28 maj 2014

Klassiska nedslag (11): På Bellmans och Mozarts tid

Tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart var under slutet av sitt liv känd bland musikerkolleger och konkurrenter i Wien och den överhet som hade anlitat hans tjänster, men för en bredare allmän var han ett ganska okänt namn. I Stockholm torde inte många ha hört talas om honom. Att Carl Michael Bellman ändå kände till honom är kanske inte så märkligt med tanke på hans umgänge och samarbete med olika musiker. Med sin receptivitet, bildning och musikalitet insåg Bellman att Mozart inte var vilken dussintonsättare som helst. Som en hyllning skrev han denna dikt, som kanske inte tillhör det allra bästa i hans omfattande produktion, men som jag tycker är värd att uppmärksamma.
Carl Michael Bellman, målning av Per Krafft 1779

Mozarts död

Mozart, man din grift upplåter,

Värmd af tusen facklors sken,

Sångerskan ditt namn begråter

I en stämma hög och ren.

Ögats gråt nedströmmar åter

Med en blick till Eliséen.

Ädla Skugga, till din ähra

Bäfvar fleuten öm och svag;

Lutan hörs sin klagan bära

I de sorgligaste slag.

Pukorna din liksång nära,

Mumla ömhet och behag.



Flyg från jordens däld och dimma

Till de Sälla Andars tal

At i Englars chor förnimma

Nya stämmor till ditt val.

Mozart, vid din sista timma

Krossas borde hvar cymbal!


När den portugisiske poeten Vasco Graça Moura nyligen avled spreds beskedet snabbt. Jag fick se några Facebookkommentarer som portugisiska vänner hade lämnat bara någon timme efter händelsen. När jag slog upp poeten på Wikipedia fanns dödsdatum noterat – samma dag! Information sprids snabbt i dag. Annat var det på Bellmans och Mozarts tid.

Mozart avled den 5 december 1791. Fastän informationen spreds långsamt på 1700-talet måste Bellman ha fått reda på saken mycket snart. Han fattade vad det var fråga om, skrev sin dikt, bad sin vän tonsättaren Joseph Martin Kraus tonsätta dikten. Enligt en tysk Internetkälla kan dikten och musiken dateras till början av januari 1792. En häpnadsväckande snabbhet och företagsamhet av en poet och en musiker som inte hade Facebookkonton (fast Bellman har det nu!) eller e-post. Inte ens fax eller telefon. Vad som vore intressant att veta är om det någonstans, på något språk, skapades en poetisk och musikalisk hyllning till Mozart så kort tid efter hans bortgång.
Wolfgang Amadeus Mozart.
Bellmans dikter och sånger lever vidare i alla möjliga sammanhang. Mozart hörs alltid, överallt. Kraus är väl inte heller direkt bortglömd, men mycket av hans musik framförs sällan. Eftersom han levde så tidsmässigt parallellt med Mozart (1756–91, Kraus 1756–92) är det inte så konstigt att han kallats för ”den svenske Mozart”, ett epitet som inte är rättvisande för någon av dem. Som musikaliska förebilder ligger det närmast till hands att nämna den så kallade känslosamma stilen inom rokokon med tonsättare som Bachsönerna Carl Philipp Emanuel och Wilhelm Friedemann samt tonsättarna i Mannheimskolan. Även Haydn, som Kraus tillägnade en av sina symfonier.
Joseph Martin Kraus.
 Kraus skrev ganska mycket musik för orkester, kammarensemble och röster, bland annat flera symfonier (sinfonior), stråkkvartetter, kantater, kyrkomusik och operor. På skiva torde det vara lättast att hitta en del av hans orkestermusik, symfonier och konserter, men även kammarmusik finns i dagens utbud.

Kraus var född i Miltemberg am Main i Tyskland och kom till Sverige 1778.



26 maj 2014

Fadoprofilen (37): Helena Tavares

Helena Tavares (1932–80) fick ett snabbt genombrott på teaterscenen och uppmärksammades av orkesterledarna och kompositörerna Frederico Valério och João Nobre, som båda skrev originalmaterial åt henne. Hon sjöng mest tillsammans med orkester. Rösten är en aning skarp med stor bärighet, och Tavares sjöng emotionellt laddat, ibland med en tragisk underton. Få och svårtillgängliga återutgivningar från 50- till 70-tal kan förklara varför denna skickliga sångerska är nästan bortglömd numera.
På Youtube finns det måttligt med material av Helena Tavares. Här är tre exempel. Jag föredrar det tredje, Rua dos Meus Ciúmes, en välkänd sång som Frederico Valério komponerade för Helena Tavares.

23 maj 2014

Vladimír Holan: Drömmen

Vladimír Holan (1905–80) var en tjeckisk poet från Prag. Han debuterade 1932 och hans produktion under 30- och 40-talen präglades av tidens omvälvande politiska händelser som det spanska inbördeskriget och den nazistiska ockupationen av hans hemland. Han gick med i kommunistpartiet, men lämnade det efter en tid bland annat för att han reagerade mot det stärkta sovjetiska inflytandet. Han anklagades för formalism, isolerades och tvingades till tystnad men fortsatte att skriva. Han levde hela sitt liv i Prag, under senare år i fattigdom.


Ur Hjärtats nattvaka (1963)

Döden

Du trängde bort den ur medvetandet redan för
många år sedan,
skärmade av din vrå, försökte glömma allting.

Du visste att den inte finns i musiken,
och du sjöng,
du visste att den inte finns i tystnaden,
och du teg,
du visste att den inte finns i ensamheten,
och du sökte den.
Men o, hur kommer det sig att du i dag
är lika fylld av ångest som den
som plötsligt mitt i natten blir varse
en ljusstråle under dörren till
rummet bredvid
där ingen har bott på länge?


Holan skrev under 50- och 60-talen gärna längre dikter. Den mest kända heter Natt med Hamlet som kom i svensk översättning på Cavefors förlag 1969. Tolkningen är gjord av Dagmar Chvojková-Pallasová och Harry Järv, som också svarar för tolkningarna i volymen Drömmen och andra dikter (Cavefors 1970), där urvalet till stor del kommer från de samlingar som ställdes samman av material som Holan skrev under sin påtvingade tystnad.

Ur På frammarsch (1964)

Människorösten

Stenen och stjärnan påtvingar oss inte sin musik,
blommorna är tysta, det är som om föremålen förtiger något,
för vår skull förnekar djuret att det upplever
samklangen mellan oskulden och hemligheten,
vinden är alltid kysk som en symbol,
och vad sången är, det vet bara de förstummade fåglar
som du kastade otröskade kärvar till på julafton.

För dem räcker det att vara, och det är obeskrivligt. Men vi,
vi är ängsliga, och inte bara i mörker;
inte ens i det flödande ljuset
ser vi vår nästa,
och skrämda ända till vettlösa besvärjelser
skriker vi: ”Är du här? Tala!”


Vladimír Holan kan tyckas vara en dunkel och inbunden poet med en pessimistisk läggning. Jag upptäckte hans diktning när de två böckerna var ganska nyutgivna i Sverige och har särskilt återvänt till många av de kortare dikterna i Drömmen. Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma tolkningarnas kvalitet men tycker att de i sin svenska språkdräkt är fängslande, gåtfulla och vackra.

 

På frammarsch

Det finns ingen ursäkt för diktaren, inte hans död ens.
Och ändå blir det på något sätt
några tecken över
från hans farliga tillvaro. Och i dem
förvisso inte fullkomligheten, även om den skulle vara paradiset,
utan sanningsenligheten, även om den skulle vara helvetet …


Ur Trialog (1964)

Hur gärna …

Hur gärna skulle jag inte vika in på den lilla ölstugan
där allt är så enkelt, där man ser också kocken
och redan diskade bestick som sköljs,
där det står en järnkamin med ett långt rör
som det drar i så det susar … Om jag gick dit
skulle jag beställa bara vin, lantvin, lite rostfärgat,
och jag skulle vänta på en vän och glädjas åt det,
och han skulle komma
redan innan jag hade tömt flaskan.
Vi skulle prata, få kontakt med varandra, smutta på vinet,
anförtro varandra våra bekymmer, det skulle värma oss i själen,
om också bara med en jordisk förhoppning –
och jag skulle glömma bort att de dödas själar
verkligen är större än de var i livet,
ja, för att vi alltid gråter när vi ser dem …




21 maj 2014

Fadoprofilen (36): Max

Max (1918–80) hette egentligen Maximiliano de Sousa och kom från Funchal på Madeira, utbildad till skräddare, men framträdde tidigt som sångare i en hotellbar. Uppträdde ofta i radio och teve samt på teatern. Sjöng fados, dansmusik och schlagers och var skådespelare och humorist. Samarbetade ofta med Artur Ribeiro, som svarade för en del av hans repertoar. I sin sångstil påminner Max om Carlos Ramos. Rösten var inte stark och sångsättet är mjukt, vänligt och nyanserat. Han uppträdde mycket utomlands, bland annat i USA och i Portugals afrikanska kolonier.
Max förefaller mig lite förbisedd nuförtiden. Av de stora artisterna från 50- och 60-talen är det emellertid få som musicerar med sådan värme och omedelbarhet som Max. Här är fyra fina prov på hans musik.


19 maj 2014

Frågan om Indalsälvens namn

Frågan utreds i en kort dikt som ingår i Birger Anderssons samling Månen som Blake målade (Bonniers 1986). Birger Andersson, som med denna samling av dikter och korta prosastycken gav ut sin tredje bok, är en bra poet med sinne för koncentration, aforistiska formuleringar och naturintryck. Boken fick utmärkt kritik när den kom. Så här skriver Birger Andersson om Indalsälven.


In var namnet på en älv.
Dalen som älven rann genom hette Indalen.
Folket i dalen kallade älven Indalsälven.
Numera kallas dalen Indalsälvens dalgång.
Varför älven inte heter Indalsälvens dalgångsälv
vet jag inte.


Birger Andersson skriver kort, infallsrikt, med utgångspunkt i naturintryck. Här är två exempel kring fåglar i en diktsamling som jag återkommer till då och då.


Bofinken
den slår knut på knut
tills sommaren
sitter där den ska.


Och därute
i syrenen
sitter flugsnapparen
och är flugsnappare.



17 maj 2014

Fadoprofilen (35): Argentina Santos

Argentina Santos (1924; en del källor har 1926) kommer från Mouraria. Det var först sedan hon år 1950 öppnat fadohuset A Parreirinha i Alfama som hon började uppträda som sångerska. Dessutom stod hon i köket och tillagade restaurangens mat.
Argentina Santos förvaltar en ålderdomlig fadokultur och anses vara så gott som opåverkad av den fadomusik som gjordes under 1900-talets senare hälft. Hon står stilmässigt nära 20- och 30-talens sångerskor. Hon sjunger enkelt och rakt på sak med stark inlevelse. Hennes röst ligger högt och är ganska tunn. Fraser kan börja med en hård attack, sedan löper de vidare i en smal linje. Bristen på vokal briljans kompenseras av Argentina Santos auktoritet som traditionsbärare. Hennes sångsätt och röst förändrades knappast alls med tiden.
Bilen är tagen på A Parreirinha i Alfama 2009.

Hon gjorde sina första skivinspelningar år 1960 och framträdde upp i 85-årsåldern. Hela tiden uppträdde hon på sin krog, där hon välkomnade gästerna vid ingången och gärna slog sig ned för en pratstund med några av dem. Två av inspelningarna nedan är från framträdanden på A Parreirinha.

14 maj 2014

William Turner

Ett av Londons mest kända museer kallades förr Tate Gallery. Sedan museet för modern konst, Tate Modern, öppnades har Tate Gallery bytt namn till Tate Britain. Det är inte så att Tate Modern innehåller modern konst och Tate Britain gammal. Det finns gott om modern och samtida konst på Tate Britain också. Och det är brittisk konst genom flera sekler som visas där.

Man kan ta sig till fots mellan museerna men får då räkna med en rejäl promenad. Bekvämare att ta båten från Millbank, där Tate Britain ligger, till Milennium Bridge vid Tate Modern.

Tate Britain är värt ett besök bara för den stora samling av William Turners (1775–1851) konst som finns där. Målningarna är intressanta i sig själva men också för att de ger associationer till så mycket annat i konsthistorien.

Turner reste mycket. Han var flera gånger i Venedig. När han målade venetianska motiv kände han säkert till stora venetianska 1700-talsmålare som Francesco Guardi och Canaletto. Men Turners bilder liknar inte deras.

Den engelska landsbygden gav också många motiv. Turner var ungefär samtida med den berömde engelske landskapsmålaren John Constable. Men Turner bilder liknar inte Constables. Den gulaktiga färgskala som dominerar många av Turners verk präglar också hans landskap.



William Turner hämtade många av sina motiv från havet och från kustområden. En tidig bild som denna Fiskare till havs kan påminna den svenske målaren Marcus Larson, verksam mest i Tyskland. Larson och Turner var också samtida, men de liknar inte varandra särskilt mycket i havsbilderna. Larson målade dramatiska bilder med skeppsbrott, stormar, åskväder och bränder, ofta med åskådliga detaljer. Hos Turner blir konturerna mera upplösta, detaljerna mera skissartade. Bilderna blir nära nog abstrakta. Jag kan associera till Strindbergs dramatiska havsmåleri.
I den lilla akvarellen med ryttare på stranden är själva ryttarna närmast stiliserade, en svart och en vit. Är det någon mer än jag som kommer att tänka på schackpjäser?
Turners bilder bärs av ljuset och av färgerna. Motljus och soldis tycks vara hans favoriter. Bilderna ger ett starkt intryck av rörelse i ögonblicket. Naturligtvis betraktas Turner som en föregångare till impressionisterna.

De flesta av de stora franska impressionisterna var födda på 1830- eller 40-talen. När de föddes hade Turner större delen av sin karriär bakom sig. När han dog var de småpojkar eller tonåringar. Det är en märklighet att en målare som var äldre än de han inspirerade i dag uppfattas som långt mera modern.

Hur såg samtiden på William Turner? Som ett kufiskt original som ingen vettig människa kunde förstå? Tvärtom – han var berömd och uppskattad, var ordförande i Royal Academy under fem år i slutet av sitt liv. Han blev mycket rik på sin konst.

Även i våra dagar är högt värderad. Ett par av hans målningar har sålts för över motsvarande hundra miljoner kronor vardera under senare år. Så det är tur att man kan se hans konst på museer. Den som strövar omkring i Turnerrummen på Tate Britain kan förstås fundera över hur många miljarder som hänger på väggarna.

De flesta av bilderna här har jag fotograferat på museet. Några kommer från Wikipedia, Wikimedia eller Wikipaintings. Särskilt det sistnämnda är ett Internetmuseum av stort värde. Mycket mera Turner finns där. Det är inte riktigt samma sak som att se målningarna i verkligheten. Men det är en bit på vägen till Tate Britain.

Så här såg han ut enligt ett självporträtt.