29 september 2013

Fadoprofilen (3). Jaime Santos


Jaime Santos (1909–82) spelade portugisisk gitarr och kom från stadsdelen Alfama i Lissabon. Framträdde offentligt i slutet av 30-talet. Hade en stor beundran för sin äldre kollega, den legendariske och stilbildande gitarristen Armandinho och de två blev både vänner och i viss mån konkurrenter kring år 1940. Tillsammans med sångaren Carlos Ramos och gitarristen Alberto Correia (spansk gitarr) drev han en tid en fadorestaurang i Lissabon.

Santos kan höras tillsammans med en rad av de främsta sångartisterna under decennierna kring mitten av 1900-talet, även Amália Rodrigues. Det är också lätt att hitta soloinspelningar. Santos spelade ofta i ett halsbrytande tempo, lika virtuost över gitarrens hela register, gärna variationsstycken. Musiken är intressant i sin klangliga variation och fyllighet. Santos spelade ofta två stämmor samtidigt och kan ge ett intryck av att vara två gitarrister i samspel.


En av fadons skickligaste kompositörer och har bidragit till den traditionella fadon med melodier som Fado Alfacinha, Fado Alvito, Fado Vadio och Fado Sevilha.

Så här låter han:
https://www.youtube.com/watch?v=y-C0CdyFrno
https://www.youtube.com/watch?v=ftCyv63HI-Y


Fadoprofilen (2). Joaquim Silveirinha


Joaquim Silveirinha (1925–75) var under 50- och 60-talen en av de bästa fadosångarna, men han tillhör de musiker som med tiden blivit mer eller mindre bortglömda. Han lämnade aldrig helt sitt yrke som mekaniker och konstruktör vid flottan, men blev ändå en välkänd musiker från 40-talet och framåt. Hade en distinkt tenorröst och ett omsorgsfullt men livfullt sångsätt i en traditionellt inriktad repertoar. En enda cd med honom finns utgiven, men eftersom den kom ut redan år 1998 torde det inte finnas många ställen som ännu säljer den. Silveirinha förekommer även i en del antologier med fado. Jag tycker att detta är en fadosångare värd att minnas.

 Youtube har gjort många musiker tillgängliga som kan vara svåra att hitta på skiva. Joaquim Silveirinha är en av dem. Här är ett par exempel på hans musik, inspelningar från sent 50-tal.



26 september 2013

Fado i radio på lördag och onsdag


På lördag den 28 september medverkar jag i radioprogrammet Nya klingan, som sänds i P2 klockan 15:00. Inslaget om fado och om min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) kommer i den andra timmen av programmet och börjar omkring klockan 16:00. Det är en dryg halvtimme. Repris onsdag den 2 oktober klockan 13:00, det vill säga inslaget börjar då kring 14:00. Programmet kan höras på SR:s hemsida i 30 dagar efter sändning.

Utöver samtalet mellan programledaren Carin Kjellman och mig innehåller inslaget sex intressanta inspelningar med fado. Det är följande:

1. Amália Rodrigues: Marcha da Mouraria. Sångerskan (1920–1999) är fadons stora affischnamn och fungerar i detta sammanhang som något som många lyssnare känner igen. Inspelningen, från 1956, är lite ovanlig. En glad marcha, musik som förknippas med folkfester i Lissabons stadsdelar, här stadsdelen Mouraria. Musik från 1935 av Frederico de Brito (text) och Raul Ferrão (musik). Domingos Camarinha, portugisisk gitarr, Santos Moreira, spansk gitarr.

2. Fernanda Maria: Fado de Lisboa. Sångerskan är ett av fadons största namn, född 1937, har dragit sig tillbaka. Ofta är Fernanda Maria temperamentsfull eller dramatisk, men denna inspelning är lågmäld och omsorgsfull. Jag har tagit med den som ett vackert uttryck för fadons grundkänsla av melankoli och längtan, saudade. Odaterad på skivan, troligen kring 1970. Skriven av Guilherme P. Rosa. Francisco Carvalhinho, portugisisk gitarr, Martinho d’Assunção, spansk gitarr.

3. Maria Albertina: As Duas Gémeas (=”De två tvillingarna”). Exempel på fado från den tid då den slog igenom brett genom inspelningar. Denna är visserligen odaterad på skivan men låter typiskt 30-tal, troligen tidigt 30-tal. Sångerskans (1909–85) namn har jag träffat på i facklitteraturen, men hon är nästan omöjlig att hitta på skiva i dag. Detta är den enda inspelning som finns för närvarande. Text Avelino de Sousa, musik Armando Machado. Okända kompmusiker på portugisisk och spansk gitarr.  

4. Fernando Maurício: Voltei ao Cais (=”Jag återvände till kajen”). Det enda exemplet i urvalet som är en traditionell fado (Fado Menor do Porto). Maurício (1933–2003) står för en folklig, lokalt förankrad fado (stadsdelen Mouraria), som sjungs expressivt och med hård attack på vissa stavelser. Erinrar om hur många bluessångare sjunger. António Rocha (text), möjligen José Joaquim Cavalheiro Jr. (musik). Manuel Mendes och Alcino Frazão, portugisiska gitarrer, Mário Pacecho, spansk gitarr, Júlio Garcia, basgitarr. Från 1984.

5. Fernando Machado Soares: Fado dos Passarinhos (= ”Småfåglarnas fado”). Representerar den akademiska fadon i Coimbra, en manlig tradition som funnits som egen genre sedan omkring 1890. Machado Soares (född 1930) kommer från den azoriska ön Pico och blev jurist, efter revolutionen år 1974 på en hög domartjänst i Lissabon. Text António Menano, musik Alberto Menano. José Fontes Rocha, portugisisk gitarr, okänd, spansk gitarr. Från 1986.


6. Gisela João: Sei Finalmente (= ”Jag vet till slut”). Sångerskan (född 1983) representerar den unga generation som slagit igenom på bred front sedan omkring 1990. Helt ny sångerska som debuterade med ett eget album någon vecka efter att min bok hade utkommit. Ett av de stora fynden från senare år. Inspelad 2013. João Linhares Barbosa (text), Armandinho (musik). Ricardo Perreira, portugisisk gitarr, Tiago Oliveira, spansk gitarr, Francisco Gaspar, basgitarr.

24 september 2013

Omläsningen (4). Barbara Tuchman, Det stolta tornet


Barbara Tuchman (1912–89) var en amerikansk författare med inriktning på historia, som hon tog upp i en rad böcker varav flera är översatta till svenska. Det stolta tornet utkom redan år 1966 i USA, gavs ut år 1983 i Sverige av Atlantis och kom i Månpocket två år senare. Och en tämligen bastant sådan; med över 500 sidor satta med liten stil erbjuder den åtskilliga timmars läsning. Översättningen är av Hans Granqvist.
 
I boken skildrar Tuchman Europa och USA under tiden 1890–1914, det vill säga det skeende som ledde fram till första världskrigets katastrof. Det är en spännande tid i europeisk historia, och det var just därför som jag blev intresserad av boken från början. Tiden kring sekelskiftet 1900 innebar stora förändringar som påverkade människors villkor inom alla samhällsgrupper. Aristokratin förlorade en stor del av sin makt, arbetarklassen krävde reformer och inflytande, de ideologier som ännu är dominerande formulerades och etablerades, tekniken förändrade samfärdsel och industri, elektricitetens spridning gjorde världen ljusare, vetenskapens nya landvinningar grep in i vardagslivet, Europas karta började likna dagens sedan Tyskland och Italien enats, och så vidare. Detta var också en tid för de mest skiftande uttryck inom konst och kultur. Det var Heidenstams, Strindbergs och Selma Lagerlöfs tid, men också Oscar Wildes, Cézannes, Zolas, Mahlers, Tjechovs, Brahms, Debussys, Verdis, Tolstojs …

Det stolta tornet är indelad i åtta långa kapitel som tar fasta på ett land eller en ideologi och tecknar en bild där någon eller några personer står i förgrunden medan fakta, händelser, skeenden och andra personer omger dem. Det första kapitlet tar upp den brittiska adel som intill denna tid hade haft både rikedomarna och makten i samhället och nu, när andra grupper vinner styrka, inser eller vägrar inse att deras storhetstid är på väg att ta slut. Regeringschefen Lord Salisbury är huvudpersonen, men många finns omkring honom som också ges övertygande porträtt. Detta kapitel var intressant att läsa för att denna brittiska överklass, som självsäkert såg sig som mest kompetent att styra landet i kraft av sin börd, sina tillgångar och sin bildning, blivit så välkänd för svenskar genom litteraturen och kanske framför allt genom flera tv-dramaserier.

Boken är utomordentligt faktarik, men blir aldrig långrandig att läsa. Styrkan i Tuchmans berättande är att människorna lyfts fram – man får inte bara veta vilka de var, vad de bevisligen gjorde och stod för, utan också hur de såg ut, vilka egenskaper, intressen och beteenden de hade. Humoristiska eller skandalösa episoder är inte dominerande men har sin plats. Till och med en och annan replik finns med. Man kan förstås undra hur författaren kunde känna till alla dessa detaljer. Kanske går en del att belägga, kanske är det slutsatser baserade på handlingar och uttalanden, möjligtvis rykten.

Barbara Tuchman är en intressant stilist vars formuleringar ofta får mig att stanna till. I början av kapitlet om anarkismen skriver hon, apropå kontrasten mellan anarkisternas utopiska idyll och våldsamheten i deras politiska praktik: ”Visionen av ett statslöst samhälle utan regering, utan lag, utan egendomsrätt, där korrumperande institutioner sopats bort och människan kunde vara så fri som Gud skapat henne, var så hänförande att sex statsöverhuvuden lönnmördades för dess skull under de tjugo åren före år 1914.” Liknande drastiska sammanfattningar eller karakteristiker finns det gott om.
Barbara Tuchman
Utöver de två inledande kapitlen behandlar boken utvecklingen i USA (landets växande maktställning), Frankrike (med Dreyfusaffären som centrum), Haag 1899 och 1907 (om olika fredsträvanden och konferenser), Tyskland (med tonsättaren Richard Strauss som huvudfigur), England (vad som hände efter adelns sista storhetstid) och socialismen (den franske socialistledaren Jean Jaurès). Var författaren själv står i alla de strider, konflikter och händelser som äger rum är inte lätt att säga. Hon hittar förtjänster såväl som brister hos personer av de mest diametrala riktningar. Boken kanske kan kritiseras för att den ensidigt tar upp Europa och i viss mån USA och lämnar resten av världen åt sidan. Men redan det stoff Tuchman har valt visar att historien är ofantligt innehållsrik och komplicerad. En författare som Barbara Tuchman kunde kanske inte göra den helt begriplig. Men hon kunde göra den djupt fängslande. Det är bara att hoppas att det i framtiden finns skribenter som kan beskriva vår tid lika spännande för framtida läsare. 

22 september 2013

Fadoprofilen (1). Ercília Costa


Under rubriken Fadoprofilen kommer jag att presentera musiker inom fadon från förr och nu. Numreringen är till för att jag själv ska ha lite ordning på materialet och ska definitivt inte ses som en rangordning. Jag börjar med ett av de stora namnen från förr – Ercília Costa.

Ercília Costa (1902–85) var dotter i en fattig fiskarfamilj och arbetade som sömmerska innan hon blev upptäckt och inbjöds att sjunga på fadorestaurangen Café Luso i Bairro Alto i Lissabon. Gynnad av sin vänliga och sympatiska personlighet hade Ercília Costa lätt att få engagemang. Hon samarbetade i många år med den berömde gitarristen Armandinho.

Kallades ”a santa do fado” (fadons helgon) eftersom hon sjöng med händerna knäppta framför sig. Både före och efter kriget turnerade hon i Brasilien. År 1939 var hon i New York för att framträda vid väldsutställningen, vilket följdes av en konsertresa genom USA. Genom resorna blev Ercília Costa den första fadosångerska som vann en internationell uppmärksamhet. Senare gjorde hon film i Portugal.

Hon var en skicklig sångerska med en fin röst i mellanregistret, bra sångteknik, stark men behärskad inlevelse och ett brett uttrycksregister. Hon gjorde en hel del skivinspelningar med en början år 1929. Av de tidigt inspelade sångerskorna är Ercília Costa en av dem som finns tillgängliga i störst antal inspelningar i dag.

På skiva
Ercília Costa com Armandinho. Aquivos de Fado Vol VI (Heritage)
Ercília Costa: As Primeiras Gravações 1929–1930 (Tradisom)
Dessa två cd innehåller i stort sett samma inspelningar.

Exempel