30 oktober 2014

Färgglädje i Portugal



Den som besöker Lissabon lägger snart märke till de många fasaderna i kakel som finns lite varstans men mest i gamla stadsdelar som Alfama, Bairro Alto, Madragoa, Mouraria, Graça, Bica, Lapa och Chiado. De äldre centrala delarna av staden innehåller inte mycket av likformighet; tvärtom bidrar de skiftande fasaderna till att man ständigt möter nya bilder när man tar sig fram längs gator och gränder. Och Lissabon är en kuperad stad. Kullarna och dess upp- och nedförsbackar gör sitt till för att skapa omväxling. Utsiktspunkterna är många. En vandring genom Lissabons äldre stadsdelar blir också ett motionspass.
Gränd i stadsdelen Bica.

Byggnaden ligger vid torget Martim Moniz.


Kakelfasaderna anses vara ett arv från den moriska tiden som sedan har förts vidare av den kristna kulturen. Morerna ockuperade Lissabon med omgivningar från 700-talet till 1147 då de drevs därifrån, eller snarare började drivas bort; de levde kvar på landsbygden ännu en tid.

Kakelarbetena kallas azulejos. Ett par reseguider upplyser om att ordet kommer från arabiskans al-zulayj, polerad sten. Den blå färgen – azul på portugisiska – dominerar i det kakel som avbildar något konkret, som helgon, fartyg eller historiska motiv, och som hör samman med den kristna kulturen.
Bilden finns i närheten av kyrkan Santa Luzia, nära Castelo..

Kyrkan ligger i centrala Porto.
De mera abstrakta mönster som bottnar i den moriska kulturen kan ha vilka färger som helst. Men även här är den blå färgen dominerande. Som vid bokhandeln Bertrand i Chiado.

Grönt, gult, rött och brunt är också vanliga färger. De svenska (eller om man så vill ukrainska) färgerna blått och gult lyser från detta hus i närheten av parlamentet.

 Samma färger dominerar i denna kakelvägg, som finns i Castelo da Pena i Sintra utanför Lissabon.


Azulejos är inte unikt för Lissabon. Vi kan möta vackra kakelmönster på många håll i Portugal. Till och med på den avlägsna azoriska ön Faial har jag sett kakelfasader liknande de i Lissabon. Det skulle inte förvåna mig om de dessutom finns i städer i Portugals forna kolonier, som Salvador eller Recife i Brasilien eller Luanda i Angola. Även Spanien har liknande kakeldekorationer, och de ska även finnas i en del av Spaniens forna kolonier, som Filippinerna. Den här bilden är från Portos gamla hamnkvarter.


Följande bilder är inte heller från centrala Lissabon. Den första från torget i centrala Coimbra, den gamla universitetsstaden i mellersta Portugal. Den andra från förstaden (till Lissabon) Oeiras och den tredje från ”kulturstadsdelen” Belém som ligger några kilometer väster om Lissabons gamla centrum.




Den 1 februari 2014 skrev jag i denna blogg om de dekorationer i vita och svarta stenar som finns på många torg, gator och trottoarer i Portugal. När man ser dem reflekterar man lätt över det arbete som måste ligga bakom de mödosamt utformade mönstren.

Samma tanke dyker upp när man betraktar de omsorgsfulla kakelarbetena. Antalet arbetstimmar bakom dem måste ha varit enormt. Det är också självklart att de kräver underhåll för att förbli vackra. I den svajiga portugisiska ekonomin under senare år, då befolkningen har pressats av allt mera begränsade resurser, har det inte varit högprioriterat att vårda de gamla kakelfasadera eller stenläggningarna. Eller att tvätta bort klotter, som Lissabon är alltför rikt på. Staden är så att säga väl använd. På många håll har stenläggningar spruckit upp utan att repareras. Många fasader har flagnat. Så här såg ett hus i Alfama ut för två år sedan:

Slitet och förfallet. Är rivning nästa steg? Nej, se hur huset såg ut för några veckor sedan! Orsaken till ansiktslyftningen är helt enkelt att det skulle säljas. Och kostnaden för en upprustning var uppenbarligen mindre än den vinst fastighetsägaren skulle kunna göra genom att sälja ett mera välvårdat hus …

Kakelarbeten på husfasader lägger man hela tiden märke till i Lissabon, och många andra städer. Men de förekommer i olika form även inomhus. Många praktfulla kakelarbeten finns att beskåda på Museu Nacional do Azulejo, kakelmuseet som ligger vid kyrkan Madre Deus utanför Lissabons centrum. Här finns också exempel på modernistiska kakelarbeten som än så länge saknas i stadsmiljön. Tre bilder från museet ­– den nedersta en väldig utsikt över Lissabon från floden, utförd under 1700-talet.



Till sist ytterligare några fasader från Lissabons äldre stadsdelar.
Huset ligger i uppförsbacken till Castelo, den gamla borgen i Lissabon med en fantastisk utsikt över staden.
Denna fasad finns vid Restauradores.

Ytterligare en bild från den gamla moriska stadsdelen Alfama.

Däremot finns denna fasad i Bairro Alto.





27 oktober 2014

Fadoprofilen (59): Saudade dos Santos

Saudade dos Santos (1939) är en elegant sångerska med fin sopranröst, noggrann frasering och en säker hantering av både en traditionellt orienterad fado och en populärmusikalisk med komp av orkester. Ganska bortglömd av en modern publik men värd att lyssna till.
Det finns inget överflöd av Youtubefiler med Saudade dos Santos. Hon är också svår att finna på skiva men förekommer i några antologier och på en enda egen cd med inspelningar från 60-talet. Följande tre exempel er en god bild av hennes musik.

24 oktober 2014

Här finns den unga fadon

I närheten av järnvägsstationen Cais do Sodré i Lissabon finns en liten restaurang, Povo (= folk), som serverar tapas och enklare rätter. Stället är en samlingspunkt för unga fadomusiker, särskilt sångare, som här får en möjlighet att framträda, träffa kolleger och även få råd av mera erfarna musiker. Verksamheten har dokumenterats på en serie cd, som nu är uppe i 17 stycken. Av dem är två samlingsskivor, och av de övriga 15 har jag hört elva. Restaurangen presenterar sig på en hemsida:


De cd som kommit ska inte betraktas som vanliga debutalbum av sångare på väg framåt. Sådana utgåvor – med Carminhos, Cuca Rosetas och Carolinas debutskivor i färskt minne – kan vara väl genomarbetade, fint arrangerade och omsorgsfulla i val av repertoar och kompmusiker. Artisterna brukar få gott utrymme att presentera sig.

Så är det inte med skivorna från Discos do Povo. De är mycket billiga, tämligen påvra till utseendet, utan information om artisterna och utan sångtexter. Sångarna är helt oetablerade och inte ens särskilt kända i Lissabon. De har inga som skriver melodier eller texter åt dem och skivorna innehåller därför mest standardrepertoar i form av traditionell fado och kända nummer som lanserats av Amália Rodrigues, Herminia Silva och andra äldre artister. Kompet är robust och funktionellt och domineras på de skivor jag har hört av Sidónio Pereira, portugisisk gitarr, och João Penedo, spansk gitarr. Musiken har ofta en lite gammaldags prägel, som fado från 50- eller 60-tal. Pereira och Penedo tycks vara något av eldsjälar i detta projekt. Sedan Sidónio Pereira tyvärr nyligen avled har hans roll på de senare skivorna tagits över av António Cardoso på portugisisk gitarr.

Dessa unga sångartister har inte mognad och rutin för att med sina debutskivor få en tydlig plats på dagens välbefolkade fadoscen. Snarare ska skivorna ses som en dokumentation av verksamheten vid Povo. En del av sångarna kommer att förbli amatörer, eller syssla med något annat. Flera av dem har emellertid egenskaper som verkar utvecklingsbara, och några till och med förutsättningar att bli betydande fadistas ­– men först efter tålmodig praktik och hjälp av goda medmusikanter, rådgivare och producenter. Sånglektioner skulle i vissa fall kunna hjälpa en bit på traven.

Eftersom skivorna sällan innehåller förstklassig modern fado och är svåra att få tag på, även i Portugal, kommenterar jag dem här i all korthet. De som gjorts av Sérgio da Silva, Elisabete da Veiga och Fernanda Paulo förbigår jag helt; det är svårt att se någon strålande framtid för dessa sångare utifrån vad de presterar här. Det kan bli besvärligt även för Gustavo, trots hans engagemang när han biter ifrån i fraserna, men med en röst utan lyskraft.
Då är det roligare att ta del av Inês Pereira, som sjunger kraftfullt, rakt på sak och med känsla. Som förebilder kan man misstänka sångerskor som Maria da Fé och Maria Valejo. Men det finns flera unga sångerskor med likartat sångsätt, och exempelvis Sara Correia, som inte finns med i Povo-serien, är henne klart överlägsen. Dock tror jag en sångerska som Pereira har en framtid på Lissabons fadohus.

Cristina Andrade och Ana Roque tror jag kan utvecklas. Här finns redan en förtrogenhet med fadons uttrycksätt och frasering och en stor entusiasm. Men båda behöver rutin och större säkerhet. Roque har mer energi och temperament, medan Andrades något mera lyriska sångsätt visar upp en behaglig röst och en avspänd musikalitet.
Röstklang eller sångteknik är inte avgörande för en fadistas storhet, något som förebilder som Alfredo Marceneiro eller Argentina Santos är tydliga exempel på. Uttryck och texttolkning står i centrum. Lucia Mourinho har inte röstklangen som sin främsta merit, men hon är kunnig, engagerad och bemödar sig om detaljerna. Det är roligt att höra denna unga sångerska vars musik känns genuin, uttrycksfull och nyanserad. Av Povo-artisterna tillhör hon den bättre hälften.
Även Jorge Baptista da Silva är lovande. Hans stora tillgång är en bra, klar och jämn röst och en viss känslighet i texttolkningen; jag tror att han har goda möjligheter om han fortsätter i den bel canto-stil inom fadon som han redan tycks höra hemma i. Förebilder i det förflutna som Fernando Farinha eller Tristão da Silva borde kunna ge inspiration.
Bruno Fonseca har däremot inte så mycket till övers för bel canto. Flera av de sånger han sjunger kommer från Fernando Maurícios repertoar, och Maurício har påverkat honom när den gäller sångstilen: stark inlevelse, stora kontraster mellan svagt och starkt och hård attack på de betonade stavelserna. Fonseca når inte riktigt upp till Mauricios intensitet, men särskilt långt ifrån är han inte. Men medan Fernando Maurício var en stilbildare som tolkade fado på ett nytt, personligt sätt är Fonseca en lärjunge med en uppenbar förebild. Som sådan är han emellertid överraskande bra, och jag tycker skivan visar att gränsen mellan amatör och professionell inte alltid är glasklar. Detta är en liten pärla i Povos skivutbud.


Den största pärlan är emellertid skivan med sångerskan Cláudia Duarte. Här har jag frågetecken kring ett par av arrangemangen, samt om repertoaren på albumet. Duarte sjunger mest sånger som blivit berömda genom äldre sångare, och dessutom krävande nummer som Barco Negro, Estranha Forma de Vida (båda Amália Rodrigues), Fado da Defesa, Fado em Cinco Estilos (båda Maria Teresa de Noronha) och Rosa da Noite (Carlos do Carmo). Cláudia Duartes versioner kan förstås inte mäta sig med dessa, men när hon sjunger Frederico Valérios vackra melodi Amor Sou Tua, så gör hon det lika bra som vem som helst. Hon är en duktig sångerska med vacker röst, elegant frasering, fin timing och en naturlig musikalitet. Det finns också en säkerhet i hennes sång som troligen bottnar i att hon hade en viss rutin från offentliga framträdanden redan när skivan spelades in våren 2012. Om hon hade fått en ”riktig”, mera omsorgsfull lansering, så tror jag att hon hade setts som en av de mest lovande sångerskor som kommit fram inom fadon under senare år. Men det kan hon mycket väl bli ändå.

När jag väljer en Youtubefil som exempel på Povos verksamhet så är det Cláudia Duartes version av Júlio Dantas och Frederico de Freitas Novo Fado da Severa (Rua do Capelão), som ursprungligen lanserades av Dina Teresa i filmen A Severa från 1931, fastän den inte är den bästa på skivan. Men det finns inte så mycket på Youtube att välja på. (Notera det egendomliga solot på sitar, av alla instrument …) Dock är det lätt att konstatera att detta är en ung sångerska på väg:


Finns det någon ny fadodrottning bland Povos amatörer? Någon ny Mariza, Cristina Branco eller Katia Guerreiro? Det återstår att se. Den som gillar att lägga namn på minnet bör lämna utrymme för Cláudia Duarte och Bruno Fonseca i första hand.


22 oktober 2014

En strandpromenad

En gång fanns det ett industri- och kontorsområde område i Solna som kallades Vreten. Och Vreten är ett bra namn på ett industriområde: lite vresigt och vrångt, som om det ville säga att här har man det inte alltför behagligt.

Men sedan den 18 augusti i år finns inte Vreten längre. På samma plats ligger nu Solna strand. Finns det vatten i närheten så finns det en strand. Därför har ni Solna sällat sig till Stockholmsområdets många stränder: Farsta strand, Hässelby strand, Nacka strand och flera andra.


Den som gillar strandliv – att ligga i en solstol med en god bok, kanske ta ett dopp i böljan den blå – har nu fått ännu ett alternativ i Stockholms närhet. Och Solna har förut inte haft så gott om stränder.


Här är ett par förföriska bilder från Solnas egen playa, så som den ter sig bara ett par månader efter att den skapades genom ett namnbyte.