29 januari 2015

Torsdag med Friedrich Hölderlin

Friedrich Hölderlin (1770–1843) skrev troligen dikten Hälften av livet år 1803. Då hade han, 33 år gammal, alltså 30 år kvar att leva, så titeln är träffande. Men så mycket till liv blev det knappast. Hölderlin var tidvis psykiskt sjuk och under sina sista 26 år bodde han inhyst hos en familj i hans hembygd som tog hand om honom.


Han var född samma år som Beethoven och har liksom tonsättaren en status som tidig romantiker som också för vidare ett klassicistiskt arv. Dikten nedan ger mig, trots den romantiska stämningen, ett modernare intryck än annan poesi från den tiden. Svensk tolkning Erik Blomberg. Dikten är hämtad ur Lyrik ur världslitteraturen. En litteraturhistorisk antologi av Harald Elovson, Gleerups 1965.


Hälften av livet

Med gula päron hänger
och fullt av vilda rosor
landet i sjön,
ni ljuva svanor,
och druckna av kyssar,
ni sänker ert huvud
i heligt nyktert vatten.

Ve mig, var finner jag, då
det vinter är, blommorna,
var solens sken
och jordens skuggor?
Murarna stå
ordlösa, kalla, i vinden
flöjlarna gnissla.


Så här ser originaltexten ut. Lyrik ur världslitteraturen består av två volymer varav den ena och mindre omfattande innehåller dikter på originalspråken.


Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in der See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilich nüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein
Und schatten der Erde?
Die Mauern stehen
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.


26 januari 2015

Fadoprofilen (68): Armandinho

Armandinho (egentligen Armando Augusto Freire) (1891–1946) var fadons mest stilbildande gitarrist, framhållen som förebild och oöverträffad mästare av många efterföljande gitarrister. Han hade en imponerande teknik som i dag kan avnjutas i en rad återutgivningar från slutet av 20-talet samt ett fåtal från början av 40-talet. Dessutom förekommer han som ackompanjatör till sångerskor som Madalena de Melo och Ercília Costa.

Armandinho var genom sin improvisationskonst och sin kompositionstalang skickligare, djärvare och mera kreativ än någon tidigare gitarrist, inspirerad av sin mentor, en äldre gitarrist som kallades Petrolino (Luís Carlos da Silva, 1859–1933).
Han spelade som solist bearbetningar av traditionella fados, melodier som han själv hade komponerat och egna variationsstycken. Musiken är virtuos och melodisk, ofta med en spröd och lätt klangbild. Från år 1930 var han chef för fadohuset Café Luso.
Armandinhos musik har ibland blivit textsatt och har sjungits av en rad artister under hela den inspelade fadons historia. 
Här är två instrumentala inspelningar (på spansk gitarr Georgino de Sousa) samt en tillsammans med sångerskan Ercília Costa (se fadoprofil nr 1).




24 januari 2015

Cristina Branco till Sverige i februari

                                   
Fadosångerskan Cristina Branco återkommer till Sverige i februari. Det korta turnéprogrammet ser ut så här:

20 februari: Dunkers kulturhus, Helsingborg, klockan 19:00.

21 februari: Katalin, Uppsala, klockan 21:00.


Alltså inte Stockholm denna gång. Jag har hört henne sju gånger i Stockholm och har presenterat henne i bloggen tidigare. Den 20 februari 2014 skrev jag om hennes samlingsalbum Idealist, med olika musikexempel i form av Youtubefiler. Av dem får man emellertid ingen särskilt bra bild av hennes sceniska närvaro och elegans. För en gångs skull känner jag mig lite avundsjuk på dem som bor i Helsingborg eller Uppsala.

21 januari 2015

Den unga Amália Rodrigues

Amália Rodrigues var ett stort namn i Sverige redan under 50-talet. I den mån det då fanns svenskar som speciellt intresserade sig för fado, så kan en och annan också ha känt till namn som Fernando Farinha eller Hermínia Silva. Men för en musiklyssnande allmänhet var det Amália som var synonym med fadon. Hon och bara hon. Nu är det annorlunda, men fortfarande är hon fadomusikens odiskutabelt största namn, en djupt beundrad förebild för dagens unga artister som för traditionen vidare.
Amália Rodrigues 1949.
Amálias berömmelse, som i hög grad var internationell, grundades av ett livaktigt turnerande på stora scener runtom i världen, samt på ett stort antal skivinspelningar. Den som intresserar sig för hennes inspelningar finner snart att det råder en salig röra bland alla utgivningar. Samma inspelningar återkommer i massvis med utgåvor i olika sammanställningar, och den som skaffar några av hennes skivor har snart en rad dubbletter. Dessutom spelade hon ofta in samma sånger flera gånger. Olika studioinspelningar av samma sång kan variera avsevärt både vad gäller uttolkning och kvalitet. Därtill finns flera konsertupptagningar där sångerna ibland finns med också.

Amália Rodrigues talang upptäcktes tidigt. Hon debuterade på scenen på fadohuset Retiro da Severa i Lissabon 1939 och uppträdde på teatern från och med året efter. Men hon spelade inte in något i Lissabon förrän 1951. Det spelades över huvud taget in lite fado under 40-talet på grund av kvardröjande depression och krig i omvärlden. Amálias skivdebut skedde i stället i Rio de Janeiro, där hon var på turné, 1945: sexton sidor bestående av fjorton fados och två spanska sånger.

Jag har alltid varit förtjust i dessa inspelningar, där Amália redan har rutin men sjunger med naturlighet, inlevelse i texterna och en osviklig precision i ornamenteringar och frasering, dessutom i lyhört samspel med kompmusikerna Fernando de Freitas, portugisisk gitarr, och Gonçalves Dias, spansk gitarr. Rösten är lite ljusare än på senare inspelningar. Lyssna på Troca de Olhares:

https://www.youtube.com/watch?v=rfbQupz2224



Denna inspelning, liksom de andra femton, finns med på albumet The Very Best of Amália Rodrigues (Disconforme 2 cd), jämte 34 inspelningar från 50-talet. Detta är ett av mina mest spelade album, en utomordentlig presentation av sångerskan som ung. Men det är gammalt och kan vara svårt att få tag på i dag. Inspelningarna från 1945 har emellertid givits ut flera gånger på cd och bör vara lätta att hitta. För närvarande finns de exempelvis på Amália Rodrigues – ”A Diva do Fado” – 1945 a 1952 (Tradisom).

På den nyutkomna Amália no Chiado (SPA – Edições Valentim de Carvalho 2 cd) finns hennes första studioinspelningar från Lissabon (Chiado är ett område i centrala Lissabon). När de kom ut hade publiken kunnat bekanta sig med hennes musik även via ett par långfilmer som hon medverkade i under slutet av 40-talet.  De flesta inspelningarna är från 1951, några från 1953 och 1954. På portugisisk gitarr medverkar Raul Nery, Jaime Santos eller Domingos Camarinha, på spansk gitarr Santos Moreira.


Det är verkligen ordning och reda i denna utgåva. Här får vi veta vilka av inspelningarna som är de enda som existerar eller vilka övriga inspelningar som Amália gjorde av samma sånger samt när de gjordes. Vi får även veta vilka som ingår i filmer och att texten till Minha Canção É Saudade också spelats in till en annan melodi. Fadoinspelningarna är till stor del traditionell fado. Rösten har djupnat något, det dramatiska utspelet är starkare och ornamenteringarna av fraserna lite mera elaborerade, men skillnaderna jämför med 1945-inspelningarna är egentligen inte så stora. Den första skivan innehåller bara fado och är enastående.

Den andra cd:n rymmer mera blandat material, flera sånger på spanska och några på franska och engelska. Man kan fråga sig varför hon sjöng dessa nummer. Dels var Amália Rodrigues nyfiken på ny repertoar och lanserade genom flera decennier flera hundra sånger som hon fått fram i samarbete med olika kompositörer och textförfattare. Hon var inte främmande för folkmusik, musik från andra kulturer eller schlagermusik. Dels ville hon nog ha något annorlunda att visa upp för den utländska publik hon mötte på konserter. Den franska publiken uppskattade säkert att hon sjöng La vie en rose, den amerikanska att hon valde Half as Much, och så vidare. Naturligtvis sjöng hon även annat material än fado på ett övertygande sätt, och denna lite udda repertoar är rolig att ta del av. Några av inspelningarna har tidigare inte givits ut. Men det är förstås fadoskivan som jag oftast kommer att återkomma till.

Lyssna till Fria Claridade, liksom Troca de Olhares en sång full av blickar och ögonkast, från 1951:

1952 begav sig sångerskan till London. Med på resan var Raul Nery, portugisisk gitarr, och Santos Moreira, spansk gitarr. Ett resultat var den musik som finns på Abbey Road 1952 (EMI – Valentim de Carvalho). Här är Amália i samma form som på Chiado-inspelningarna. Flera sånger finns med i båda utgåvorna. Liksom på Chiado-albumet är innehållet ganska blandat. Skivan har funnits i över tio år men finns fortfarande kvar på marknaden. Här finns några av fadons klassiker: fenomenala tolkningar av Foi Deus, Há Festa na Mouraria, Novo Fado da Severa och Os Meus Olhos São Dois Círios (Fado Menor), med flera. Om jag skulle välja mellan Chiado-skivorna och Abbey Road-skivan, så blir det Chiado-skivorna, helt enkelt för att de innehåller mera fado. Men det var i Abbey Road-studion i London som den överlägset bästa versionen av Alberto Janes sång Foi Deus gjordes. Denna berömda inspelning ingår i flera samlingsskivor och antologier med fado. Här är den:

https://www.youtube.com/watch?v=5HC7UDLmAnM

Raul Nery, Amália Rodrigues och Santos Moreira.
Amália Rodrigues blev egentligen aldrig bättre än hon var 1945 eller i början av 50-talet. Med tiden blev hon något mera ojämn, men det går inte att säga att hon blev en svagare sångerska, utom under de allra sista åren hon var verksam. För den som vill ha mera fullständig bild av sångerskan räcker det inte med dessa tidiga inspelningar. 60-talet var det decennium då Amália Rodrigues lanserade ett stort antal sånger som kompositören Alain Oulman skrev åt henne till framstående poeters texter. Det innebar genombrottet för en mera litterär fado, samtidigt som Oulmans melodier innebar en expansion av fadons standardrepertoar. ”Alla” sjunger numera en del av dessa sånger. Jag menar också att 70- och 80-talens musik är väsentliga delar av Amálias konst, framförallt för att hon då själv svarade för texterna till en rad sånger som ofta komponerades av hennes dåvarande gitarrist (portugisisk gitarr) Carlos Gonçalves.

Inspelningarna med den unga Amália Rodrigues, som vi kan höra på de album jag presenterar här, är en god ingång till en av 1900-talets stora sångerskor. Att lyssna till denna musik är att ta del av ett nyskapande. Amália Rodrigues tillförde fadon något nytt i tolkningstradition, gestaltning och inte minst repertoarbyggande. Den som missar just de här skivorna behöver inte misströsta: jag är säker på att musiken kommer att ges ut igen. Och igen och igen.