25 juli 2014

Värmebölja


I dag visade termometern vid mitt fönster 31,1 grader. I går var det 31,3. I morgon väntas 32 grader. Under sådana förhållanden är arbete inget som lockar, eller något som liknar arbete. Inte ens att skriva nya bloggtexter. Så bloggen tar en kort timeout i väntan på svalkan.

I stället blir det långsamma promenader, utflykter till badsjön eller läsande på en och annan ledig parkbänk i skuggan. Här är några parkbänkar i mina trakter på Söder som besökts de senaste dagarna.
Katarina kyrkogård, där bland andra Cornelis Vreeswijk och Anna Lindh ligger begravda,
erbjuder både en lugn miljö och mycket skugga.

I östra delen av Folkungagatan finns flera parkbänkar som mest är lediga
och en liten park med mycket skugga bakom muren.
Detta är Axel Landquists park på Åsögatan. I parken finns flera bänkar och ett litet kafé med oregelbundna öppettider.
Axel Landquist var en gammal kyrkoherde i Katarina församling.
Greta Garbos torg torde vara ett av Stockholms minst kända torg.

Bänkarna på Södermannagatan är nästan alltid lediga. Ingen tycks vilja sitta i denna miljö.


22 juli 2014

Fadoprofilen (46): Camané

Camané (egentligen Carlos Manuel Moutinho) (1967) framträdde tidigt inom den nya fadon. Intresset för musiken lär ha börjat då Camané som barn blev sjuk och tvungen att stanna hemma från skolan och för att fördriva tiden började undersöka föräldrarnas stora skivsamling. Han började sjunga fado som barn, blev uppmärksammad i tonåren och tidigt omnämnd som ”den nya Amália”. På den manliga sidan är Camané den mest kände och beundrade sångartisten inom den nya fadon.
Camané har spelat in en rad framgångsrika album och har under lång tid samarbetat med poeten och kompositören José Mário Branco, som svarar för en del av Camanés material. Han sjunger sånger till den traditionella fadons melodier och nyskrivet material. Distinkt röst, uppmärksam texttolkning. Enligt Camané själv är han inspirerad både av Alfredo Marceneiros enkla, direkta sångstil och Carlos do Carmos lyriska. På scen uppträder han måttfullt och koncentrerat. Äldre bror till Helder och Pedro Moutinho.
Bilderna är omslagen till två av Camanés bästa album. 
Det finns gott om Camané på Youtube. Här är fyra stycken att börja med:



19 juli 2014

Coimbras fado up to date

I universitetsstaden Coimbra i mellersta Portugal uppstod i slutet av 1800-talet en fadomusik som på många sätt skiljer sig från Lissabons. Sångartisterna är män. Musiken är en syntes av folkmusik, gamla ballader och inflytanden från klassisk musik. Sångarna syftar tydligt mot ett klassiskt stilideal, de sjunger som om det gällde romanser eller opera. Sångerna handlar till skillnad från Lissabons fado aldrig om Lissabon, men däremot om Coimbra eller landsbygden däromkring eller episoder från studentlivet. Men sånger om längtan, ensamhet och saknad är lika vanliga som i Lissabons musik. Sångarna kompas av portugisisk och spansk gitarr, men spelsättet är annorlunda än i Lissabon: mera ackordsbaserat, ofta med brutna ackord. Själva den portugisiska gitarren i Coimbras musik är något större än i Lissabons och har en lite kraftigare klang. Det finns många andra skillnader mellan de här två fadotraditionerna, och möjligen återkommer jag till ämnet längre fram.
Coimbra ligger vid floden Mondego i mellersta Portugal. 
Coimbras fado är en mycket särpräglad musik, lätt att känna igen. Den typiska fadon från Coimbra är en långsam, känslosam, oftast vemodig sång. Snabbare och mera dansanta tongångar förekommer också, men är mindre vanliga. Coimbrafadon kräver mycket skickliga sångare för att komma till sin rätt.

Coimbrafadons rykte vilar till stor del på gamla meriter. I slutet av 20-talet gjorde sångare som António Menano och Edmundo de Bettencourt musiken känd med hjälp av talrika skivinspelningar. De bidrog också till att skapa en repertoar som ännu utnyttjas. Sångare som Fernando Machado Soares och Luiz Goes förde från 50-talet och framåt Coimbrafadon till nya höjdpunkter. Under diktaturen var trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira, som båda utgick från Coimbras fado, modiga röster för oppositionen mot regimen. Coimbra har också en stolt gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes, Carlos Paredes och António Portugal.
António Menano.

Men Coimbras fado har inte varit så delaktig i den framgångsvåg för fadon som inleddes omkring 1990 och ännu inte har mattats. Dagens artister från Coimbra har exempelvis varit svåra att hitta på skiva. Därför är det roligt att kulturcentret Fado ao Centro i Coimbra nu utgivit två album med den fado som i dag praktiseras i universitetsstaden. De heter Fado de Coimbra (Fado ao Centro).
 
Volym ett innehåller 15 äldre sånger med dagens artister. Här kan vi finna flera av de mest kända sångerna inom Coimbras fado, som Augusto Hilários Fado Hilário och Francisco Menanos Solitário. Även den välkända filmmelodin Coimbra från filmen Capas Negras (1947) finns med. Volym två är en dubbel-cd där den första rymmer 21 sånger: en del äldre nummer, annat som är nyskrivet. Den andra cd:n är rent instrumental med 20 spår på portugisisk gitarr.

Sammanlagt medverkar 12 sångare och 19 gitarrister, 13 av dem på portugisisk gitarr. Jag måste erkänna att jag av alla dessa musiker tidigare bara hade hört talas om sångaren João Farinha och gitarristen Luís Barroso. Detta är musiker som har sin publik i hemstaden, de är inte några namn som är kända av en bredare portugisisk publik. João Farinha är den helt dominerande sångaren i denna utgåva och sjunger nästan hälften av sångerna. Han är en bra och kunnig representant för Coimbras fado, med en ljus, känslig tenor, utomordentlig sångteknik och en kombination av elegans och uttrycksfullhet. Troligen kommer han på sikt ändå inte att kunna jämföras med redan legendariska namn som António Menano och Fernando Machado Soares, men han är en av de allra bästa sångarna inom dagens Coimbrafado.

Staden har ungefär 140 000 invånare och kan inte rimligen producera hur många stora sångare som helst. Och de övriga rösterna här är inte riktigt i klass med Farinhas, bortsett från Gonçalo Mendes, en överraskande fin tenor med slank, smidig stämma som påminner mycket om Farinha. Men även de andra sångarna, de flesta tenorer, är klart hörvärda. Det här albumet visar att traditionen är obruten och att musiken i hög grad lever vidare.
Skivan med portugisisk gitarr är mycket njutbar. Luís Barroso har sex spår och nio andra gitarrister medverkar med egna solonummer. Jag har svårt att uppfatta någon skillnad i kompetens mellan dem. De är alla bra och rätt lika varandra, säkerligen med en likartad musikutbildning som bakgrund. Coimbras fado, med den starka anknytningen till universitetet, är i största allmänhet en mer standardiserad fado än Lissabons. Även bland sångare som med skiftande kompetens sjunger på samma sätt och ofta också samma sånger.

Flera av gitarrstyckena är skapade av gitarrfamiljen Paredes: Carlos Paredes förstås, den mest kände av dem, hans far Artur Paredes, Coimbramusikens store stilbildande gitarrist, och i ett fall även Gonçalo Paredes, som var far till Artur Paredes. Inspelningarna påminner om Carlos Paredes och anknyter till klassisk musik från sent 1800-tal och 1900-talet.

Denna utgåva med aktuell Coimbrafado tycker jag är värdefull eftersom den ger en bild av musiken som den låter i dag. Den vittnar också om hur starkt Coimbras fado lever vidare och hur skickliga dess uttolkare är, inte minst gitarristerna. Därför är det lite synd att Fado ao Centro inte lagt ner mera möda på att presentera musiken och musikerna. Informationen är torftig, tyvärr, men musiken är så pass vacker att jag skulle vilja veta mera.

Coimbra är lite av en portugisisk motsvarighet till Uppsala. Städerna är i samma storleksordning. Uppsala är Sveriges fjärde största stad. Coimbra är nummer tre, fyra eller fem i Portugal, lite beroende på hur man räknar, till exempel om man ska räkna Amadora, ett konglomerat av förstäder till Lissabon som utgör en kommun, som stad eller inte. De har landets äldsta universitet, i Coimbra från 1308, i Uppsala från 1496. Det finns en Fyriså i Coimbra också, men där heter den Mondego. Båda städerna har botaniska trädgårdar. I universitetens hägn har musiktraditioner utvecklats som i första hand förts fram av manliga musiker – Uppsala har manskören Orfei drängar och Gluntarna, Coimbra har sin akademiska fado. Sedan finns förstås skillnader också. Coimbra är en mycket kuperad stad där uppförsbackarna leder till universitetet som tronar högst. Coimbra har också en välbevarad medeltida stadskärna och en tät gammal stadsbebyggelse med de för Portugal så typiska kakelfasaderna.
Så här ser det ut i centrala Uppsala.

Marknad i Coimbras äldre del.

Skylten vid botaniska trädgården i Coimbra innehåller viktig information för besökare
– som att man inte får plocka trädgårdens växter eller spela fotboll där.





15 juli 2014

Smultronstället


Varmt ute, varmt inne. Flödande solsken, gott om tid mitt i juli. Fina förutsättningar för en utflykt till smultronstället, fast kanske inte för att plocka smultron. Jag åker till Källtorpssjön och Hellasgården i Nacka. Främst, men inte enbart, under sommaren. En härlig oas i storstadens omedelbara närhet. En kvart med buss 401 från Slussen, och bussen går var tjugonde minut. Kommer man dit på morgonen en sommardag är det bara det svaga ljudet från enstaka bilar på vägen och utsikten mot Nackamasterna som påminner om storstaden. Annars är det stilla, det kunde vara långt ute på landsbygden.



På andra sidan sjön finns en anlagd sandstrand där barnen trivs. Även på sidan där bussen stannar till finns en liten anlagd badstrand. Annars får man kliva i vattnet från klipporna. Och det finns många platser där man lätt tar sig i och upp. I juli är det ofta 22–23 grader i vattnet. Inget motstånd att tala om.

Fågellivet kring sjön är livligt. Vanligast är gräsänderna, som inte visar någon rädsla utan gärna gör sällskap med den som badar eller sitter på stranden. Måsarna är de som låter mest. Kanadagässen tycks inte ha hittat hit i någon större mängd, inte heller de vitkindade gässen som är så talrika på andra håll i Stockholmstrakten.


Källtorpssjön är mindre behaglig att bada i under hösten, men det finns de som gör det. Bilden nedan är tagen den 31 oktober 2010 och de unga männen på bryggan hoppade faktiskt i och simmade. Andra kunde glädja sig åt höstfärgerna.




På vintern söker sig folk till Hellasgården för att åka skridskor eller besöka kaféet. En och annan badar då också.





Under september och oktober kan man följa hur sommarens färger ersätts av höstens. Och under vårmånaderna hur snön långsamt smälter undan och grönskan börjar spira igen. Men egentligen finns alltid något att uppskatta på smultronstället Källtorpssjön, vår som sommar som höst och vinter.

12 juli 2014

Fadoprofilen (45): Teresa Tarouca

Teresa (Tereza) Tarouca (1942), som är en av de fadoartister som har aristokratisk bakgrund, var tidigt ute både på scenen och i skivstudion. Sjunger mest traditionell fado, gärna melodier av Alfredo Marceneiro, Joaquim Campos och Carlos da Maia. Sopranrösten är skarp och genomträngande. Hon skivdebuterade år 1962, som bäst på 80-talet. Har dragit sig tillbaka men är en förebild för en del yngre sångerskor på dagens fadoscen. 

Hon låter så här:

9 juli 2014

Fadoprofilen (44): Nuno da Câmara Pereira

Nuno da Câmara Pereira (1951) debuterade på skiva år 1982 och har sedan dess en omfattande produktion. Tillhör den aristokratiska linjen i fadon, släkt med Maria Teresa de Noronha, José da Câmara och Vicente da Câmara. Gör en entusiastisk och omedelbar fadomusik, övervägande traditionellt orienterad. Hn är även känd som politiker på högerkanten och förespråkare för monarkin. Han har till och med varit ordförande i det lilla parti, PPM, som arbetar för att monarkin ska återinföras i Portugal. Bröderna Gonçalo (1952) och Mico da Câmara Pereira (1962) är också fadosångare.

Här är tre representativa exempel på hans musik: