28 juni 2014

Fado – gitarrernas musik (4)


Här är avslutningen på artikeln Fado – gitarrernas musik av Jan Rudling, hämtad från tidskriften Gitarr och Luta nr 2/2014.
***
Så gott som all fado som framförs i Sverige är gästspel av portugisiska artister. Fadon har få kända utövare utanför Portugal. En intressant grupp är Stockholm Lisboa Project (www. stockholmlisboa.com) som spelar en fusion av fado och svensk folkmusik med en i fadosammanhang mer udda sättning: Filip Jers på munspel, Sérgio Crisóstomo på fiol och Simon Stålspets på mandola, alla skickliga musiker. Sångerskan, Micaela Vaz, framträder även i mer renodlade fadosammanhang.
Att lyssna på
Det finns ett stort antal inspelningar av
fado med start i början av 1900-talet. Den folkliga fado som blev populär på 20-talet genom inspelningar är ofta traditionell fado. Om man inte är bekant med genren varför inte börja med att lyssna på fadons okrönta drottning, Amália Rodrigues? Hon har gjort många inspelningar, de mest kända är mellan mitten av 1940-talet och slutet av 1960-talet. En manlig motsvarighet men mindre känd och betydligt äldre var Alfredo Marceneiro (1891–1982), en legendar som skrev många sånger.
Sångerskan Cuca Roseta under en soundcheck inför ett framträdande i kulturcentret i Belém, Lissabon.
Eurico Machado, guitarra, Pedro Pinhal, viola, Rodrigo Serrão, kontrabas.

Andra artister ungefär samtida med Amália under en av fadons guldåldrar, 1960-talet,
var Amaliás syster Celeste Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernando Farinha, Hermínia Silva, Carlos Ramos, Argentina Santos och Tristão da Silva. Från en något yngre generation kan nämnas Fernando Maurício, Fernanda Maria, Maria da Fé och Carlos do Carmo.
Fadon hade en nedgångsperiod efter revolutionen i Portugal 1974 då den av många ansågs representera något gammalt och passerat. Men fadon hade livskraft och gjorde en stark återkomst på 90-talet när en ny generation hittade tillbaka till rötterna. Många av dagens fadistas debuterade under denna tid. Mariza är kanske den mest kända och hon är också influerad av afrikansk och brasiliansk musik. Vidare kan nämnas Camané, Ana Moura, Pedro Moutinho, Katia Guerreiro, Joana Amendoeira, Aldina Duarte, Ricardo Ribeiro och Carminho som gjorde en bejublad konsertserie i Sverige 2012. Cristina Branco som varit en mycket uppmärksammad artist förknippad med fadon har under senare år också tagit upp annan musik som tango och chanson. Många av dagens fadistas framför också annan typ av musik och med dagens internationella musikscen med ett enormt musikutbud och -utbyte påverkas givetvis också fadon. Fadon påverkar andra musikstilar.
Coimbras fado med artister som Luíz Goes och Fernando Machado Soares är också intressant.
Fadons guitarristas förtjänar också att lyssnas på. Allt ifrån de äldre artisterna Armandinho, Jaime Santos, Carlos Paredes, José Nunes och Raul Nery till dagens artister där José Manuel Neto är den mest framträdande.
När man är i Lissabon är det självklart att besöka klubbar och restauranger där man kan lyssna på fado. Det finns ett stort utbud av varierande kvalitet. Fadomuséet i Lissabon är också värt ett besök.
Litteratur och länkar
För den som vill fördjupa sig i fadons historia och vill veta mer om hur fadon växt fram
och vilka musiktraditioner den påverkats av rekommenderas Ulf Bergqvists nyskrivna bok Fado – En vägvisare till musiken och musikerna (GML förlag, 2013). Bergqvist har under en lång tid intresserat sig för fado och har gjort flera musikprogram för Sveriges Radio. I hans bok finns en omfattande beskrivning av olika typer av fado, intervjuer med yngre fadistas, översättning av fadotexter, en ingående beskrivning av över 200 fadistas, guitarristas, kompositörer och textförfattare, en mycket omfattande diskografi (ca 500 CD), tips på fadoställen och mycket annat intressant om fado.
Thomas Nydahl är en annan svensk fadokännare som har givit ut böcker om fadon, Kärlek och längtan (h:ström Text & Kultur, 2004) och Musiken som föddes bortom haven (Artea Förlag, 2006, innehåller även en CD med gamla fadoinspelningar), där han beskriver sina upplevelser av fadon i olika miljöer varvat med beskrivningar av fadons historiska rötter och intervjuer med artister, textförfattare, producenter med flera.
En viktig bok om fadons historia är Rui Vieira Nerys A History of Portuguese Fado (Imprensa Nacional-Casa da Moeda, 2012). Donald Cohen presenterar i Fado Português (WISE Publications, 2003) ett urval av kända sånger med nedtecknade melodier, harmonier och texter som även översatts till engelska. Till boken hör en CD-bilaga med inspelningar av sångare från olika epoker.
Några hemsidor:
* www.museudofado.pt
* www.fado.com
* www.portaldofado.net/enwww.fadosdofado.blogspot.se 
(innehåller massvis med fadotexter)
* www.tema-med-variationer.blogspot.se 
(Ulf Bergqvists blogg om fado)
* www.gluefox.com/fado/fado.shtm
(hemsida på svenska med blandat innehåll, bland annat fado) 

* Många artister har egna hemsidor.


26 juni 2014

Fado – gitarrernas musik (3)

Tredje delen av artikeln Fado – gitarrernas musik från Gitarr och Luta nr 2/2014. Av Jan Rudling.
***
Musiken i fadon
Den traditionella fadon, fado castiço, omfattar ungefär 200–500 melodier. Uppgifterna varierar och det kan vara svårt att avgöra vad som är en melodi och vad som är varianter. Det är vanligt att samma melodi kan ha olika texter. I Fado castiço ingår de äldsta melodityperna från 1800-talet: Fado Menor, som går i moll och har sorgsna och allvarliga texter, den snabbare Fado Corrido (springande fado) som går i dur och ofta
är berättande och mer humoristisk samt den något långsammare Fado Mouraria (fado från Mouraria), också den i dur. Med tiden har en rad andra melodier tillkommit som blivit traditionell fado genom nya textsättningar.
Sångerskan Joana Veiga på Adega Mochado i Bairro Alto. På guitarra Pedro Viana, viola Marco Rodrigues (skymd), viola-baixo Frederico Gato.

Den traditionella fadon är metriskt bunden och går i två- eller fyrtakt. En sång består ofta av tre till fem rimmade strofer (”verser”) till samma melodi utan refräng. Harmoniken är enkel, ofta enbart tonika och dominant, ibland subdominant. Ackompanjemanget följer också vanligen ett typiskt mönster. Men samma melodi kan framföras på många olika sätt. En fadosångare förväntas ge ett personligt framförande och ornamentera sången. Guitarristan kan bidra med egna utsmyckningar och dialog med sången. De traditionella fadomelodierna används också som utgångsmaterial i nya kompositioner.
Fadon har påverkats av andra musikstilar. Många av Amália Rodrigues kända sånger är influerade av andra musikstilar och är längre kompositioner med vers och refräng. De har en rikare harmonik, ofta med tonartsbyten och moduleringar. Men de har ändå en fast grund i den traditionella fadon. Detsamma gäller många andra fadistas, inte minst dagens, som gärna sjunger nyskriven musik som kan vara mer eller mindre inspirerad av den traditionella fadon.
Coimbras fado har också en viktig pionjärgestalt, Augusto Hilário (1864–96), sångare, poet och kompositör. Denna fado anknyter mer till den klassiska sångtraditionen med opera, gamla ballader och folkmusik som viktiga influenser.
En av dagens stjärnor, Carminho, sjunger på en utomhuskonsert vid Praça do Comércio i Lissabon.
Vad handlar texterna om?
Fadotexterna är på portugisiska och det förekommer knappast att man sjunger översatta texter. Texterna har ofta en poetisk kvalitet och det märks att sångarna är måna om att förmedla textens innehåll och uttryck med tydlig artikulation och stark känsla. Den traditionella fadons texter handlar om kärlek, längtan, saknad, lidande och död. Men också om vad som händer i staden och dess miljöer, ute på havet och långt borta från Lissabon. Politiska, religiösa och historiska motiv förekommer också.
Många av Portugals kända poeter, som Fernando Pessoa, har skrivit dikter som används som fadotexter. Flera fadistas har också utmärkt sig som textförfattare. I dagens fadotexter lever några av de gamla motiven kvar. Påfallande ofta handlar texterna om Lissabon och dess gamla stadsdelar. Även om fadon själv där guitarran ofta nämns i en strof. Nostalgin, en längtan till något som varit, en tid som flytt är också vanlig, likaså mer självbiografiska texter.
Coimbras texter har också ofta en sentimental prägel och studentlivet och den akademiska miljön är en viktig bakgrund. Den kanske mest kända, Fado Hilário (av Augusto Hilário), har en originell avslutningsvers:
Ai ... Eu quero que o meu caixão
Tenha uma forma bizarra

A forma de um coração

Ai ... A forma duma guitarra!

Fritt översatt:
Åh ... Jag vill att min kista
ska ha en exotisk form

I form av ett hjärta
...
formen på en guitarra!
Kan man tänka sig en mer stilenlig avslutning för en gitarrist?
(Fortsättning följer.)


24 juni 2014

Fado – gitarrernas musik (2)

Här fortsätter artikeln Fado – gitarrernas musik från tidskriften Gitarr och Luta nr 2/2014, skriven av Jan Rudling.
***
Gitarrernas roll
I så gott som all fado ackompanjeras sångaren av en portugisisk gitarr, guitarra portuguesa eller oftast bara guitarra på portugisiska, som med sin speciella klang bidrar till att ge en karakteristisk bakgrund till sången. Det räcker att höra några takters intro av en guitarra så vet man att det är fado på gång. Oftast går guitarran i par med en vanlig spansk nylonsträngad gitarr som på portugisiska heter viola. (Jag använder genomgående de portugisiska namnen guitarra och viola för portugisisk gitarr respektive spansk gitarr.) Denna kombination blev vanlig redan i mitten av 1800-talet.
Rollfördelningen är tydlig. Guitarran står nästan alltid för de solistiska och mer virtuosa insatserna och violan för kompet. Vanligt är också att man lägger till en akustisk basgitarr, viola-baixo, för att skapa en mer pregnant baslinje. Vid framträdanden inför en större publik som i en konsertlokal är instrumenten förstärkta, vanligen är de försedda med inbyggda mikrofoner.
Unge Ângelo Freire är en av de mest virtuosa gitarristerna i dagen fado. Här fotograferad i ett oroligt ljusspel vid en soundcheck inför en konsert på en teater i Cascais utanför Lissabon.

Även om gitarrerna dominerar som ackompanjemang i fadon är det inte ovanligt med andra instrument som piano och ackordeon. Basfiol kan ersätta basgitarren.
Guitarran har sitt ursprung i den engelska gitarren som förekom i 1700-talets England. Typiskt var den försedd med 6 körer (4 dubbla och 2 enkla metallsträngar), ofta stämda i en öppen C-stämning (från C till g1). Den hade utvecklats från ett
 äldre 4-körigt engelskt instrument med metallsträngar, cittern (cister på svenska) som var mycket populärt på 1500- och 1600-talen. I mitten på 1700-talet hittade den engelska gitarren vägen till Portugal och i händerna på kunniga instrumentbyggare modifierades instrumentet till sin nuvarande utformning och blev guitarran.
Guitarran (Lissabon) har sex dubbla metallsträngar med en mensur på ca 45 cm och
 är stämd på följande sätt: dd1, aa1, hh1, e1e1, a1a1,h1h1. Instrumentet klingar därför ca en kvint högre än den spanska gitarren. Stämmekaniken är utformad på ett karakteristiskt sätt, med Preston-mekanik som utvecklades på 1700-talet i England. Strängen fästs på en pigg som kan röras upp eller ned genom att vrida på stämskruvarna. En variant av guitarran är den som används i Coimbra. Den har en mensur på ca 47 cm och är stämd en sekund lägre än Lissabon-guitarran.
Det är troligen mycket få som spelar guitarra i Sverige, åtminstone i offentliga sammanhang. Den säljs normalt inte i Sverige utan man är hänvisad till import från byggare och musikhandlare i Portugal eller USA. Vill man ha tag i ett instrument far man lämpligen till Lissabon, en vacker gammal kulturstad med rikliga möjligheter att lyssna på fado.
Carlos Gonçalves spelade med Amália Rodrigues under 70- och
80-talen och komponerade flera av hennes stora succéer, som
Lágrima och Grito. Amália får vi nu höra på inspelningar, men
Gonçalves är ännu verksam på Lissabons fadoställen. Här
Clube de Fado i Alfama.
Guitarran spelas med fingerplektrum av plast eller sköldpaddsskal på tumme (p) och pekfinger (i). Typiskt är mycket snabba upp- och nedslag med (i) över diskantsträngarna. Mindre vanligt är att man också använder långfingret (m). Speltekniken skiljer sig påtagligt från den klassiska gitarren och omfattar ett antal specialanslag och olika typer av drillar. För den som vill få ett
 hum om speltekniken kan man hitta flera instruktionsfilmer utlagda på YouTube, oftast på portugisiska. En instruktiv hemsida på engelska är www.fernandezmusic.com/ PortugueseGuitarMethod.html där en enkel gitarrskola finns utlagd. Vill man lära sig spela guitarra bör man besöka Lissabon för att på ort och ställe inhämta rätt spelteknik av kunniga lärare och samtidigt känna in fadotraditionen.
I en fado brukar guitarristan göra ett intro av varierande längd innan sången börjar. Guitarran kan sedan växla mellan ackompanjemang med brutna ackord och
 en kontrapunktiskt utformad andrastämma. När sångaren avslutat en fras spelar guitarristan ofta en kortare melodisk utfyllnad, contracanto, och det är också vanligt med ett solo innan sångaren gör sin avslutande insats. I en traditionell fado kan guitarrans roll begränsas till ett enklare ackompanjemang.
Violans roll är att stå för ett stadigt komp, ofta växelbas med kort efterslag, finns också exempel på YouTube. Men det finns även violistas med ett mer virtuost spelsätt. Basgitarren håller sig ofta till en stabil växelbas kompletterad med passande basgångar vid ackordbyten.
Även denna bild är från Clube de Fado i Alfama. Sångerskan Lina Rodrigues (Carolina) kompas här av Pedro Amendoeira, guitarra,
och Pedro Pinhal, viola. Båda tillhör eliten på sina instrument. Pinhal har också gjort sig bemärkt som kompositör.

Nyckelspelaren är alltså guitarristan som måste vara en skicklig musiker med stor förmåga att fungera som duopartner till sångaren. Fadons guitarristas är därför
 ofta kända och ansedda som stora artister. Armandinho (1891–1946) anses vara den förste som utvecklade dagens virtuosa spelstil och han har också lämnat viktiga bidrag som kompositör och arrangör. I hans fotspår följde andra som Jaime Santos, Raul Nery (skapade en känd gitarrensemble, Conjunto de Guitarras), José Fontes Rocha och José Nunes som alla i likhet med Armandinho finns på flera inspelningar med olika sångare men även som solister. Från Coimbra kom en annan stilbildare, Artur Paredes. Hans son Carlos Paredes var en högt skattad guitarrista och kompositör som integrerade fadon med ett mer klassiskt musikspråk. Många guitarristas har förutom att vara ackompanjatörer till olika fadistas även bidragit som kompositörer. Detsamma gäller även flera violistas.
Denna solistiska tradition bland guitarristas har fått många nutida efterföljare som Pedro Caldeira Cabral, Custódio Castelo och José Manuel Neto.
Det finns också rent instrumentell fado som kallas guitarradas där guitarristan är solist uppbackad av den typiska fadoensemblen med viola, basgitarr och kanske ytterligare en guitarra. Finns det en skicklig guitarrista i ensemblen brukar det bli några guitarradas på en fadokonsert. Sångaren
får då en välbehövlig paus. För den som är intresserad av denna genre finns det flera inspelningar att välja mellan.
Guitarran är idag intimt förknippad med fadon men den bör ha potential i andra musikgenrer och kunna tillföra en intressant klangkontrast. Vem vågar prova den i svensk folkmusik eller andra genrer? Man kan också fundera på om det typiska spelsättet för guitarran kan tillföra något till andra instrument som den 12-strängade gitarren.
(Fortsättning följer.)


23 juni 2014

Fado – gitarrernas musik (1)

Följande artikel publicerades i tidskriften Gitarr och Luta nr 2/2014. Artikeln är skriven av tidskriftens redaktör Jan Rudling. Jag tycker den är en utmärkt presentation av fadomusik och portugisisk gitarr och publicerar den med författarens tillstånd. Eftersom den är ganska lång delar jag den i fyra delar som kommer den närmaste tiden med en början nu. Bildmaterialet i bloggen samt bildtexterna är delvis annorlunda än de i tidskriften.


***

Den portugisiska fadon har blivit känd över stora delar av världen. Gitarrerna formar  den unika klangbild som ackompanjerar den uttrycksfulla sång man förknippar med fadon.
Vi har skrivit mycket i Gitarr och Luta om flamenco, en musiktradition där gitarren har en central roll och där stora artister som Paco de Lucia, Tomatito, Paco Peña och Vicente Amigo har inspirerat många gitarrister, inte minst svenska. Men förflyttar man sig ca 
40 mil från flamencons centrum Sevilla till grannlandet Portugals huvudstad Lissabon, finner man en helt annan musiktradition, fado. Också här står gitarrerna i centrum.
På frågan ”vad utmärker fado?” skulle nog många svara något i stil med att det är en lätt sorgstämd portugisisk musik framförd på ett uttrycksfullt sätt av en kvinnlig eller manlig sångare klädd i svart, en fadista (fadista är en musiker som utövar fado, inte bara sångare utan även instrumentalister och upphovsmän),
 till gitarrackompanjemang. I likhet med andra urbana folkliga musikgenrer som flamenco, blues, rebetika och tango finns det ingen strikt definition av fado men det finns givetvis omisskännliga delar som måste finnas med.
Pedro Moutinho, en av dagens bästa fadosångare, tillsammans med Pedro Viana, portugisisk gitarr, Marco Rodrigues (skymd), viola, och Frederco Gato, viola-baixo. Från fadohuset Adega Machado i Bairro Alto.
Fado betyder öde på portugisiska. Ett centralt begrepp som alltid nämns vid
 fado är saudade som är en känsla, ett sinnestillstånd svårt att översätta. På svenska kan man kanske säga saknad, längtan, vemod, melankoli mer eller mindre förenat med en ödestro. Saudade måste finnas med i fadistans uttryck. Utan saudade tappar fadon sin själ. Många svenskar som attraheras av fadon känner kanske i likhet med mig igen mycket av det vemod och den saknad och längtan som finns i våra egna folkvisor, som i Emigrantvisa och Kristallen den fina.
Mer än någon annan har Amália Rodrigues (1920–1999) genom sina turnéer och skivinspelningar bidragit till att göra fadon känd utanför Portugals gränser. Hon satte en standard som dagens fadistas ofta jämförs mot. Många av hennes sånger som Maria Lisboa, Gaivota, Foi Deus och Lágrima är klassiker idag. Amália var så känd och uppskattad i Portugal att det vid hennes död utlystes landssorg. Fadon har idag en spridning över hela världen och blev 2011 klassad av UNESCO som ett världskulturarv. Men trots detta är fadons utövare och artister nästan enbart portugiser.
Fadons ursprung
Det är omöjligt att hitta en tydlig startpunkt för fadon men en viktig person i dess tidiga historia är Maria Severa (1820–1846) som levde ett kort och dramatiskt liv. Hon sjöng fado och spelade också portugisisk gitarr. Hennes framträdanden bidrog till att göra fadon känd och populär för en större krets och hon inspirerade efterföljare. Hon är en ikon för många fadosångare och det görs fortfarande sånger som handlar om henne.
Fadon är starkt förknippad med de kuperade stadsdelarna Alfama, Mouraria och Bairro Alto i Lissabon. Där växte fadon fram, utvecklades och har fortfarande sitt centrum. En mer udda gren på fadoträdet är universitetsstaden Coimbra som ligger norr om Lissabon. Coimbras fado har
en akademisk framtoning och skiljer sig påtagligt från Lissabons.
Tina Santos sjunger på fadohuset A Parreirinha i Alfama.
Bland musikforskare finns det många olika uppfattningar om vilka musiktraditioner och -stilar som bidragit till att forma fadon. Några forskare för fram den tidiga inhemska folkmusiken, ofta framförd av blinda kringvandrande musiker, några lyfter fram den moriska kulturens betydelse. Portugals förflutna som kolonialmakt har inneburit ett stort inflytande från brasiliansk och afrikansk musik. De portugisiska sjömännens långa färder från hemlandet med hemlängtan och behov av att uttrycka den i musik kanske kan förklara en del av saudade i fadon. Mycket talar för att en hamnstad som Lissabon med stor handel och blandning av folkgrupper skapat en mix av olika musikkulturer som har format fadon och fortfarande gör det. Den moderna fadon har påverkats av annan vitt spridd musikkultur som jazz, tango, popmusik, fransk chanson och brasiliansk musik.
Fadon började framföras hos folket i de fattigare stadsdelarna i Lissabon: på gator och torg, i kaféer och på bordeller. Men fado har också haft utövare inom aristokratin i Lissabon och under 1920- och 30-talen fick den ett stort genomslag i den portugisiska populärkulturen genom film och inspelad musik. Fado är idag en blandning av olika stilar. Här finns traditionell fado, fado castiço, baserad på ett antal melodier som ständigt återanvänds till nya texter. Fado-canção eller Fado musicado kallas övrig fado. Här finns kommersiell, schlagerliknande ”sångfado”, ofta med teatern som ursprunglig miljö, och en litterär fadostil som är mer av tonsatta dikter, liksom sånger som är snarlika den traditionella fadons. Fado kan också vara helt instrumental.
Gränserna mellan de olika fadostilarna är svåra att dra och i likhet med andra folkliga musiktraditioner som blues, flamenco
och tango finns det en spänning mellan traditionalister och förnyare. Men utan en stark förankring i fadon och respekt för dess tradition riskerar en förnyare att tunna ut sitt musikaliska uttryck så mycket att man hamnar i något helt annat.
(Fortsättning följer.)