27 mars 2014

Fado på cd: Recensioner i repris (7)

Gonçalo Salgueiro
Gonçalo Salgueiro (2009)
CNM
*****
Gonçalo Salgueiro blev först uppmärksammad då han medverkade i musikalen Amália (om Amália Rodrigues liv) för ett tiotal år sedan, och hans första cd präglades starkt av sångerskans repertoar. Vissa äldre fadosångare har varit generösa med superlativer om hans musik, men själv har jag inte fattat hur bra han är förrän med denna tredje cd, som till större delen innehåller traditionell fado till Salgueiros egna texter. Kompmusikerna är fenomenala – främst Ângelo Freire, portugisisk gitarr, men också Diogo Clemente eller Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Filipe Larsen, bas. Gonçalo Salgueiro är en förstklassig sångare med en vacker ljus röst som får störst lyskraft i höga lägen, en obekymrad sångteknik och en variationsrik, ornamenterad frasering. Röst, sångteknik, uttolkning och känsla når här en sällsynt förening. Det finns gott om begåvade unga sångartister i dagens fado, men knappast någon på den manliga sidan överträffar Gonçalo Salgueiro. Skivan är jämn, på en ytterst hög nivå. Lyssna!


Teresa Tapadas
Traços de Fado (2012)
iPlay
****


Teresa Tapadas är en av den nya fadons skickligaste sångerskor. Dock svår att hitta på skiva och därför väckte denna hennes andra cd min förväntan. Det kan snabbt konstateras att Tapadas har en vacker, klar och smidig röst, ett uppmärksamt texttolkande sångsätt och en fin sångteknik. Urvalet av sånger är den vanliga blandningen av gammalt och nytt. Att ett par av standardnumren tillhör de mest söndertolkade i modern fado kan ge ett konventionellt intryck, men spelar mindre roll eftersom de här är starkt personligt präglade. Ovanlig är den känsligt tolkade religiösa sången Ave Maria. Trots att mycket gott kan sägas om Tapadas är skivan ingen fullträff. Kompmusikerna låter kompetenta men har i vissa spår en så tillbakadragen roll att man kan förstå att de inte nämns på omslaget. Musiken stannar upp, tappar sin rytm, sin energi. Det mera aktiva och understödjande komp som andra artister omger sig av önskar jag också Tapadas på nästa skiva. I väntan på den kan man njuta av en ovanligt vacker röst i en mjuk, nyanserad och lyrisk fado.


Raquel Tavares
Bairro (2008)
Movieplay
***
Raquel Tavares är en ung fadosångerska, uppmärksammad för sin skönhet och sensuella utstrålning. Lyckligtvis är den dekorativa ytan förenad med ett seriöst fadointresse och ett tålmodigt sökande efter en egen profil.

Ännu har hon en bit kvar. Tavares har en röst i lägre mellanregistret som inte speciellt utmärker sig för styrka, omfång, smidighet eller klang. Med begränsade vokala resurser gör hon en lågmäld fado som ibland kan bli en aning sträv, med lite trubbig frasering. Hon sjunger mest nytt material som anknyter till traditionell fado. Hon behöver stöd av en aktiv, livfull gitarrist, och här kan man inte klaga på unge Bernardo Couto på portugisisk gitarr, eller på Diogo Clemente, spansk gitarr, eller Yami, basgitarr.

Det ska sägas att Raquel Tavares inte tillhör den nya fadons allra bästa sångerskor. Men hennes musik vinner i längden. Det man kan höra här är en ung artist mitt inne i ett sökande efter en egen röst. Och Bairro är en respektabel lägesrapport.


Duarte
Aquelas Coisas da Gente (2009)
JBJ & Viceversa
***


Duarte är ett vanligt efternamn i Portugal; flera kända fadomusiker heter så. Den unge sångare som bär Duarte som enda (artist)namn kommer säkert också att bli omtalad. Hans nya, andra cd är intressant och helt hörvärd. Det finns förvisso ståtligare röster än Duartes, men han sjunger känsligt, vekt och omsorgsfullt, kan påminna om kolleger som António Zambujo och Marco Oliveira. Kompmusikerna är välkända och skickliga: José Manuel Neto och/eller Bernardo Couto på portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença på spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr. Här och var är klangen utfylld med andra instrument; jag gillar särskilt tillskottet av Luís Clodes cello i några spår. Duarte kan mer än sjunga – han har skrivit nya texter till de traditionella fados som dominerar skivan och – framförallt – svarar han för ett par betagande melodier i Mistérios de Lisboa och Évora Doce. Särskilt den förstnämnda tror jag kan bli en Duartes signaturmelodi, om den inte redan är det. Det tycks även musikerna anse, för den finns också med i en instrumental version. Som helhet är det här en fin produktion av en av fadons många lovande unga artister.

    
Antologi
Fados do Fado (2011)
Movieplay, 24 separata cd
****


Portugisiska Movieplay är säkert det skivbolag som har mest fado i sina arkiv. År 1998 gav man ut Fados do Fado, en serie på 50 cd med lite äldre fado, skivor som nu är svåra att få tag på. Nu kommer en ny cd-serie med samma namn. Sex av skivorna är antologier kring film-, teater- och gitarrmusik, desgarradas (växelsånger), humoristisk fado och ”musiker ur det gamla gardet”. På var och en av de övriga 18 finns fyra artister med vardera fyra inspelningar.

Man skulle kunna tro att detta är en kortare version av den äldre cd-serien, men så är det inte. En del inspelningar finns med i båda, men mest är det olika material. Den förra utgåvan innehöll mest förbisedda äldre musiker, medan den nya också ger plats åt en rad av fadons största namn. Redaktören, sångaren och fadokännaren José Manuel Osório, som tyvärr avled i augusti i år, har premierat traditionell fado till gitarrkomp. Den populärmusikaliska fado till orkester som är mindre gångbar i dag undviks nästan helt. Tonvikten ligger på fado från 60- och 70-tal.

Musikaliskt är utgåvan mycket varierande. En del av musiken kan man ha och mista, annat är mästerligt. Det framgår tydligt att de mest etablerade namnen också förtjänar att vara det. Men här finns också mindre berömda musiker som ger glada överraskningar, till exempel Estela Alves, Anita Guerreiro, Miguel Silva och António dos Santos. I utgåvan ingår många fina inspelningar som inte går att hitta någon annanstans. Självfallet är denna cd-serie värdefull för dem som intresserar sig för fadon när den var som mest populär och inspelad. 

25 mars 2014

Fado på cd: Recensioner i repris (6)

Fernando Farinha
O Melhor de Fernando Farinha (2008)
iPlay
*****
Allt mera äldre fado återutges. Nu kommer på etiketten iPlay en rad cd med förgrundsgestalter som Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha, Lucília do Carmo, Hermínia Silva och andra. Fernando Farinha är en av dem och han får här några ord till.

Farinha (1928–88) var ett fadons underbarn, på scenen och i studion redan före tonåren, och under särskilt 1960-talet mycket populär. Han sjöng med klar och varm röst, hade fin sångteknik och en personlig sångstil, såg bra ut, var en begåvad textförfattare och kompositör. Hans avsky för fascistregimen gjorde honom inte mindre uppskattad. Under de sista åren flagnade röstklangen, så denna skiva, med 20 inspelningar från 1960–75, fångar honom på krönet. Och jag tröttnar aldrig på denna klassiska, omistliga fadoröst, sober och vital, med en omisskännlig personlig utstrålning. Skivan har inga direkta höjdpunkter utan är anmärkningsvärt jämn. Kompmusikerna – där gitarristerna Raul Nery och Domingos Camarinha ingår – tillhör tidens bästa.


Cuca Roseta
Cuca Roseta (2011)
Universal
****
Cuca Roseta är en sådan skivdebutant som har förberett sin debut med många framträdanden. Därför är hennes cd efterlängtad, och på goda grunder. Cuca Roseta har en ljus, klar sopran, sjunger i snabba tempon med fin timing och rytmkänsla och i långsamma med ett litet vibrato som gör musiken nervig och sårbar. Kompet med Mário Pacheco på portugisisk gitarr, Pedro Pinhal på spansk gitarr och Rodrigo Serrão på kontrabas är utmärkt och framhäver sångerskan mer än sig självt. Skivan, med den vanliga blandningen av nyskrivet och standardnummer, är jämn och Cuca Roseta sjunger genomgående med intensitet, närvaro och stark känsla för fadons frasering och texttolkning. När hon är som bäst, som i Quém és Tu Afinal, en version av den urgamla Fado Menor, gör hon en musik som kryper under skinnet på lyssnaren. Det är alltså en ovanligt stark debut av en sångerska som redan nu måste räknas till de bästa på fadoscenen. Men skivans 36 minuter är i snålaste laget – jag vill höra mer av Cuca Roseta.



Shina
Sinto-me Fado (2012)
Distrirecords
***
Den unga sångerskan Shina heter egentligen Cindy Peixoto och är uppvuxen i portugisiska utvandrarkretsar i Alsace. Hennes debutskiva vänder sig delvis till en fransk publik. Texterna är översatta till franska enbart. Jämte några traditionella fados, lite nyskrivet och ett par folkvisor sjunger hon två välkända chansons samt en sång på både portugisiska och franska, en lyckad blandning. Kompmusikerna på gitarrer och bas är portugiser och gör ett skickligt och diskret jobb. Shina har en behaglig klar röst, hon sjunger med fadons typiska ornamenteringar och sången präglas av musikalitet, känslighet och ett lugnt självförtroende. Visst är skivan lite ojämn. Men Shina är en förvånansvärt bra sångerska som presterar på en nivå långt över den genomsnittliga för en skivdebutant inom fadon. Allra bäst är titelsången, som förenar fadons uttryck med de stora gesterna i känslosam chanson. En sångerska från den franska landsbygden, utgiven på ett litet skivbolag, är lätt att missa i strömmen av nya fadosångerskor. Jag tycker Shina när hon är som bäst är smått sensationell. En av de mest lovande debutanterna inom fadon från senare år. 


Ricardo Ribeiro
Porta do Coração (2010)
EMI Music Portugal
****
Sedan Ricardo Ribeiro gav ut sin förra cd 2004 har jag sett honom som en av de viktigaste manliga musikerna inom den unga fadon. Han har en stark, fyllig röst med brett uttrycksregister, från dovt tankfulla tonfall till energiska stegringar. Han är en fin sångare med stark integritet och sjunger nästan enbart traditionell fado. Även flera av texterna är riktigt gamla. Komptrion med Pedro de Castro eller José Luis Nobre Costa på portugisisk gitarr, Jaime Santos på spansk gitarr och Joel Pina på basgitarr är kompetent, men musiken har inte den flotta finish som annars är vanlig i ny fado. Ribeiro har som traditionalist en något sturig attityd, att hellre vara trogen den lokala traditionen än att anpassa fadon till en större publik. Den som föredrar fado som sofistikerad modern visa skulle nog uppfatta denna musik som lite kantig, envis och svårtillgänglig. Den som ser fadon som en folkmusik från Lissabon har här en artist att uppmärksamma och återkomma till.


Cidália Moreira
Os Meus Fados (odaterad)
Metro-Som
***
Cidália Moreira, född 1944, har haft lite otur: för ung för att vara klassiker, för gammal för att haka på den nya fadovågen, som bäst när fadon var som minst populär. Nu kommer en cd med tio 70-talsinspelningar på etiketten Metro-Som. Det är ett lågprismärke med en mängd fado av högst varierande kvalitet. Utgåvornas design är påver, informationen om musiken bristfällig och ljudet ofta dåligt. Här kan man dessutom notera en ovanligt kort speltid. Tre av spåren är inspelningar med en slarvigt arrangerad orkester. Så varför bry sig?

Svaret är inspelningar som O Meu Primeiro Amor och O Silêncio. Cidália Moreira har en vacker, fyllig röst och sjunger omsorgsfullt, men också med starkt känsloutspel och en tragisk underton. Som bäst är hon en makalös sångerska, stolt, gripande och kraftfull, med säker kontroll över långa melodilinjer. Tills hon får en bättre redigerad samlingsskiva får vi lyssna på denna, med lite burkigt ljud – och undra varför hon inte oftare nämns som den verkligt stora fadista hon är.

23 mars 2014

Fado på cd: Recensioner i repris (5)

Maria Ana Bobone
Fado & Piano (2012)
Kb/Capa Branca
****
Maria Ana Bobone, som skivdebuterade 1994, har alltid varit en bra sångerska med en klar sopranröst och ett vårdat, omsorgsfullt sångsätt. Som fadosångerska har hon inte övertygat mig lika mycket som exempelvis Mariza eller Katia Guerreiro. Kanske passar hennes lyriska sångstil, med en dragning åt det drömska eller meditativa, inte helt till fadons stadiga rytm. Här sjunger hon till eget, kompetent pianokomp, ibland med säker assistans av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Rodrigo Serrão, bas. Och det verkar som om Bobone funnit en musik som passar henne perfekt. Hon sjunger tre sånger ur Amália Rodrigues repertoar och gör något helt eget av dem, lugnt och ömsint. Folkvisan Marião är en höjdpunkt, och det finns en folkviseton även över det nyskrivna materialet. En både lycklig och kreativ stämning präglar den här skivan. Bobone har aldrig sjungit bättre än på denna sin bästa cd. Här finns mycket som är vackert, innerligt, enkelt och självklart. Om det ska kallas fado är en annan fråga.


Celeste Rodrigues
Fado Celeste (2007)
Coast to coast
***
I skuggan av sin tre år äldre, världsberömda syster Amália har Celeste Rodrigues sjungit fado i decennier och uppträder ännu på Lissabons fadohus. Hennes musik är enklare, lugnare, mindre dramatisk än systerns. När hon var som bäst på 1960- och 70-talen hade hon en vacker röst med fenomenal bärighet och ett rättframt, känslosamt uttryck.

När den 84-åriga sångerskan återkommer med cd:n Fado Celeste – ”troligen min sista” – har rösten tappat mycket av sin lyskraft och håller sig inom ett snävt mellanregister. Men bärigheten består, den direkta känslosamheten också, allt förmedlat med en självfallenhet och en ålderns värdighet som övertygar utan att briljera. Celeste Rodrigues kommer bäst till sin rätt i långsamma nummer som Longa É a Noite och Ouvi Dizer Que Me Esqueceste. Musiken, som mest bygger på traditionell fado, är intim och lågmäld. Hon kompas lyhört av Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, basgitarr.


Nuno da Câmara Pereira
Lusitânia (2009)
Ovação
****
Nuno da Câmara Pereira har spelat in skivor sedan början av 1970-talet. Nu är han 58 år gammal och lätt att känna igen; den karakteristiska ljusa rösten har knappast förändrats alls. Att musiken ändå låter modernare beror på den lyhörda komptrion med Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Carlos Garcia, spansk gitarr, samt Carlos Menezes, basgitarr eller kontrabas. Custódio Castelo har även komponerat flera av sångerna. Det är en måttfull och lugn fado med återhållet uttryck. Nuno da Câmara Pereira sjunger utan att dramatisera; som bäst är han i långsamma tempon där musiken får en tilltalande vek lyrisk ton, en ömsinthet, som i Alfredo Marceneiros Senhora do Monte eller António Portugals Trova do Vento Que Passa (hämtad från Coimbras fado). Man kan beskriva Nuno da Câmara Pereiras fado som rättfram, enkel och ledig. Han är en god sångare som låter uppriktigt engagerad av det han gör, och då blir han också intressant för lyssnaren.


Dâna
Sei Finalmente (2008)
Espacial
**
Den unga fadosångerskan Dâna debuterar med Sei Finalmente. Varken hon eller hennes kompetenta medmusiker João Chitas, portugisisk gitarr, José Simões, spansk gitarr, och Jorge Carreiro, bas, har låtit tala om sig tidigare på cd.

Dâna håller sig till en väl beprövad repertoar av traditionellt snitt. Sex av de elva sångerna är komponerade av den moderna fadons bäste tonsättare, Alain Oulman. När Dâna sjunger Abandono, Gaivota eller Júlia Florista inbjuder hon till jämförelser med många andra tolkningar. Och hon klarar dem hyggligt.

Hon har en klar ljus röst och en odiskutabel förtrogenhet med fadons frasering. Hon sjunger ornamenterat, energiskt med stora kontraster mellan svagt och starkt. Hennes brister som sångerska märks mest i starka partier, där hon behöver bli tonsäkrare, men det lär komma med tiden. Enstaka spår, främst Oulmans As Mãos Que Trago, är lyckokast. Om Dâna kompletterar med en egen repertoar, kan hon bli en distinkt röst i den nya fadon.


Joana Amendoeira
Joana Amendoeira & Mar Ensemble (2008)
HM Música
***

Unga Joana Amendoeira besegrar sin publik med charm och scenisk utstrålning. Som tycks följa med henne in i studion, för även studioinspelningarna har värme och omedelbarhet. Hennes sjätte cd är en publikinspelning från sommaren 2008. Hon kompas av Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas – men dessutom av en accordeonist och en kammarorkester på åtta man. Den ger en ovanlig klangbild, som inte direkt känns nödvändig. Det här är en tilltalande skiva med generös speltid och 19 sånger, varav en del är nya för sångerskan. Pedro Amendoeira är lysande och spelar med en fantasi som aldrig förr. Hans lillasyster med sin mjuka och smidiga röst visar spänningen i mötet med publiken med en ibland lite osäker tonbildning, men hon kompenserar det genom att sjunga med själ och hjärta och utstrålar en stark sångglädje. Inspelningen fångar konsertstämningen med andlös publik och sångerskans entusiasm. Solen lyser över hennes vänliga musik, och vi som inte var på plats kan ändå värmas av den.