Efter tolv album (tretton om man också
räknar den tidigare samlingsvolymen Perfil)
tar sångerskan Cristina Branco ett steg tillbaka och begrundar vad hon hittills
gjort i en sammanställning om tre cd som kallas Idealist (Universal). Eftersom Cristina Branco inte är en sådan
artist som bara bekräftar det hon redan gjort utan söker nya erfarenheter och ständigt
lanserar nytt material, så behövs en del utrymme för att hon ska framstå i
någorlunda helfigur. Tre cd är ett ganska idealiskt format. Det skapar
överblick utan att bli för ytligt.
Albumet Idealist
De tre skivorna rymmer tillsammans 58
inspelningar med en sammanlagd speltid på närmare tre och en halv timme. Tre
inspelningar, en för varje skiva, är nygjorda, resten är hämtade från Cristina
Brancos tidigare album (se nedan), utom det allra första. Skivorna är tematiskt
indelade med rubrikerna Fado, Poemas och Ideal.
En del av de inspelningar med Branco
som jag sätter högst – som Abandono, Ausente, Eléctrico Amarelo, Fim, Serenata, Les Désespérés, O Lenço da Carolina – saknas i detta urval. Men det är ändå lätt
att se att urvalet ger en god bild av sångerskans verksamhet genom åren och
håller hög genomsnittlig nivå. Ur Brancos produktion kan man göra alla möjliga
tänkbara urval på detta utrymme – många sämre, men inte särskilt många bättre.
För den som vill skaffa sig en
överblick över vad Cristina Branco har gjort och dessutom många av hennes bästa
inspelningar är albumet ett vettigt val. Det säger sig självt att det är av mindre
intresse för den som redan har det mesta av hennes musik. Så är det med mig,
men jag skaffade albumet ändå, just för överblickens skull, och för att det är
billigt, ungefär som en enda ny cd.
Priset bör alltså inte göra någon
upprörd, men jag tycker att det är en klar miss att inte sångtexterna finns
med. Cristina Branco har alltid haft höga ambitioner med textvalet och här
finns en rad fina alster av goda poeter. Av lyssnare utomlands är det kanske
inte så många som kan läsa portugisiska. (Cristina Branco har många beundrare
utomlands och slog först igenom i Nederländerna, innan hon uppmärksammades i
hemlandet.) Men jag tycker att de som kan, och de som vill försöka, borde få
chansen. Även om det hade kostat lite mer med ett bilagt texthäfte.
Cristina Branco och Amália Rodrigues
Cristina Branco är född i Ribatejo 1972 och fick upp öronen för
fado när hon i tonåren hörde Amália Rodrigues skivor. Sedan dess har Rodrigues
varit hennes främsta referens inom fadon, liksom för många andra. Fastän Branco
och Rodrigues har helt olika förutsättningar för denna musik – och Cristina
Branco har aldrig försökt att härma sin idol – finns vissa överensstämmelser
mellan de två som jag tycker är intressanta.
För Amália Rodrigues var fado inte en
begränsad repertoar utan en känsla, en attityd och ett sätt att se på livet.
Hon var inte särskilt intresserad av traditionell fado. Cristina Branco tycks också
ha ett förstrött intresse för denna musik. Sjunger hon traditionell fado så är
det i de textvarianter som Amália Rodrigues lanserade. Hon lägger alltså, till
skillnad från så många andra i den nya generationen, inte ner någon möda på att
ta fram egna texter till dem.
När Cristina Branco sjunger annan
standardrepertoar än traditionell fado, är det nästan enbart sånger som Amália
Rodrigues fört fram. Exempelvis många av de sånger som Alain Oulman komponerade
åt henne under 60-talet. Jämförelserna brukar inte bli särskilt pinsamma
eftersom de sjunger så olika: Branco kan utvinna kvaliteter ur sångerna som
Rodrigues inte betonar och vice versa.
Hon har också, liksom Amália Rodrigues,
lanserat mycket nytt material, om än inte i samma omfattning (hittills) eller
lika framgångsrikt som den äldre sångerskan. Förmodligen finns det ingen annan
i den nya fadon som presenterat så många nykomponerade sånger som Cristina Branco.
Ganska få av dem har förutsättningar att bli en del av standardrepertoaren.
Amália Rodrigues kompositörer var skickligare att skapa livskraftiga melodier
som kan anpassas efter många artisters förutsättningar. Brancos ”egna” sånger
verkar specialgjorda just för att passa hennes röst och sångstil. De är ofta
också svårsjungna, tekniskt knepiga.
Amália Rodrigues blev fadons stora
röst, men hon sjöng annan musik också: folkmusik, evergreens, schlagers. Hon
kan höras även på spanska, italienska, franska och engelska. Cristina Branco
har visat intresse för annan musik än fado, och då gäller det främst tango,
chanson och brasiliansk musik. Hon har spelat in två sånger av Joni Mitchell
(finns även med i urvalet på Idealist).
Hon har sjungit på spanska, franska och engelska. Båda sångerskorna har mött
nedlåtande reaktioner då de sjungit annat än fado, faktiskt också när de
lanserat material som ger nya innehållsliga dimensioner eller tänjer på fadons
gränser. Fadons vänner är inte alltid underverk av tolerans eller bejakare av
förnyelse.
Amália Rodrigues blev den som förde
fadon ut i världen genom många framträdanden, skivor och filmer. Cristina
Branco har övergivit de lokala fadoställena i Lissabon och uppträder huvudsakligen
på konsertscenen. Det livliga turnerandet utomlands har hon gemensamt med många
andra. Det finns en utländsk efterfrågan på fado, och både musiker och
fadoscener vill ha en internationell publik.
Sångstil och ackompanjemang
Cristina Branco har en vacker lyrisk
sopranröst och sjunger med osviklig tonträffning och noggrann tonbildning. Det
finns en detaljprecision i hennes sång som är imponerande. Hon är tekniskt driven
och tar sig gärna an material som är specialkomponerat för hennes röst och
sångsätt.
Många sångartister inom fadon
framhåller texternas betydelse och att deras främsta syfte är att tolka
texternas innehåll. Som nämnts är Cristina Branco ambitiös i sitt textval, men
hennes sång har inte samma närgångna texttolkning som exempelvis Kaita
Guerreiros eller Aldina Duartes. Musiken bygger mera på hennes röst och musikalitet.
Det har alltid funnits en sofistikering
kring denna sångerska som understryks av hennes sceniska elegans. Hon är lite
fin i kanten, ”en alltför slipad diamant” som någon har uttryckt det. Fado, som
ibland jämförs med blues, låter hos Branco mera som lyriska visor, emellanåt
med en dragning mot klassisk romans. Samtidigt finns en påtaglig ledighet, ett
naturligt flöde i Cristina Brancos sång. Alla gillar inte hennes förfining
som genuin fado. Men fadons tradition har alltid uppskattat tekniskt skickliga
sångartister, vackra röster och sobra tolkningar – samtidigt som det funnits
utrymme för andra sångsätt.
Cristina Branco utnyttjar fadons
traditionella komp med portugisisk gitarr, spansk gitarr och eventuellt
basgitarr. På sina tidigare skivor samarbetade hon här med sin dåvarande man,
Custódio Castelo, som spelar portugisisk gitarr och skrev en stor del av
sångerskans repertoar. Under senare år har pianisten Ricardo J. Dias satt sin
prägel på kompet där nu piano också ingår, stundtals också andra instrument. Jag
tycker att pianots närvaro, och Dias känsliga pianospel, skapar associationer
till klassisk musik. Kompet, och musiken i stort, har hos Cristina Branco en
kammarmusikalisk prägel med goda kompmusiker. På portugisisk gitarr har den
skicklige Bernardo Couto varit en följeslagare under senare år.
Idealist: Fado
Den första av skivorna är innehållsrik
och jämn. Av de 20 numren är tre traditionell fado i de textversioner som
Amália Rodrigues lanserade: Não é Desgraça Ser Pobre (Fado Menor do
Porto), Os Teus Olhos São Dois Círios
(Fado Menor) och Cansaço (Fado Tango).
Andra äldre standardnummer är hämtade från Rodrigues repertoar, som Água e Mel, Fria Claridade och Disse-te
Adeus e Morri.
Água e Mel låter så
här:
Inte mindre än fem av sångerna är
tonsättningar av Alain Oulman för Amália Rodrigues. Dessa vackra melodier
ligger väl till även för Cristina Branco, som i bästa fall ger dem en innerlig
och sensuell ton, här exemplifierat av Meu
Limão de Amargura (ännu bättre är Abandono,
som dock får sökas på albumet Murmúrios).
Av nyare material är flera sånger komponerade av Custódio Castelo, som den
läckra Sete Pedaços do Vento, en sång
som jag misstänker kan bli beststående i fadons standardrepertoar om inte andra
artister finner den för svårsjungen.
Alain Oulmans Meu Amor, Meu Amor (Meu
Limão de Amargura) finns här:
Och Sete Pedaços do Vento
här:
Mycket vackert finns på denna skiva.
Och fastän Cristina Brancos fado inte direkt svallar av blod, svett och tårar,
utan genomgående präglas av behärskning och precision, så tycker jag att den
ofta har ett starkt uttryck. Det är som om det musikaliska hanteras med en
självfallenhet som lämnar utrymme för en personlig hållning till text och ton. Närvaro,
innerlighet och koncentration duger som nyckelord. Cristina Brancos sätt att
sjunga fado är hennes eget, och jag tror redan hon är mera influens än influerad
av andra.
Idealist: Poemas
Den andra skivan sätter texterna i
centrum, och det hade varit roligt att ta del av dem! Författarnamn som Luíz de
Camões, Fernando Pessoa, Maria Manuel Cid, Vasco Graça Moura, Sofia de Mello
Breyner och Eugénio de Andrade borgar för hög poetisk kvalitet.
Musiken är omväxlande och rör sig
mellan flera genrer. Några av de vackraste numren här – som Reflexão Total, Ninfas och Talvez –
uppfattar jag som fados, men inte i en konventionell mening. Särskilt den
förstnämnda påminner om klassisk romans, något som understryks av kompet med en
mild cellostämma. En sång som Joni Mitchells A case of You är naturligtvis inte fado, inte heller tonsättningen
av Charles Baudelaires berömda dikt L’invitation
au voyage. Brancos musik kan få en att fundera på fadons avgränsning mot
annan musik, om man tycker det är intressant.
Renäsansdiktaren Luíz de Camões kommer
till tals i Ninfas:
Som helhet är denna skiva något lågmäld
och lite mera ojämn än den renodlade fadoskivan. Höjdpunkterna bland de 20
numren är dock mycket höga.
Idealist: Ideal
Vad Cristina Branco menar med denna
titel förklaras inte, och någon självklar innebörd kan jag inte se. Är det
inspelningar som hon anser särskilt lyckade? Eller sådant som hon helst skulle
vilja göra? Eller finner hon här en ideologisk eller moralisk hållning som hon
respekterar? Hur som helst påminner den tredje skivan i albumet om den andra:
ganska omväxlande musik ur flera genrer, en del odiskutabel fado, en del på
eller över gränsen till annat.
Redondo vocábulo är en av
skivans höjdpunkter. Sången, skriven av José Afonso, har i Brancos tolkning en
lätthet och lekfullhet som jag inte finner i Afonsos egen inspelning. Branco
har gjort en hel cd med sånger av Afonso, som med utgångspunkt i Coimbras
akademiska fado blev en ihärdig och modig motståndsman mot den fascistiska
diktaturen i Portugal, något som han fick betala för med censur, yrkesförbud
och fängelse. Att Branco framför hans musik beror säkert på att hon
sympatiserar med hans opposition; hon har berättat att hennes far också
tillhörde motståndsrörelsen.
Denna tredje skiva innehåller 18 spår.
Till höjdpunkterna hör också A
Laurendinha och Ai, vida – båda
fados enligt min mening – och de betagande Porque
Me Olhas Assim och Alfonsina y el mar
(den senare på spanska).
Alfonsina y el mar finns
här:
Och Ai, Vida här:
Som helhet är Idealist en bra sammanfattning av en mångårig verksamhet av en
sångerska som har skapat ett eget landskap i fadons geografi. Jag tycker hon har
gjort det med integritet, höga ambitioner och suverän musikalitet; att sedan en
sångerska som vågar utforska nytt inte alltid kan räkna med fullträffar är en självklarhet.
Men redan nu har Cristina Branco åstadkommit mycket – och många inspelningar
som tillhör hennes bästa finns på albumet Idealist.
Övriga album med Cristina Branco
Den som vill fördjupa bilden av
sångerskan kan vända sig till hennes övriga album, här nämnda i kronologisk
följd. Antalet astetisker – från en till fem – efter presentationen är ett
försök att värdera albumen.
Cristina Branco in Holland. Círculo de Cultura Portuguesa na Holanda. 1997. Debutskiva
inspelad i Nederländerna. Redan på debutskivan lanserar sångerskan mycket originalmusik
komponerad av Custódio Castelo. ***
Murmúrios. L’empreinte digitale. 1999. Ett av Cristina Brancos jämnaste
och mest helgjutna album. Vackra inspelningar att ofta återkomma till, som Fim, Mágoa
och Abandono. *****
Post-Scriptum. L’empreinte digitale. 2000. Innehåller bland annat Ai, Vida och Ausente i en tilltalande samling fados.****
Corpo Illuminado. Universal.
2001. Jag har haft lite svårare för denna cd som
dock innehåller Meu Limão de Amargura
och Meu Amor é Marinheiro, den sång
av Alain Oulman som Branco brukar avsluta sina konserter med.***
O Descobridor. Universal. 2002. Innehåller tonsättningar av den
holländske poeten Joseph Slauerhoffs dikter med anknytning till Lissabon och
Portugal.****
Sensus. Universal.
2003. Brancos album är i fortsättningen
koncentrerade på olika teman. Här kärlek och erotik i ett album som fått mycket
beröm. För mig en av hennes svagare prestationer. ***
Ulisses. Universal. 2005. Temat här är resor i konkret och bildlig
betydelse. Branco hämtar delvis materialet utanför fadon, men starkt material
med toppar som Navio Triste, Porque Me Olhas Assim och Redondo Vocábulo. ****
Cristina Branco Live. Universal. 2006. Får
betraktas som en hyllning till Amália Rodrigues eftersom Branco mest sjunger
hennes sånger. Inspirerade framföranden, en av Brancos bästa. ****
Abril. Universal. 2007. Albumet med material av den oppositionelle
trubaduren José Afonso. Vacker musik, men det är tveksamt om den kan kallas
fado. ***
Kronos. Universal. 2009. Temat är tiden. Tidens flykt, väntan,
minnen … Ojämn cd men med några mycket fina sånger, till exempel Eléctrico Amarelo och O Rapaz do Trapézio. ***
Não Há Só Tango em Paris. Universal. 2011.
(Säljs också under namnet Fado Tango.)
Cristina Branco låter fado, tango och chanson mötas på ett av hennes mest
lyckade album. Sjunger även på franska och spanska, felfritt så vitt jag kan
höra. En favorit! *****
Alegria. Universal. 2013. Porträtt
av kvinnor och deras berättelser är temat på en skiva med långa intressanta
texter men med musik som är mera krävande. Här finns också en hygglig tolkning
av Maia Teresa de Noronhas Fado da Defesa.
Ambitiöst men något svårtillgängligt för den som inte kan portugisiska.***
Till sist en sång från Cristina Brancos
senaste album Alegria:
O Lenço da Carolina:
PS. Ett tack till Cristina Brancos
agent Paulo Ochôa, Lissabon, för porträtten av sångerskan.
