18 augusti 2017

Blommande stad

På sommaren blommar Stockholm. Och förmodligen många andra städer också.



Delvis beror det på naturen. Det är så att säga i naturens ordning att det är fler blommor under sommaren än under vintern. Och naturen förser staden med blomsterprakt på ytor som inte är alltför tuktade. När naturen står för blommandet ser det ofta lite slarvigt ut. Ingen tycks ha tänkt på sammanställningen av olika färger som passar ihop. Naturen kan vräka på med massvis av blommor i samma färg. Komposititonen kan det vara si och så med. Mest tycks den vara frånvarande. Men naturen kan ge ett övermått av blommor som inte kan fångas i en blomlåda eller kruka. Som här vid Blockhusudden.



För färgprakten i blomlådorna och krukorna svarar den förvaltning som avgör hur sommarstaden ska smyckas. Det finns mer blommor i Stockholms offentliga miljöer än någonsin. Blommorna pryder nu ställen där de inte fanns under tidigare somrar. Som lådorna längs Strömbron.





Däremot brukar det finns blommor på bron över Djurgårdsbrunnskanalen, men färgerna varierar med årstiderna.

Och så bidrar många enskilda med blommande dekorationer vid fönster, portar, trappor … som restaurangen på Folkungagatan på Söder, eller frisörsalongen på Södra Agnegatan på Kungsholmen.



Blomsterprakten är ett trevligt inslag i sommar-Stockholm. Och den kan behövas som färgglad omväxling i en miljö där alla byggnadsarbeten vittnar om ständiga renoveringar, om- och nybyggnader. Snart är sommaren över och staden går in i ett gråare skede.

Nytorget.

Stigbergsparken.


15 augusti 2017

När Amália Rodrigues inte sjunger fado


Amália Rodrigues (1920–99) blev fadons drottning, och genom många turnéer, skivinspelningar och filmer gjorde hon musiken känd i världen. Men hon sjöng också annat. Som amerikanska evergreens som Blue Moon, Summertime och All the Things You Are på skivan Amália Rodrigues na Broadway. Den är emellertid inte tillgänglig för närvarande (även om enskilda inspelningar säkert går att finna i olika samlingar), och därför tar jag här upp ett par andra intressanta album där Amália Rodrigues sjunger annan musik än fado.


Amália … Canta Portugal (SPA 2 cd, 2016) ****


Fadon är Lissabons musik som till en början, och länge, hade få anhängare på andra håll i Portugal. När Amália Rodrigues började sjunga portugisisk folkmusik var det ett viktigt steg för att göra henne till hela Portugals stora sångerska, inte bara fadons drottning. Tre LP med namnet Canta Portugal utkom 1965, 1967 och 1972. Alla tre finns med i denna utgåva.

Canta Portugal I och II ingår i den första cd:n tillsammans med andra inspelningar av några av sångerna, gjorda vid publikframträdanden i Hollywood Bowl, Los Angeles, och Jerónimoklostret i Belém, Lissabon. De båda LP-skivorna från 60-talet är utomordentliga. De visar upp ett väl varierat urval av folksånger i orkesterarrangemang som jag tycker fungerar fint fortfarande. Framförallt sjunger Amalia Rodrigues enastående på skivorna. Rösten har skärpa, kraft och bärighet, och här finns en omsorg och hängivenhet i uttolkningarna som vittnar om att sångerskan verkligen kände för materialet. En del av sångerna är rytmiska och lättsamma, som om man kan dansa till dem, men här finns också vackra, intensiva melodier i långsammare tempo, som Senhora do Livramento, Lírio Roxo och Senhora d’Aires. Ett par av dem har ett religiöst innehåll. Fastän de först var obekanta för mig tyckte jag mig känna igen den speciella stämningen i musiken. Men det tog en liten stund innan jag associerade till en annan samling arrangerade folksånger, Joseph Canteloubes Chants d’Auvergne. En släktskap i atmosfär och temperament.

Den tredje Canta Portugal-LP:n ingår i den andra cd:n. Här är orkestern utbytt mot gitarrer och mästarna på portugisisk gitarr Fontes Rocha och Carlos Gonçalves, Pedro Leal på spansk gitarr och Joel Pina på basgitarr. På grund av gitarrerna liknar denna musik fado lite mera, och en och annan fadosångare har tagit upp sånger som Malmequer och Valentim sedan Amália gjorde det. Men jag tycker att röstens lyskraft är lite mattare här, och eftersom alla sångerna går i snabbt eller mediumsnabbt tempo blir helheten lite enformig. Därför är det välkommet med de tre följande sångerna av José Afonso varav två finns med i två versioner.

José Afonso började som sångare i Coimbras akademiska fado och skrev sedan allt mera eget material, ofta baserat på folkmusik. Afonso var en samtidskommenterande trubadur vars sånger modigt och ihärdigt vände sig mot diktaturen i Portugal, något som han fick betala dyrt för med fängelse, yrkesförbud och förbjudna skivor och scenframträdanden. Afonso skrev Grândola, Vila Morena, revolutionens symbolsång framför andra. Amália Rodrigues spelade in den redan revolutionsåret 1974 som en solidaritetsförklaring, även om det skedde sedan hon kritiserats av vänsterröster för politisk passivitet. Inspelningen är väl inte Amália på topp, men den är intressant att ta del av. I övrigt innehåller den andra cd:n några alternativa versioner av fem sånger samt två melodier av trubaduren Jorge Palma.

Höjdpunkterna är de två första Canta Portugal-skivorna. De är väsentliga komplement i bilden av en stor sångerska.



Amália em Itália (SPA 3 cd, 2017) ***


Albumet innehåller musik som Amália Rodigues spelade in under sina besök i Italien. Och där var hon ofta, med ett sista framträdande så sent som 1994. Texthäftet listar närmare 150 resor och konserter i olika italienska städer – att jämföra med de två konserter hon höll i Sverige. Att hon vid publikinspelningarna presenterade sångerna på en italienska som låter obesvärad är därför inte så konstigt. Hon sjöng italienska sånger men också portugisiska i översättning. Och ett par spanska.

Den första cd:n innehåller en LP som heter A una Terra che Amo. Årtalet har man konstigt nog missat, men det rör sig om tiden kring 1970. Den kompletteras av tolv inspelningar från olika tillfällen åren kring 1970. Några av dem är slagnummer som sjungs i översättning; Meu Amor, Meu Amor blir Mio Amor, mio Amor, Barco Negro blir Ay che Negra och Coimbra heter Coimbra även på italienska. Mest är det italienska sånger. Några är snabba och dansanta som La tarantella och Lo Tiramole, andra är vackra melodier i sävligare tempo som Canzone per Te, Maremma och Canto delle Lavandaie del Vomero. Den senare för övrigt en mycket gammal sång, från 1500-talet. Denna och ett par till känner jag igen från den storslagna presentation av neapoletansk musik som Roberto Murolo gjorde i skivserien Napoletana (se bloggen den 1 augusti 2014). Neapels sångtradition är inte så främmande för fadon, och Amália Rodrigues trivdes med den. Hon kompas här av portugisiska gitarrister av högsta klass, och det torde ha blivit många resor till Italien även för José Fontes Rocha, Carlos Gonçalves, Raul Nery, Joel Pina och några gitarrister till.

Skivan A una Terra che Amo är utmärkt liksom resten på den första cd:n i albumet. Amália Rodrigues sjunger inspirerat, musikaliskt, kraftfullt och med största självförtroende (men jag tycker hon är snäppet bättre på Canta Portugal). Italiensk musik tycks ha passa henne fint. Det har varit roligt att ta del av denna musik.

Men inte fullt så roligt med de andra skivorna som ingår i albumet. Den andra inleds med en annan LP, Amália in Teatro från 1976, inspelad med publik i Rom. Den är åtskilligt svagare än A una Terra che Amo. Detsamma kan sägas om de publikinspelningar från Rom, Palermo, Catania och Milano, alla gjorda 1973, som fyller resten av albumet, även om sångerskan verkar vara på hugget särskilt i Catania, varifrån det finns fina tolkningar av Madragoa och Fado Amália (men båda dessa är fados och ligger lite vid sidan av ämnet). Under publikinspelningarna är sångerskan på gott humör och vill hålla publiken på detsamma, vilket att döma av applåderna, rytmiska handslag och mednynnande i melodierna lyckas bra. Men skivorna innehåller med få undantag sånger i snabbt tempo. Det blir blir lite ensartat, och Amália Rodrigues koncentration förefaller inte fullständig. Möjligen förstärks intrycket av ljudkvaliteten, som är sämre än på den första skivan. Nu är det inte underligt att ett stor artist inte alltid presterar maximalt, och det finns förstås en anledning till att dessa inspelningar är okända för de flesta.

Hela albumet kostar ungefär lika mycket som en ny cd. Därför kan man skaffa det och uppskatta den första fina skivan och hoppas hitta enstaka guldkorn på de andra två. Men för den som är mindre bekant med Amália Rodrigues musik finns det många andra skivor som bör hamna högre på önskelistan.



Marchas (iPLay, 2010) ***1/2


Med risk för att hamna lite utanför ämnet tar jag kort upp detta album, som utkom för några år sedan men ännu finns på marknaden. Är en marcha en fado? Kanske, kanske inte. Marchas är fjärran från det längtansfyllda vemod som är så vanligt inom fadon. Glada melodier med pregnanta refränger har inget gemensamt med den traditionella fadons refrängfria strofer.

Marchas är muntra sånger förknippade med de uppsluppna folkfester, arraiais, som förekommer i Lissabons stadsdelar. De går praktiskt taget alltid i snabbt tempo, är rytmiska och ohämmat lokalpatriotiska. Ingen skulle i dag komma på idén att ge ut en hel cd med marchas, den skulle bli alltför enformig, all glädje och allt festande till trots. Amália Rodrigues skiva är en samling med innehållet från flera EP-skivor som kom ut under 60-talet. Några inspelningar är från 50-talet, någon enstaka från 70-talet. Med undantag för tre nummer kompas sångerskan av olika orkestrar. De spelar bra, men jag skulle stå ut med mera återhållna, mindre hurtigt entusiastiska orkesterarrangemang och föredrar de få numren med gitarrensemble. Här medverkar stora fadogitarrister som Jaime Santos och Domingos Camarinha  portugisisk gitarr och Santos Moreira på spansk gitarr.

Skivan fungerar om man lyssnar på enskilda nummer. 26 marchas i rad blir i segaste laget. Amália Rodrigues sjunger mycket, mycket bra, med kraft och glädje, lätt och ledigt. Kompositören Raul Ferrão, som har melodin till den eviga Coimbra på sitt samvete, komponerade marchas på löpande band och svarar för några av de bästa melodierna, som Marcha da Mouraria och Marcha do Centenário.

Naturligtvis hör skivan Marchas med Amália Rodigues inte till det mest väsentliga att känna till av hennes produktion, men jag tycker man ska höra sånger som de nämnda, om inte annat för att påminnas om att bilden av den allvarliga och svårmodiga sångerskan också har ljusare sidor.

Vem som har skrivit Noite de Santo António är oklart. Sjungs denna melodi på ett fadoställe i Lissabon väcker den publikens jubel. Den kan stanna i huvudet i dagar. På skivan sjungs Noite de Santo António till orkester. Här är en version med gitarrensemble:








12 augusti 2017

Hasse Z (27). Hulda Lundins betyg

Hulda Lundins betyg är hämtad ur Mannen med fällstolen, Albert Bonniers Förlag 1949. Att berättelsen skildrar en förgången tid, då många borgerliga hem anställde jungfrur som hemhjälp, gör den inte mindre underhållande.
Anders de Wahl (1869–1956), som nämns i texten, var en berömd och populär skådespelare. Med boston avses en dans, bostonvals.



– Nu går det för långt, sade fru Blom. Nu går det alldeles för långt!! Hulda menar att jag ingenting förstår och ingenting kan och ingenting begriper. Det går verkligen för långt!
   Hulda svarade inte. Hon var ju den starkaste, hon behövde inte svara. Men hon skramlade med spiselringarna. Hulda tyckte om musik på rätta stället.
   Fru Blom gick till sin man. Fru Bloms man låg på soffan i förmaket, i skjortärmarna och läste Aftonbladet.
– Nu, Adolf, sade fru Blom, måste du tala med Hulda! Människan har sagt mig mitt i ansiktet att jag ingenting kan, ingenting förstår och ingenting begriper.
– Det var väl någon anledning? sade herr Blom.
– Anledning?! Du håller med henne!! Du vill att din hustru ska förolämpas av en piga!
– Neej.
– Jo, du vill!
   Fru Blom började gråta. Herr Blom vände sig åt väggen.
   Plötsligt ryckte fru Blom upp sig. Här måste handlas. Hon gick ut i köket, ställde sig i dörren och sade:
– Jag har talat med min man. Hulda får flytta genast, genast!
   Hulda svarade ingenting – hon avskydde uppträden, scener. Hon tog av sig förklädet, vek ihop det mycket ordentligt och kastade det sedan i spiselvrån. Därpå gick hon in i sin kammare och slängde ned tre porträtt från byrån i kofferten, ett av henne själv, ett av en spårvagnskonduktör och ett av Anders de Wahl.
   Därpå flyttade Hulda. Lugnt och stilla, sedan hon underrättat husets övriga jungfrur om, att i en sådan familj kunde ingen bättre människa vara. Nog visste hon, vad hon visste!
– Det var skönt att hon gick, sade fru Blom med en suck. Och det blir skönt att få en ny, sade herr Blom utan en suck, ty han var en vis och prövad man.
   Efter två dagar kom Hulda upp för att hämta sitt betyg.
– Om Hulda väntar skall jag strax skriva det, sade fru Bom vänligt.
   Hulda väntade i köket. Nya jungfrun var nere på gården och piskade mattor – tänk, ingen piskbalkong! – och Hulda gick igenom nya jungfruns album med sammetspärm och såg, att hon hade en finnig fästman som Hulda en gång dansat med på National på Vänkronans sista årsfest. Och Hulda blev glad, ty det var en fånig karl.
   Fru Blom skrev Huldas betyg, och när det var färdigt visade hon det för sin man. Han läste:

Jungfrun Hulda Lundin, som varit i min tjänst sedan den 24 oktober 1911, är härmed på egen begäran från sin plats ledig och lämnas henne härmed det vitsord, att hon alltid uppfört sig väl. Hon är ärlig och skötsam samt ordentlig och har väl utfört sina sysslor, varför hon till det bästa rekommenderas.
      Maria Blom

Herr Blom såg på sin hustru, allvarligt och sade:
– Det var ett fint betyg. Menar du det där?
– Så skriver man ju alltid, sade fru Blom. Så skriver alla fruar. Söker hon en plats så kan de ju höra efter hos mig, och då får de veta, vad hon går för.
   Herr Blom rev sönder betyget och sade:
– Detta är falskhet och bedrägeri. Jag skall skriva hennes betyg.
   Hulda väntade fortfarande. Hon hade lämnat albumet och tittade som hastigast i nya jugfruns byrå. Där fanns ingenting vidare – men tyst, någon gick i dörren. Det var herr Blom. Han bar ett kuvert i handen.
– Här är Huldas betyg, sade han. Adjö nu.
– Tack, snälla herr Blom, sade Hulda och neg, ty hon hade lärt sig att vara artig mot husbönder, även de f.d.
   Hulda kom ner på gatan och tog en spårvagn, en röd, för att fara till en moster i Vasastan.
   Hulda hade ingenting att göra och så tänkte hon: jag kunde ju läsa betyget och se vad markattan skrivit.
   Hulda läste:

Jungfrun Hulda Lundin kom i vår tjänst den 24 oktober 1911. Hon hade goda betyg, varför vi hoppades att hon skulle bli till vår belåtenhet. Då hon nu flyttar, är det vår plikt att meddela att hon alls inte uppfyllt våra rätt rimliga anspråk på ordentlighet och noggrannhet i utförande av de sysslor som förekommer i ett hem. Närmare upplysningar kan lämnas personligen eller per telefon.
      Maria Blom

Hulda läste beyget två gånger och så sade hon för sig själv:
– Jag tror människan är tokig! Va ä de fråga om!! Ett sånt betyg!
   Hulda kom hem till moster i Vasastan. Huldas moster läste betyget. Hon behövde bara gå igenom det en gång och så sade hon:
– Du borde sätta polisen på henne – det står inte att du är ärlig!
– Moster har rätt, sade Hulda. Något ska hon ha!
  Hur saken utvecklade sig mellan Hulda Lundin och fru Maria Blom vet jag inte, den gjordes väl upp i ondo, men ett vet jag, och det är, att fru Blom berättade saken för alla sina väninnor, fru Andersson, fru Håkansson, fru Palmlund och fru Johansson, och alla de fruarna fick någonting att tänka på.
– Du har alldeles rätt, lilla Maria, sade fru Håkansson. Vi bedrar varandra och oss själva genom dessa lögnaktiga betyg. Låt oss säga dem sanningen, utan all hänsyn. Det har verkligen gått alldeles för långt! Och fruarna Håkansson, Andersson, Palmlund och Johansson talade vid alla sina väninnor, och alla väninnorna tyckte som de. Det skulle bli ett slut med lögnen och bedrägeriet!
   Och nu skrev fruarna betyg. Det blev annat. Fru Palmlund skrev om sin Olivia, som hon haft i två månader (rekord).

Från första stund som hon kom i vårt hus har hon varit slarvig, oordentlig och desperat. Hon går ut om nätterna och har två fästmän, en vid brandkåren och en vid järnvägen. Porslin har hon slagit sönder för över 20 kr. och sanning talar hon aldrig.

De andra fruarna lämnade liknande orlovssedlar.
   Fru Andersson skrev till och med om sin Amalia, ”att hon var det värsta stycke om gått i ett par skor på Guds gröna jord!”
   Striden mellan fruarna och jungfrurna skulle kanske pågått än, om inte Jungfrurnas Fackförening hållit ett extra sammanträde och tagit saken om hand. Man kom med olika förslag, men situationen räddades onekligen av Sophia Granlund, ensamjungfru hos ingenjör Sundin på Söder. Fröken Granlund begärde ordet och yttrade:
– Medsystrar! I många år har vi levt under betygstyranniet (bravorop), men nu är också vår tid kommen (hör!).
   Det finns en sak som ingen av oss slavinnor någonsin tänkt på, och det är: varför ger inte vi även fruarna betyg?!!
(Jubelrop! Bravo!)
   I många långa år har vi fått våra betyg, låt oss nu, var gång vi flyttar, skriva ut ett ärligt betyg åt den fru vi lämnar och må den nya, efterkommande jungfrun be att få se betyget! Må det betyget sedan avgöra om hon tar platsen eller ej!!
  Här slutade talarinnan. Den av hennes ord hart när berusade församlingen sprängde upp på tribunen och bar henne i gullstol genom salen. Mötet avslutades med sång och boston.
   Dagen därpå flyttade en jungfru på Kungsholmen. Saken gällde ett oskurat köksgolv. Innan jungfrun riktigt försvann, gick hon in till frun, lade ett kuvert på matsalsbordet och sade:
– Här är fruns betyg. Var god och visa det för den nya, som kommer.
   Frun blev förvånad. Hon tog papperet och läste:

Fru Bergstedt, som jag varit hos sedan 1 nov., är något kunnig i matlagningen, dock inte så mycket att det märks. Hon skulle inte hålla sig i köket så mycket. Porslin för man betala bara man kommer åt det, så att det går sönder, fast det varit sprucket förut. Herrn står under toffeln och hundrackarn ska man gå ned med var kvart. Besök i köket är förbjudet och talar man med en människa i farstun, så blir det ett himla väsen. Jag rekommenderar inte platsen.
      Agda Lindeqvist

PS. Hon låser in sockret.

Fruarna måste ge tappt. I synnerhet sedan jungfrurna börjat trycka av frubetygen i Social-Demokraten.
   Fru Bloms nya jungfru med sammetsalbumet och den finniga fästmannen gick i går. Herr Blom skrev själv hennes betyg:

”– – ärlig, plikttrogen, arbetsam, ordentlig och noggrann, varför hon till det allra bästa rekommenderas –”

Och ändå var hon den värsta av alla de fem, som fru Blom haft de sista sex månaderna!