Omläsningen (3). Marin Sorescu

Den rumänske poeten Marin Sorescu (1936–96) är välkänd i sitt hemland. Han har också gått hem hos utländska läsare, finns översatt till många språk och har givit ut flera volymer med dikter i svensk tolkning. Den första heter Framkallning och utkom i FIB:s Lyrikklubbs ”lilla serie” år 1975, som nummer 19 i serien. Den bestod av små, billiga volymer med poesi från Sverige och utlandet. Dikterna i Framkallning är tolkade av Pierre Zekeli och Marianne Sandels.

 

Denna lilla diktsamling har jag återkommit till många gånger. Det finns något enkelt, opretentiöst och förtroligt i Sorescus tilltal. Poeten uttrycker sig med humor och distans. Samtidigt som dikterna är lätta att läsa, är det tydligt att Sorescus verk rymmer allvarligare bottnar och därför blir återkomsten till hans dikter för mig ofta mer givande än den första läsningen. I ett kort förord skriver Marianne Sandels bland annat:

”Klarsyntheten, den egenskap man ofta tillskriver ungdomen eller barnet, som med stora och öppna ögon betraktar världen och ser det absurda i dess skeenden, just denna egenskap önskar sig Marin Sorescu. Och den besitter han i allra högsta grad i sin lyrik. Med viss rätt kan man dra paralleller till landsmannen Eugène Ionesco, som blivit urbilden för det absurdistiska. Och nog krävs det klarsynthet och ett ofördärvat sinne – eller god psykologisk träning – för att kunna slå ned på Lasten:

För de döda

Förefaller evigheten

Längre,

Därför att de ej får

Röka

/…/ Vill man uttryck sig tillspetsat, skulle kan kunna säga att Sorescus absurdism aldrig blir överintellektualiserad utan snarare tvärtom är väl förankrad i känslorna.”

Som ett exempel på Sorescus poesi citerar jag ur dikten Tavlor. Poeten inleder med att berätta att han brukar stjäla tavlor från olika museer. Ständigt är han på flykt undan blodhundarna som känner vittringen och är honom hack i häl medan han flyr vidare med en tavla under armen.

Jag talar högt med målningarna som sätter mitt liv på spel,

Jag hänger dem på molnen och på träden

Och går ett steg bakåt för perspektivets skull.

Med de italienska mästarna är det lätt att samtala,

Vilket oljud av färger!

Och för den skull

Blir jag nästan alltid fast meddetsamma,

Sedd och hörd på långt håll,

Som om jag bar papegojor under armen.

Den svåraste att stjäla är Rembrandt,

Man sträcker ut handen och möter mörkret –

Man grips av rädsla, hans människor har ingen kropp

Utan bara slutna ögon i ett mörkt fängelse.

Van Goghs målningar är galna,

De rullar och vänder sig

Och man måste hålla sig fast

Med båda händerna,

För de dras uppåt av månens kraft.

Jag vet inte varför Bruegel får mig att gråta;

Han var inte äldre än jag,

Men kallades den äldre

För att han visste allt när han dog.

Också jag försöker att lära av honom,

Men jag kan inte hålla tillbaka tårarna

Som rinner ned på ramarna av guld,

Nr jag flyr med årstiderna i famnen.

Som jag sade till er varje natt

Stjäl jag en tavla

Med avundsvärd skicklighet.

Men vägen är mycket lång,

Och till slut tar de mig,

När jag kommer sent på natten,

Trött och söndersliten av hundarna

Med en värdelös reproduktion i handen.