svartvitt av italienaren Emilio Vedova (1919–2006).



Holländaren Karel Appel (1921–2006) tillhör de mera välbekanta namnen bland konstnärerna som finns representerade på Coleção Berardo. Hans expressiva målning Saut dans l’espace från 1953 är ett typiskt exempel på hans konst.



Fransmannen Jean Dubuffet (1901–85) mötte vi redan i det förra avsnittet med en skulptur som står vid ingången till museet. Inne i Coleção Berardo finns denna lilla, trevliga skulptur, Borne au Logos V, från 1967.



Moderna konstnärer måste inte nödvändigtvis måla eller skulptera abstrakt, vilket tydligt framgick av exemplen i det förra avsnittet. Ingen behöver grubbla på vad Atelier från 1946 föreställer. Konstnären är ytterligare en fransman, Francis Gruber.



Tysken Max Ernst (1891–1976) är ett mycket stort namn inom 1900-talets konst och hans verk kan ses på många museer runtom i världen. Så även på Coleção Berardo. Coquilles fleurs är från 1929.



Jacques Hérold (1910–87) var född i Rumänien men flyttade till Frankike och räknas i museets information som fransman. Han anses vara surrealist, vilket verkar rimligt när man ser hans La Rencontre från 1936.



Att avbildningarna här inte ger ett riktigt intryck av verken beror bland annat på att de inte ger någon uppfattning om deras storlek. Flera av bilderna är i verkligheten ganska små. Men nästa bild, också i surrealistisk stil, har en rejäl yta. Den kan föra tankarna till Salvador Dali eller konstnärerna inom Halmstadsguppen i Sverige, men är skapad av schweizisk-amerikanske Kurt Seligmann och heter Magnetic Mountain (1949).



Med detta anslående verk avslutas detta avsnitt. I ett tredje och sista besök på Coleção Berardo ingår några verk som är skapade närmare vår egen tid, plus ett par skulpturer som finns i grönskan bakom museet. Fortsättning följer alltså.



15 februari 2018

Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (1)

Belém är en stadsdel i Lissabon som ligger sex sju kilometer från stadens mest centrala delar, så pass långt därifrån att de flesta föredrar ett kommunikationsmedel av något slag framför en promenad genom delvis rätt tråkiga kvarter. Och det är också lätt att ta sig till Belém från centrum. Flera bussar, spårvagn 15, lokaltåg, taxi och till och med båt om någon skulle önska det. För visst ska man till Belém, stadsdelen som förvaltar minnet av de stora sjöfärderna för över 500 år sedan med Sjöfartsmonumentet och den gamla försvarsanläggningen Belémtornet. Där finns det storslagna Jerónimoklostret och konditoriet där den berömda Belémkakan uppfanns och fortfarande bakas efter hemligt recept. Belém har också blivit Lissabons speciella kulturstadsdel med det stora kulturcentret samt flera museer.

Coleção Berardo ligger i Beléms kulturcentrum.



Redan innan man kommit in i lokalen förstår man att det handlar om ett museum för modern konst. På annat sätt att det svårt att tyda närvaron av två stora modernistiska skulpturer som står utanför ingången. Dels en röd konstruktion utan titel från 1968 av amerikanen Alexander Calder (1898–1978).



Just intill ingången finns också L’arbre biplan från samma år av fransmannen Jean Dubuffet (1901–1985). (Jag använder här titlarna som museet anger i stället för försök till svenska översättningar.)



Ordet coleção betyder kollektion, samling. Det låter för mig som något mindre än ett museum, men på skylten vid ingången har man lagt till ordet museu, så därför är det inte alltför överraskande att Coleção Berardo visar sig vara ett ganska stort museum som förfogar över tre våningsplan i en av sidobyggnaderna i kulturcentret. Två av planen presenterar konst från början av 1900-talet fram till nutiden. Det tredje, mellersta, hade vid mitt besök en specialutställning om modern brasiliansk konst. Det ska nämnas att museet är internationellt med bara ett fåtal portugisiska verk. Vill man bekanta sig med modern portugisisk konst finns museer som Museu do Chiado och Gulbenkianmuseets moderna avdelning att tillgå; båda ligger i centralare delar av Lissabon.

Coleção Berardo visar både bilder och skulpturer. Här är Scotch Vapour från 1989 av amerikanen John Chamberlain (1927–2011).



Konsten visas kronologiskt med beskrivningar av de stora konsthistoriska strömningarna som i hög grad är internationella med påverkan i många olika länder. Här kan man lära sig om kubism, naivism, suprematism, popkonst, surrealism, minimalism med flera samt se representativa verk för alla. Många av de stora namnen från 1900-talets konst finns med. Som amerikanen Andy Warhol (1928–87), vars porträtt av Judy Garland är från 1979.



Just ledande amerikanska konstnärer har en framträdande plats på museet. Men här finns förstås många europeiska konstnärer. För dem som är mera bevandrade i modern konsthistoria än jag finns många bekantskaper, men även för den som möter mest obekanta namn är utställningen fängslade.

Jag låter detta och följande blogginlägg bli en liten bildkavalkad med ett snävt urval av vad som finns att se på detta mycket intressanta museum. Vid varje bild finns namn på konstnär och verk, och den som så önskar kan säkert finna ytterligare information på Wikipedia och andra ställen på nätet.

Avbildningarna här ska absolut inte ses som ersättningar för de verkliga verken, som är mycket mera imponerande i verkligheten. En fotograf med kompetens som sådan och avancerad utrustning kan avbilda verken med trovärdighet, men till den kategorin hör inte denna bloggare. Bildena är tagna med en enkel digitalkamera eller mobiltelefon, och mycket spelar in för resultatet. Skulpturer är ofta tacksamma objekt att fotografera. Här kan man förstås tveka om vilken betraktningsvinkel som är den bästa, och vädret kan också lägga hinder i vägen. Det är svårt att ta lyckade skulpturbilder i motljus, och solsken kan också skapa skuggor och kontraster som inte finns när himlen är mulen.

Bilderna är ofta beskurna en aning i någon kant. Det kan bero på att det är svårt att fotografera dem så att de blir helt rektangulära och i stället ser lite sneda ut på någon kant. Därför har jag tagit bort ramarna och ibland ett smalt band av bilden. Det kan ockå handla om att en ram lämnar en skugga som faller in över bilden. Belysningen i lokalen spelar också in. Det är i allmänhet mörkare ju närmare golvet man kommer, vilket också avspeglas i en del av fotona. Bilder bakom glas är praktiskt taget omöjliga utan att armaturen avspeglas i glaset eller fotografens spegelbild kommer med. Så alla bilder i det här svepet är oglasade.

Här är amerikanen Mel Ramos (1935) Virnaburger från 1965.



Engelsmannen Patrick Caulfield (1936–2005) har gjort Lit Window från 1969.



Från Storbritannien kom också Pauline Boty (1938–66), som har gjort Celia Burtwell and Some of Her Heroes från 1963.



Louise Nevelson (1899–1988) är ytterligare en amerikansk konstnär vars möbelliknande skulptur från 1960­–64 heter Royal Tide, Dawn.



Den enda svenska konstnär som jag kunde upptäcka på museet är Öivind Fahlström (1928–76), och hans målning från 1963 heter Babies for Africa.



Lourdes Castro (1930) kommer från Portugal och hennes siluettbild från 1964 heter Sombra Protejada de Claudine Bury.



Fransmannen Eugène Leroy (1910–2000) har gjort Nu Debout från 1958.



Flera bilder från Coleção Berardo kommer i följande blogginlägg inom kort.