28 augusti 2014

Fadoprofilen (50): Fernando Farinha

Fernando Farinha (1928/9–88) var född i en fattig miljö i Barreiro, mittemot Lissabon på andra sidan floden Tejo. (Att det finns olika uppgifter om hans födelseår beror troligen på att han föddes i slutet av 1928 och att händelsen inte registrerades officiellt förrän i början av 1929.) När han var liten flyttade familjen till Bica i centrala Lissabon, där fadern, som var frisör, ville pröva sin lycka. Fernando var snart inne i en ungdomlig karriär utan motstycke. Som barn vann han flera sångtävlingar och blev eftertraktad som sångare på kaféer och fadohus. Han spelade in sin första skiva år 1940 och var flitig i studion även senare. Som bäst mellan slutet av 50-talet och 70-talet, därefter tappade rösten lite av sin glans.
Fernando Farinha uppträdde på scen i flera revistas (revyer), var en populär röst i många radioprogram och fick ta emot flera utmärkelser för sin musik, bland annat som ”den bästa portugisiska rösten” av radiostationen Peninsula år 1957, som bästa fadista år 1961 och som ”kung av radion” år 1962. Han var känd som ”O Miúdo da Bica” (ungen från Bica) efter sin första film från år 1963. I A Última Pega från år 1964 spelar han tillsammans med Vicente da Câmara.

Farinha var politiskt radikal, med i kommunistpartiet som var förbjudet under diktaturen. Rent politiskt innehåll i sångerna var inte möjligt att framföra under censuren, men efter revolutionen 1974 sjöng Farinha några politiska sånger, närmast att betrakta som socialistiska kampsånger – sånger som Camarada Catarina, Marcha do Jornal “Avante” och O Operário e a Camponesa.
Han var en skicklig sångare med en fyllig, varm, fast och stark röst. Han sjöng med fin teknik och karakteristiska ornamenteringar och kunde hantera både långa fraser och långa toner med full styrka. Hans musik präglas av engagemang, medkänsla och vitalitet samt en professionell finish. Farinha skrev ett stort antal egna texter och gjorde också musik. Hans sånger tar tagits upp av många andra musiker.
Det är lätt att hitta Fernando Farinha på skiva. Det finns flera album av typ ”O Melhor de …” (”Det bästa av …”), och han är ett självklart namn i många antologier. Då är det mest välkända inspelningar från 60-talet som återkommer, sånger som Belos Tempos, Canção de Lisboa, O Emigrante, Eu Quis Demais etc. Därutöver gjorde Farinha många inspelningar som inte går att hitta på dagens marknad. Ett lite udda tips är denna skiva, som förvisso kan vara svår att få tag på. Farinhas namn är undanskymt på omslaget, men albumet innehåller åtta utomordentliga spår från mitten av 50-talet. Här hör vi ung, vital sångare, redan med sitt karakteristiska sångsätt, en stark och engagerad röst med känsla och kraft. (Här finns också några fina spår med den tämligen bortglömda sångerskan Natalina Bizarro.)
På Youtube kan man hitta mycket med Farinha. Kanske är Belos Tempos hans mest kända inspelning:

Sången om evig vänskap, Eterna Amizade:

En desgarrada (växelsång), Antes e Depois, tillsammans med Alfredo Marceneiro:

Canção de Lisboa är en av Farinhas mest kända inspelningar och finns med i flera antologier:

O Chico do Cachane från filmen O Miúdo da Bica:

Till sist en inspelning med en elvaårig Farinha:


25 augusti 2014

Irlands stora röst – John McCormack

Den irländske sångaren John McCormack (1884–1945) tillhör den lilla och exklusiva kretsen av världens främsta tenorer genom alla tider. Han var född i Athlone på Irland, visade tidigt en musikalisk begåvning och begav sig redan i 20-årsåldern till Italien där han debuterade på operascenen i Savona anmärkningsvärt tidigt, 1905. Året därpå uppträdde han i Pietro Mascagnis opera Cavalleria Rusticana (”På Sicilien” på svenska) på Covent Garden i London.
Det inledde en karriär som inom några år gjorde sångaren till ett stort namn på båda sidorna av Atlanten. McCormack var en av de första artisterna som nådde en världspublik genom skivinspelningar, som han gjorde i stor mängd med en början 1904. De mest framgångsrika sålde i hundratusentals exemplar. Han uppträdde i operahus över hela världen, turnerade mycket och blev genom åren överhopad med utmärkelser. Han blev kopiöst rik på sin musik och donerade stora belopp till välgörenhet.

John McCormack var den mest kände lyriske tenoren under sin storhetstid på 00-, 10-, 20- och början av 30-talet. När vi i dag hör hans inspelningar är det lätt att genom bruset höra en sällsynt vacker tenorstämma med perfekt andningskontroll, elegant frasering och ett naturligt, självfallet sätt att hantera en melodisk linje. Som utpräglad lyrisk tenor var han berömd som uttolkare av italiensk opera, Mozart, Händel och romansrepertoar. Men han sjöng även populära sånger och folkmusik. Själv tycker jag mycket om McCormack när han sjunger irländska sånger.

Det lediga fördraget, den behagliga varma stämman, elegansen och den uppenbara musikaliteten finns här också men får en viss skärpa genom det irländska uttalet med tungspets-r i de engelska texterna. The Green Isle of Erin, ’Tis an Irish Girl I Love, My Irish Song of Songs och The Irish Emigrant heter några av dessa minnesvärda inspelningar. Som framgår av titlarna är det patriotiska motivet återkommande. En irländare som alltid påminner om sitt ursprung, även som hyllad stjärna på andra sidan Atlanten i det land som fått ta emot så många irländska utvandrare.
John McCormacks mästerskap kan avnjutas på flera ställen på Youtube. Jag har valt fyra irländska sånger. Inspelningarna är från 10- och 20-talen. Den femte är den välkända skotska Annie Laurie.




22 augusti 2014

Lissabon i höst


Om några veckor är det dags för ytterligare ett kort besök i Lissabon – det tolfte för min del. Den portugisiska huvudstaden kan vara mycket behaglig på höstkanten, en resa dit blir som att förlänga sommaren. Naturligtvis hoppas jag höra bra fado på några ställen under dessa dagar. Om någon läsare av denna blogg har liknande planer och vill slå följe med mig till någon fadokrog, kontakta mig på e-post svenska@telia.com. Resdagar och andra praktiska detaljer kan avhandlas via e-post. Här lägger jag ut några bilder som kanske kan locka.
28:ans spårvagnslinje vid Largo das Portas do Sol, Alfama.

Bokhandeln ligger i Chiado i centrum av Lissabon.

Utsikt från Edvard VII-parken mot Alfama (till vänster), Baixa och Bairro Alto (till höger).

Lissabons karakteristiska kakelfasader ser ut så här i Belém ...

... och så här i Alfama.

20 augusti 2014

Fadoprofilen (49): Madalena de Melo

Madalena de Melo (1903–70), var en av de populäraste sångerskorna i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Hon hade en böjlig röst, påtaglig självsäkerhet, fin timing och distinkt frasbyggnad. Hon kom från Porto men är starkt förknippad med fadohus och kaféer i Lissabon, där hon var verksam i minst 20 år. de Melos sobra sångsätt i kombination med gitarristen Armandinhos lyhördhet och precision gör att hennes musik låter oväntat modern.
Det finns några inspelningar av Madalena de Melo som är återutgivna på cd, men på Youtube har jag bara funnit en enda titel. Här kompas hon av Armandinho på portugisisk gitarr och Georgina de Sousa på spansk gitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=x-bRZ5EsLm0


17 augusti 2014

Vinterdag och sommarnatt på det spanska höglandet

En påminnelse om den spanske poeten Antonio Machado (1875–1939), bland annat känd som skildrare av den andalusiska högslätten i samlingen Campos de Castilla och senare en symbolgestalt för motståndet mot Franco under det spanska inbördeskriget. Han dog i exil efter det att han flytt till Frankrike. Machado berättar i sina dikter om människor och vardagsliv, ofta på landsbygden, och många av hans dikter har en lågmäld, lite vemodig ton. De här två dikterna är hämtade ur Ordet i tiden, en urvalsvolym i översättning av Kjell A Johansson (FiB:s Lyrikklubb 1967).
Antonio Machado.



Minnen från barndomen

En mörk och kall eftermiddag
på vintern. Skolbarnen
studerar. Regnets
entonighet bakom rutorna.

Det är lektion. På en plansch
visas Kain på flykt
och Abel död bredvid
en karminröd fläck.

Med sonor och ihålig stämma
dundrar läraren, en gammal man,
illa klädd, torr och insjunken,
och med en bok i handen.

Och hela barnakören
sjunger sin läxa:
tusen gånger hundra, hundratusen,
tusen gånger tusen, en miljon.

En mörk och kall eftermiddag
på vintern. Skolbarnen
studerar. Regnets
entonighet bakom rutorna.


Ur Ensamhet (Soledades), 1903



Sommarnatt

Det är en vacker sommarnatt.
De höga husen
i den gamla byn
har sina balkonger öppna.
I den rymliga öde rektangeln
tecknar symmetriskt
stenbänkar, buskar och akacior
sina svarta skuggor i den vita sanden.
I zenit, månen, och i tornet
den upplysta klockans urtavla.
Jag promenerar i denna gamla by
ensam, som ett spöke.


Ur Kastiljanska landskap (Campos de Castilla), 1912