29 december 2013

Fado i juletid (2): Senhor Vinho 21 december

Här är ytterligare några intryck av fado i Lissabon kring julen.

Senhor Vinho tillhör definitivt de mest kända fadohusen i Lissabon, och så har det varit under många år. Det startades en gång av sångerskan Maria da Fé, hennes man José Luís Gordo och sångaren António Mello Correia. Den sistnämnde lever inte längre. Maria da Fé, som i dag närmar sig de 70, har slutat att uppträda men driver fortfarande krogen, där hon också fanns på plats under mitt besök. Den har fått sitt namn efter en sång av Alberto Janes som Amália Rodrigues lanserade på 50-talet och många andra har sjungit sedan dess.

Senhor Vinho ligger lite vid sidan av, i stadsdelen Madragoa. Ingen annan av de mera kända fadokrogarna finns i närheten, och de besökare som inte bor i trakten bör lägga till några euro för taxi (som är billigt i Lissabon) om de gör en kostnadskalkyl för kvällen. Utan taxi, och med en viss återhållsamhet i beställningarna, bör man ändå räkna med 60–70 euro per person för varmrätt, vin och kaffe. Ska man känna sig nöjd med detta krävs bra fado.

Det får man också på Senhor Vinho, men man gör klokt i att i förväg kolla vilka som uppträder. Restaurangen har en fin inredning och maten var utmärkt åtminstone för min del den 21 december.

Genomgående gitarrister var de skickliga Paulo Parreira på portugisisk gitarr och Rogério Ferreira på spansk gitarr. Musiken började vid tiosnåret, men de första två sångerskorna, som uppträdde med fyra sånger vardera med någon kvarts intervall mellan sig, gjorde inte ett så starkt intryck att jag lade namnen på minnet. Men sedan kom Joana Amendoeira.
Joana Amendoeira. Stockholm den 8 december 2013.
Joana har jag skrivit om i bloggen flera gånger med anledning av hennes besök i Sverige nyligen. Den som hört hennes skivor (åtta album med fado!) blir inte förvånad av att höra henne ”ao vivo”. Rösten är måttligt stark, men har en behaglig varm klang och stor smidighet. Hennes sång är nyansrik och omsorgsfullt texttolkande. Joana är också noggrann och personlig i sitt repertoarval. Hennes personlighet och uppträdande är sådana att jag känner behov av gammaldags adjektiv som intagande och älsklig. Eftersom jag känner henne sedan tidigare blev det också ett trevligt återseende.

Huvudattraktionen på Senhor Vinho är emellertid sångerskan Aldina Duarte. Hon har utformat en dramatisk, intensiv fado med starka uttryck för utsatthet och sårbarhet. Att denna märkliga sångerska faktiskt inte har vuxit upp med fado och själv inte besökte ett fadohus förrän hon var 21 år kan vara svårt att tro när man hör henne – så djupt bottnar hon i fadons grundläggande känsla och attityd, saudade.

Jag känner hennes musik från fyra album – den bygger nästan alltid på traditionell fado och ett starkt känslouttryck. Att höra henne i verkligheten är ändå en överraskning. Rösten har nämligen en styrka som inte framgår av inspelningar, och Aldina skulle utan vidare kunna sjunga för ett par hundra lyssnare utan ljudförstärkning. Hennes allvarliga musik har också, tyckte jag mig märka, humoristiska och självironiska bottnar. Jag tycker att hon är en gestaltande sångerska som inte bara uttrycker sina egna erfarenheter, utan också går in i olika roller. Frågan är om lika gripande fado går att höra någon annanstans i dag. Aldina bjöd på sex sånger av varierande slag, ackompanjerade av de fina gitarristerna och ett livfullt kroppsspråk. Vid lite eftersnack visade hon sig vara en vänlig och charmerande person.

Fadohusen tenderar att spara sitt bästa krut till sist, varför jag blev överraskad av att kvällen inte var över med detta. Vem skulle våga följa upp Aldinas framträdande?

Två virtuosa nummer med de skickliga gitarristerna lugnade ner atmosfären och en för mig obekant sångerska, Liliana Silva, gav kvällen en anständig och hörvärd avslutning. Henne hör jag gärna igen. Både fattigare och lyckligare avslutade jag denna fadokväll en stund efter ett på natten.

På Senhor Vinho uppträder även sångaren Duarte och nya stjärnan Gisela João, men de var inte på plats just denna kväll.

Musiken framfördes i en mörklagd lokal med bara enstaka svaga ljuskällor varför jag inte har några bilder. Det var inte riktigt läge för att förstöra stämningen med fotoblixtar.

Mer aktuellt om Senhor Vinho finns här:


I nästa avsnitt hamnar vi på Senhor Vinhos motsats – den lokala fadobaren som alla har råd med.

28 december 2013

Fado i juletid (1): Clube de Fado 19 december


Lissabon strax före och under julen är lågsäsong för turismen, något som märks i stadsbilden och inte minst i hotellpriserna. Men bra fadomusik finns att höra på många ställen. Här några intryck från en resa kring julen som förhoppningsvis någon läsare kan ha nytta av.

En annan bild av krisens Portugal. Fullt drag i julhandeln på Rua do Carmo i Lissabon.
När fado presenteras i Sverige är det nästan alltid från konsertscenen. Konserter finns förstås i Portugal också, men fadons traditionella miljöer är krogen och kaféet. Utbudet har ökat under senare år och fado kan nu inte bara höras på de etablerade fadokrogarna i stadsdelarna Bairro Alto och Alfama, utan även på andra håll. Skillnaden mellan olika etablissemang är stor, alltifrån eleganta restauranger med professionella musiker till enkla ”hål i väggen”-barer där folk uppträder utan att få betalt. Det ska sägas att de etablerade krogarna, ofta med en lång historia, fortfarande lockar de mest kända artisterna och har den bästa servicen, men enklare ställen kan i stället erbjuda en genuin miljö som främst lokalbefolkningen frekventerar.

Priserna är oerhört varierande. Att gå på någon av de mest kända fadokrogarna är med portugisiska mått inte billigt. För exempelvis en varmrätt, en halv flaska vin, vatten och kaffe kan det handla om 50–60 euro, ett belopp som stiger om man också tar del av de aptitretare som brukar serveras före huvudrätten eller kostar på sig ett finare vin, förrätt eller dessert. Enklare ställen är förstås billigare. Och det ska understrykas att man kan höra mycket fado i Lissabon utan att det behöver bli särskilt dyrt.

På en fadokrog uppträder flera sångartister som var och en sjunger några sånger till ett komp av gitarrer (och eventuellt bas) som är detsamma genom hela kvällen. Mellan framträdandena är det pauser. Ett besök på en fadokrog tar alltså flera timmar i anspråk. Eftersom man brukar börja först vid nio–tiotiden slutar musiken först då allmänna kommunikationer har slutat gå. Så Lissabons taxichaufförer har säkert inget att invända mot fadoställena.

Publiken på en fadokrog är oftast disciplinerad och uppmärksam. Många äter innan musiken börjar. Slammer med bestick och högljudda samtal förekommer lyckligtvis sällan. I allmänhet tonas ljuset ner när artisterna tar plats.

Clube de Fado

Clube de Fado är ett väletablerat ställe i Alfama, den fadokrog jag har besökt oftast under besök i Lissabon. Krogen drivs av gitarristen Mário Pacheco. Här kan man räkna med god standard på både mat och musik, men den som är ute efter att höra en viss artist bör kolla i förväg vilka som kommer, vilket förstås gäller även andra fadohus. Denna kväll var det utpräglad lågsäsong. Bara en av de två salar som finns i krogen användes och den var drygt halvbesatt som mest. Bara tre sångartister framträdde, men de var å andra sidan tre av de mest välkända bland yngre fadosångare: Lina Rodrigues, Rodrigo Costa Félix och Maria Ana Bobone. Pedro Amendoeira på portugisisk gitarr och Pedro Pinhal på spansk gitarr är musiker som ger ett säkert och lyhört stöd åt vilken sångare som helst.
Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Carolina/Lina Rodrigues, sång, Pedro Pinhal, spansk gitarr.
Lina Rodrigues är ett stort framtidslöfte. Med en vacker sopran sjunger hon musikaliskt och innerligt med ett nyanserat uttryck och – vilket inte saknar betydelse när man ser artisten – ett behagligt kroppsspråk. Lina Rodrigues kommer snart att försvinna från fadoscenen. Som namn. Tydligen kommer sångerskan i fortsättningen att kalla sig för Carolina, och det är också Carolina som lanserar den debutskiva som utkommer 2014, enligt uppgift. Ett tips som inte verkar alltför riskabelt är att Carolina/Lina Rodrigues är nästa stora fadosångerska, efter genombrotten för Carminho och Cuca Roseta. Hon är redan nu en av de allra bästa.

Rodrigo Costa Félix och Maria Ana Bobone skivdebuterade 1994, på samma album, och har sjungit offentligt i ett tjugotal år. Rodrigo sjunger robust och enkelt, en genuin fado av traditionellt snitt som är lätt att uppskatta. Bobone är bättre i verkligheten än på skiva eftersom hennes fina röst och känsliga sångsätt då kompletteras av hennes vänliga framtoning, spontanitet och charm.

Alla tre var roliga att höra. Om man vill se kvällen som en tävling mellan artisterna, så är min vinnare Lina Rodrigues. 
Maria Ana Bobone. Bilden från 2012.
Med lite dricks slutade denna kväll på 55 euro och musiken, som startade tjugo över nio, var slut redan 23:15. Rumphugget, men god kvalitet.

Fortsättning följer.



26 december 2013

Renässansporträtt (8). Robert Fayrfax

Robert Fayrfax

En natt drömde jag om en mässa av så väldiga proportioner
att den skulle omrama hela detta land
med ett Gloria i Nordsjön
och ett Amen i Atlanten

Nästa natt drömde jag om jordens plan, om en mässa
som ska omsluta hela denna vidd

Den tredje natten drömde jag om en så oerhörd mässa
och den tryckte mig över bröstet och pressade ner mina revben
i mullen, den nya jord
som bönderna plöjer medan de skrattar år min möda –

Robert Fayrfax (1464–1521), engelsman, skrev huvudsakligen kyrkomusik. Hans stycken kännetecknas av för tiden ovanligt utdragna former; de enskilda delarna av hans mässor tar ofta över 15 minuter i anspråk. I enlighet med dåtida engelsk praxis inleds hans mässor av en Gloriasats.


23 december 2013

Feliz Natal!

En riktigt GOD JUL önskar jag dem som hittat min blogg.

MERRY CHRISTMAS to everybody who has found this blog.


Två utsikter från Largo das Portas do Sol, Lissabon den 22 december 2013.

21 december 2013

Fadoprofilen (16). Frei Hermano da Câmara

(Frei) Hermano da Câmara (1934) tillhör den aristokratiska kretsen men är mest känd som den mest konsekvente religiöse förkunnaren inom fadon. Han skivdebuterade på 50-talet, blev senare munk inom Benediktinerorden och har sedan dess framfört en religiös musik, ofta i arrangemang med orkester och kör.
Som mera renodlad fadoartist sjunger da Câmara egna sånger med religiösa motiv med en ljus och lätt igenkännlig röst. Fadolyssnare kan ha lite svårt med de ibland överlastade arrangemangen i hans religiösa sånger, men som fadosångare har da Câmara en värme, hängivenhet och originalitet som möjligen gör honom till den märkligaste musikern inom da Câmara-släkten.

Utan orkester och kör låter han så här: