30 september 2014

Ur nästa års bokflod: Nuno Júdice

Nuno Júdice, en av de tre portugisiska poeter som presenteras i boken Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva)(se denna blogg 29 april 2014), utkommer nästa år med en egen bok på samma förlag. En av dikterna som ingår är Inför resan som jag publicerar här i en ”preliminär” översättning med tillstånd av Nuno Júdice och hans översättare Marianne Sandels.


Inför resan

När jag packar väskan måste jag tänka på allt
som jag skall ha med mig för att inget ska bli glömt. Jag går
till lexikonet och tar fram de ord som skall fungera
som mitt pass: ekvatorn, horisontens
linje, höjden och latituden,
en plats för en krävande passagerare. Jag får höra
att jag inte behöver något mer men jag fortsätter
med att fylla väskan. En solnedgång så att
natten inte faller på så fort, beröringen av ditt hår
så att min hand inte glömmer det,
och den fågel i en trädgård som föddes
på husets bakgård och sjunger utan att veta
varför. Och andra saker som kunde
verka onödiga men jag kommer att behöva dem: en tvekande
fras mitt i natten, konstellationen av dina ögon som just öppnas, och några
pappersark där jag skall skriva ner allt som din frånvaro
dikterar för mig. Och om jag får höra att jag har
övervikt, kommer jag att lämna allting på marken,
och bara ha kvar bilden av dig, en stjärna
från ett sorgset leende och det melankoliska ekot
av ett farväl.




27 september 2014

Fadoprofilen (54): Gonçalo Salgueiro

Gonçalo Salgueiro (1978) är från Montemor-o-Novo i Alentejo och kom till Lissabon som student. Han hade en viss musikutbildning med sig då han medverkade i musikalen Amália och han har förknippats mera med hennes sånger än andra manliga artister, men har under senare år vidgat sin repertoar och sjunger både traditionell fado och nyskrivet material, bland annat av Jorge Fernando, och har även gjort egna texter samt producerat skivor med andra sångare.


Salgueiro är en lyrisk tenor och sjunger ornamenterade fraser. Han har en god sångteknik som hanterar långa melodiska linjer. Rösten och sångstilen passar bra i långsamma tempon. Smakfull, genomtänkt musik, en av de allra bästa rösterna i dagens fado.
De två första sångerna här, Grito och Gaivota, kommer båda från Amália Rodrigues repertoar, tonsatta av respektive Calos Gonçalves och Alain Oulman.



24 september 2014

Tavlan på väggen: Carl Johansson, Sjölandskap

Konstnären Carl Johansson var född 1863 i Härnösand. Han studerade på Konstakademin i Stockholm under 1880-talet och gjorde senare studieresor till Paris, Teneriffa och Italien. Det har i någon mån påverkat hans motivval, men för det mesta målande han svenska landskap, huvudsakligen från Norrland. Han avled 1944.
Carl Johansson är inte någon särskilt känd konstnär. Ett skäl till detta kan helt enkelt vara att han hette Carl Johansson, ett namn som är lika vanligt som lätt att glömma bort. Ett annat att han var en av ganska många skickliga landskapsmålare som var verksamma i slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet 1900 och som gärna sökte svenska motiv. Namn som Johan Krouthén, Alfred Wahlberg, Anton Genberg, Severin Nilsson, Olof Hermelin, Josefina Holmlund med flera är minst lika kända i dag – när konsten från denna tid inte alls har samma popularitet som modernismen under 1900-talet.
Carl Johansson var ändå en skicklig konstnär med en ganska stor produktion. Hans verk förekommer ofta på kvalitetsauktioner hos Stockholms Auktionsverk, Bukowskis, Uppsala Auktionskammare etc. Han är också representerad på flera museer. Liksom de flesta andra konstnärer är han ganska ojämn, men som bäst är han en fin skildrade av den svenska naturen under olika årstider. Det gäller inte minst senvintern inför övergången till vår, med bara tunna strängar kvar av snötäcket, nakna träd och en tjäle som ännu håller marken i ett fast grepp.

Bilden här är förmodligen ett fantasilandskap, men det skulle inte förvåna om Carl Johansson har inspirerats av Ådalen, som inte ligger långt från hans hemstad. Sjölandskap i höstfärger eller något liknande heter målningen, som inte är daterad men troligen är gjord i början av 1900-talet. Gråskalan i bilden – särskilt det grå vattnet ­– tycker jag förmedlar mycket av höststämningen, där lövträdens gula dräkt, på väg att försvinna, samsas med fukt och stillhet. Man kan ana att det är gott om svamp i skogen, att dagarna krymper och skuggorna förlängs. Som nu.


21 september 2014

Här är hösten!

Ett lågtryck drar in över Sverige och plötsligt är allt förändrat. Man känner verkligen att en gräns har passerats, markerad med häftigt regn och åska. Fram med paraplyer och tröjor! Sommaren kunde inte hålla emot längre och befinner sig nu långt borta, tidsmässigt eller geografiskt.

Sedan den förra bloggposten har jag varit i bokhandeln för att köpa några pocketböcker att fördriva tiden med under en kommande resa. Då såg jag en helt annan typ av pocketbok exponerad: Dikter & aforismer av Edith Södergran (Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis Förlag). Detta är inte en bok man efter läsningen lämnar kvar på ett hotellrum, förvissad om att man aldrig vill återkomma. Det är en bok man slår i då och då, en besökare som ständigt återvänder.
Boken innehåller Södergrans kompletta produktion i lyrisk form på svenska. Hon dog 1923 och gav ut sina samlingar fram till 1920. Den postuma Landet som icke är utkom 1925. Dikterna är alltså nästan hundra år gamla. Det är förunderligt hur samtida de tycks nu, hur lite de har åldrats. Rika på bilder, sinnlighet, fantasi, eftertanke och känslor liksom formell balans och språklig precision tillhör Edith Södergrans verk det som lever vidare.

Liksom de två tidigare dikterna (se förra bloggposten) är Höstens bleka sjö från Dikter (1916). Om hösten ingår i Landet som icke är.


Höstens bleka sjö

Höstens bleka sjö
tunga drömmar drömmer
om en vårvit ö
som sjönk i havet.

Höstens bleka sjö,
hur din krusning gömmer
hur din spegel glömmer
dagar som dö.

Höstens bleka sjö
bär sin höga himmel högt och tyst,
såsom liv och död i ett ögonblick
i en somnad våg varandra kysst.


Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. –




18 september 2014

Var är hösten?

Ännu framemot slutet av september är det kring tjugo grader varmt på eftermiddagarna i Stockholm. Solen skiner nästan hela tiden, det var länge sedan det regnade. På uteserveringarna är det fullt med folk, många går ännu i shorts. Sommaren skjuter hösten allt längre in i tiden.
Men hösten kommer. Här är en liten föraning – ett par dikter av en av de största poeterna i det svenska språkområdet, Edith Södergran (1892–­1923). Bilderna är tagna vid Mörtsjön i Täby (utom porträttet av poeten förstås).
Höst

De nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,

de nakna träden stiga ned till stranden

och spegla sig i vattnet.

Än leker ett barn i höstens gråa rök

och en flicka går med blommor i handen

och vid himlaranden

flyga vita silvervita fåglar upp.

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga 

och målade på skogens gyllne grund ... 

Höstens dagar le åt hela världen. 

Det är så skönt att somna utan önskan, 

mätt på blommorna och trött på grönskan, 

med vinets röda krans vid huvudgärden ... 

Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla, 

i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla ...