26 februari 2015

Fadoprofilen (72): José Afonso

José ”Zeca” Afonso (1929–87), studerade historia och filosofi vid universitetet i Coimbra. Han skivdebuterade 1953 som förvaltare av klassisk coimbrafado med Edmundo de Bettencourt som förebild. Några år senare var Afonso igång med sin produktion av egna sånger. Han sjöng med tydligt vibrato och eftertryck och gjorde många skivinspelningar.

Då portugisisk teve år 2007 ordnade en omröstning om ”de 100 största portugiserna” oavsett kategori, blev José Afonso den av de sex musikerna som placerade sig näst högst, på en 29:e plats (Amália Rodrigues var nummer 14). Uppskattningen berodde mycket på hans opposition mot diktaturen. Dess trakasserier – yrkesförbud, censur och en tid fängelse – bidrog till att radikalisera hans politiska inställning och han var med i det förbjudna kommunistpartiet. Ännu är han högt respekterad för sitt motstånd mot diktaturen. Trots bräcklig hälsa var Afonso verksam med komponerande, diktande, skivinspelningar, scenframträdanden, teater och politiskt arbete in på 80-talet.
Många andra artister sjunger José Afonsos sånger. Bland annat har Cristina Branco spelat in en hel cd med hans sånger, Abril. I Youtubefilerna nedan kan man höra honom själv. Den tredje är en ”klassisk” fado från  Coimbra.


23 februari 2015

Klassiska nedslag (15): Johannes Brahms, Serenad nr 2 A-dur op. 16

De fyra symfonierna av Johannes Brahms (1833–97) tillhör sedan länge standardrepertoaren på konsertscenen och är bland de oftast spelade klassiska verken över huvud taget. Och det gäller alla fyra. För den unge Brahms skulle säkert en sådan utveckling tett sig osannolik. Han ville skriva symfonier men var hämmad av Beethovens inflytande över den klassiska symfoniformen. Andra tonsättare, som Berlioz och Liszt, frigjorde sig från detta inflytande genom att komponera symfonier av annat slag: mera programmatiska, avvikande i formen. Men Brahms, som var en romantiker med förankring i det klassicistiska, var avvisande till sådana experiment. Konflikten mellan dem som förespråkade en programmatisk musik och dem som höll fast de klassicistiska formerna och sökte en ”absolut” musik som bara betydde sig själv var avsevärd under stora delar av 1800-talet.


Det sägs att Brahms arbetade med sin första symfoni i tjugo år, av och till, innan han hittade ett uttryck som var hans eget. Han var 43 år då den var klar. På vägen omvandlades skisserna till en symfoni till Brahms första pianokonsert (1859). Ungefär på samma sätt var det med stråkkvartetten, en kammarmusikalisk genre där Beethoven också hade ett enormt inflytande.

Det här innebar inte att Brahms avstod från att skriva för orkester eller kammarensemble. Flera av hans viktigaste kammarmusikaliska verk kom till långt före stråkkvartetterna, till exempel de båda stråksextetterna. Och 1860 publicerades de båda serenaderna för orkester.

Dessa verk av en ung Johannes Brahms är rätt stora, den första serenaden i D-dur kräver cirka 45 minuteras speltid, den andra i A-dur knappt en halvtimme. Båda är fin musik men min favorit har blivit den mera koncentrerade andra. Brahms är lätt igenkännlig i orkestrering och tematik, men musiken saknar den storslagenhet som kännetecknar framförallt den första symfonin. Det är vänlig, mild, lättillgänglig musik.

Den andra serenaden är komponerad för en orkester utan violiner. Den lite murrigare klangen medför inte att musiken blir särskilt allvarlig eller solenn. Möjligen med undantag för tredje satsen, ett eftertänksamt adagio. Finns det några mörka skuggor, så är det i adagiot, som jag uppfattar som serenadens centrum. Hela verket omfattar fem satser och inleds med ett mjukt, melodiskt allegro. Den melodiska ingivelsen är genomgående, formerna är överskådliga och det finns en måttfullhet och balans som inte skapar motstånd. Av symfonierna pekar serenaden mest fram emot den andra, ”pastorala” symfonin.


Serenaderna är tillkomna strax efter den första pianokonserten, 1860, och över femton år före den första symfonin. De är intressanta steg på vägen, men också värdefulla verk i sig själva. Att jag lyssnat mera på den andra serenaden än den första kan vara en tillfällighet. Kanske är det anspråkslösheten och koncentrationen i detta verk som avgör. Jag har lyssnat till Concertgebouw-orkestern i Amesterdam under ledning av Bernard  Haitink.


20 februari 2015

Fadoprofilen (71): Maria Alice

Maria Alice (egentligen Gloria Mendes Leal de Carvalho) (1904–96) var en av de populäraste sångerskorna åren kring 1930, även i Brasilien. Hon hade en klar röst och stort uttrycksregister. I sina sånger tar hon gärna upp olyckliga kvinnoöden, som i en Fado Menor från år 1929 om en prostituerad kvinna som beklagar sitt öde. Alice nämns som inspirationskälla för den unga Amália Rodrigues.

Det finns inget större utbud av Youtubefiler med Maria Alice. Här är tre exempel. Det andra är den ovan nämnda Fado Menor och det tredje den första inspelningen av en av fadons mest populära traditionella melodier, Carlos da Maias Fado Perseguição.





17 februari 2015

Cristina Branco: "Jag måste vara passionerad"

Som tidigare nämnts i bloggen kommer fadosångerskan Cristina Branco till Sverige inom kort. Därtill uppträder hon i Danmark dagen före Sverigebesöket. Turnéschemat ser ut så här:

19 februari klockan 20:00. Köpenhamn, Konserthuset, Studio 2 (utsålt).
20 februari klockan 19:00. Helsingborg, Dunkers kulturhus.
21 februari klockan 21:00. Uppsala, Katalin.

Inför sångerskans framträdanden i Skandinavien har jag gjort denna intervju med henne.



Du växte upp i en liten stad i Ribetejo. Berätta hur du började med musik. Sjöng du något annat innan du mötte fadon?

Jag sysslade alltid med musik, men fadon kom faktiskt senare än blues och bossa nova. Jag sjöng alltid, då och då, men utan ambitioner eller kunskap om mitt ”instrument”.

Beskriv fadon med några ord för någon som inte har någon aning om vad det är.

Etymologiskt kommer ordet från latinets fatum, som betyder öde. Livet med alla dess komplikationer, det okända … musiken ska handla om allt detta. Jag skulle säga att det är en sång om vanligt liv, sjungen på ett romantiskt, poetiskt, till och med mystiskt sätt, åtminstone för vissa.

Amália Rodrigues har påverkat många av dagens sångartister. Hon är också den största och mest kreativa personligheten i fadons historia. Vad har hon lärt dig? Finns det andra sångerskor som också har påverkat dig?

Det finns ingen som har påverkat mig mer än Amália. Hon gav mig en överraskande insikt i hur en artist kan ägna sig åt och hantera sin talang, begåvningen som ligger i förmågan att ge liv åt en dikt. Hon hade rösten och skönheten, men mest gav hon mig den motivation jag behövde (vilket jag inte insåg på åratal) för att sjunga med övertygelse och på portugisiska. Hon var inte konservativ eller gammaldags. Hon kunde röra sig mellan traditionell fado och rancheras[1] eller blues med samma elegans och kraft i tolkningarna.

Naturligtvis har även andra påverkat mig, till och med före Amália, för jag brukade lyssna på en massa annan musik före fadon. Namn som Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Jacques Brel, Barbara, Elis Regina och Chico Buarque … så många andra som har omsorgen om orden gemensam, ordens makt och kunskapen om hur de kan nå andra.



Fadosångerskan Maria Ana Bobone, som har musikutbildning med sång, har sagt mig att hon måste lära sig nya saker för att kunna sjunga fado. Vad måste man lära sig för att bli en bra uttolkare av fado?

Att lära sig fado är intuition. Jag oroade mig inte för det, och även om jag tyckte om andra musiktyper långt före fadon, så blev den en naturlig konsekvens. Jag har ingen musikalisk bakgrund alls, musiken var ett territorium att upptäcka som jag fått till skänks, ett sätt för mig själv att söka en mognad. Kanske är det så att om man vill sjunga på det traditionella, puristiska sättet, så måste man sitta och lyssna noga på äldre fadistas. Men jag tog den andra vägen, utgick från det kreativa och nyskapande. Det var spännande att höra Amália sjunga, att upptäcka att fado också var elegant nyskapande.

Särskilt under senare år har du sjungit annat, som tango, chanson, brasiliansk musik och sånger av Joni Mitchell. Jag tycker mycket om några av inspelningarna, som Alfonsina y el mar, Serenata och Les Désespérés. Betyder det här att du är på väg bort från fadon?

Inte alls! Tvärtom kommer jag fadon närmare, med integritet. Av de andra inspelningarna, låt oss kalla dem covers, är några sånger från min ungdom, andra från mina erfarenheter av att resa. De är experiment, försök att utforska. Jag tror inte jag blandar musiktyper, men jag känner för att sjunga det ena eller andra vid olika tillfällen.

Ett slags musik jag föreställer mig skulle passa dig är ”The American Song Book”, det vill säga standards av kompositörer som George Gershwin, Jerome Kern, Richard Rodgers, Cole Porter och andra, sånger som Amália tog upp ibland. Något för dig?


Faktiskt har jag ett projekt med pianisten João Paulo Esteves da Silva där jag sjunger några sånger ur Cole Porters sångbok.

Sedan 90-talet har det kommit fram många nya sångartister inom fadon, liksom gitarrister, kompositörer och poeter. Under 80-talet var fadon inte populär. Vad tror du är skälet till dess nya popularitet?

Jag tror det är en ny cykel. Efter stormen och turbulensen kommer stillhet. Så efter en period där folk inte kunde uttrycka sig fritt och då de blev torterade och maktlösa, så var det tid för deras barn att berätta sin historia som en del av samhällsutvecklingen. Och de märkte att ett bra sätt att ta sig igenom trauman är att vara delaktiga i utvecklingens lopp. Att sjunga för att lindra smärtan.

Eller inte. Kanske var det envisheten och den visionära blicken hos en internationell publik som såg fadon som en storslagen kulturyttring. Den förmåga som detta främmande sätt att skildra kärlek och ensamhet har att gripa och fånga ”hjärtat”. Den respekt som människor i andra kulturer visade fadon.



Amália Rodrigues lanserade ett stort antal nykomponerade sånger, jag tror flera hundra. Av sångartisterna inom novo fado är du den som lanserat det största antalet nya sånger. Hur ser du på fadons repertoar? Vad är viktigast för dig – att omhulda traditionell fado och gamla standardnummer eller att introducera nytt material?

Det har varit en lång diskussion om fado. Gammal eller ny? Är det ens en fråga? Jag tycker att ny fado är ett vanskligt uttryck, för fado är en genre. Det finns regler för den, och för purister är det svårt att introducera en ”ny” fado för att man måste skapa en musikalisk struktur som inte överskrider de traditionella gränserna. Och enbart efter flera år eller om den nya musiken får en viss popularitet blir den tillåten inom fadons revir.

Mycket av det som Amália skapade av Alain Oulmans musik betraktas ännu inte som traditionellt, det kallas fado musicado eller fado da música própria. Det jag gör följer mest samma ”recept”. Utan att ringakta traditionen försöker jag/vi att skapa en ny stil som vilar både på traditionen och andra musikaliska inflytanden.

Har du några favoriter bland den traditionella fadons melodier?

Fado Menor, Fado Cravo, Fado Mouraria.

Det tycks mig att du, jämfört med andra sångartister i dag, sjunger sånger som är tekniskt krävande. Ett exempel är Reflexão Total. Strävar du efter att vidga fadons musikaliska uttryck genom att sjunga sånger som är mer komplicerade än traditionell fado och standardnummer?

Alltid! När man lämnar den bekväma zonen och vågar se dess bräcklighet tycks en ny värld öppna sig för en. Jag hänger mig åt det och normalt försöker jag ha parallella projekt på gång som hjälper mig på vägen. Jag är privilegierad.

Att du använder piano i kompet med gitarrerna ger musiken ibland ett kammarmusikaliskt drag, tycker jag. Ditt sätt att sjunga kan få mig att tänka på bel canto och klassisk musik. En sång som Ausente liknar en klassisk aria. Är du intresserad av klassisk musik och har den påverkat ditt sångsätt? Någon favorittonsättare?

Ausente är inte det bästa exemplet, men jag förstår vad du menar med den infallsvinkeln. Jag försöker lyssna till mycket, så jag kan röra mig från R&B (jag har två barn …) till klassiskt och det är ett favoritområde för mig, även jämfört med blues. Att utnämna favoriter är alltid svårt. Kanske känner jag lite extra för Callas och Bartoli, och av kompositörer är för mig J. S. Bach helt enastående.

I min bok om fado[2] beskriver jag dig så här: ”Skicklig sångerska med en fin sopranröst och starkt lyriskt, sensuellt uttryckssätt. Sångerna närmar sig ofta finstämda visor eller romanser och sjungs omsorgsfullt, avspänt och med detaljtolkning.” Är det en riktig beskrivning, eller vill du lägga till något?
Det är verkligt vackert skrivet och du har förstått min inre musikaliska själ mycket bra. Tack!

När jag ser tillbaka i fadons historia kan jag inte finna så många sångerskor som sjunger som du gör. Å andra sidan finns det några nya sångerskor som uttrycker sig på ett likartat lyriskt sätt, som Ana Laíns, Teresa Tapadas och Carolina. Ser du dig som en inspirationskälla för andra sångerskor?

Jag har aldrig tänkt på det, det skulle vara för mycket att tänka på. Om jag påverkar någon så hoppas jag att jag gör det på rätt sätt, men det är inte mitt mål.



Efter att ha turnerat mycket runtom i världen, ser du någon skillnad mellan publiken i Portugal och utomlands? Eller mellan olika utländska publikgrupper?

Det finns enligt min mening olika kulturella skillnader i sättet att närma sig musik. Naturligtvis verkar publiken i sydliga länder mer temperamentsfull, mer entusiastisk, men det säger mig inte att de tycker mera om musiken än en skandinavisk … eller japansk. Söderns värme säger att man måste visa sin uppskattning med starkt bifall och av den mer introspektiva nordliga publiken förstår jag att man är musikaliskt bildad. Man har tidigt lärt sig lyssna till och uppskatta musik, vill förnuftsmässigt förstå den innan man släpper sina känslor fria i universum. Men till sist vet alla hur man visar hur mycket man uppskattar kvällen och musiken.

Du spelade in din första skiva i Nederländerna och uppträtt mycket där. Är det något särskilt kring det landet och dess folk som du tycker om?

Av en händelse var det där jag hade min första konsert! I början var det inget särskilt som sade mig att holländarna var reserverade, de tyckte om att festa. De välkomnar en och respekterar olikheter, men de vill inte att man ska komma alltför nära inpå. De är så känsliga för konst att till och med deras städer och hus är väldigt estetiska, och ordningssinnet är också ett sätt att hålla förnuftet klart. Men naturligtvis finns det också en massa störningar och olikheter i mönstret (jag sjöng en av dessa ”olika” holländare, J. J. Slauerhoff).[3] Hur som helst, Amsterdam blev min andra stad och är nu min hemstad.



Publiken utomlands brukar inte förstå de ord du sjunger men gillar musiken ändå. Du har lanserat många sånger med mycket fin poesi och författare som Baudelaire, Shakespeare, Camões och Pessoa. Vilken betydelse har texterna? Vad betyder mest för dig, orden eller musiken? Någon favoritpoet?

Nu, efter 18 år och när jag arbetar på ett nytt album, kan jag säga att jag lärt känna en mängd viktiga författare som tycker om att samarbeta med mig. Några av dem är mina samtida, några minns jag från skoltiden då jag samlade eftersökta författares autografer.

Texterna är viktiga, de står för patos, de ger musiken den nödvändiga energin så att lyssnaren kan – åtminstone omedvetet ­– förstå min intention, och sång handlar helt om intention, spänning, passion! Musiken är förstås mediet för ordet, och mitt försök på det nya albumet är att vända på det förhållandet. Musiken kommer att ha huvudrollen, vara ljuset som sätter texten i brand.

Min favoritpoet – det är ännu svårare än att välja sångare: David Mourão-Ferreira, Manuela de Freitas, Mário Cláudio? Det skulle vara fel att säga att jag har en favorit.

Du sjunger ofta Zeca Afonsos Era Um Redondo Vocábulo på konserter och spelade in albumet Abril med hans sånger. Afonso var inte bara en av de främsta inom coimbrafadon utan också en modig och ihärdig motståndare mot fascistregimen. Vad var skälet till att du spelade in ett helt album med hans musik?

Jag växte upp med hans musik (fado var inte på modet då)[4] och han påverkade verkligen min smak med sin enkelhet och de starka texterna.



Kan du tänka dig att sjunga coimbrafado?

Det är inte min favoritmusik. Det finns en del coimbrasånger som jag tycker om, men inte tillräckligt för att jag ska vara passionerad för dem, och jag måste vara passionerad, annars skulle ingen tro mig när jag sjunger.

Fado i dag behandlar många traditionella teman som kärlek, ensamhet, längtan etc. Jag har märkt att du i din musik tar upp andra ämnen, till exempel tycker jag om texten i Eléctrico Amarelo, om övergången från barndom till ungdomstid. Ska fadon ta upp nya ämnen? Vad ska fado handla om för att fängsla en modern publik?

Det är tillräckligt om den handlar om förhållanden i det civiliserade samhället, om den är medveten om förändring, om den skildrar och granskar utvecklingen och inte faller för ortodoxa idéer av något slag. Friskt blod behöver lite mod och innovation, vackra friska ansikten och leenden för att möta livet med hopp, och musiken är en hjälp på vägen. Det kan fadon vara!

De flesta av dina album tar upp särskilda teman som behandlas i sångerna. Som kärlek i Sensus, resor i Ulisses, Slauerhoffs dikter i O Descobridor etc. Det är ganska ovanligt i dagens fado. Vad tänker du om det? Har du flera teman du skulle vilja utforska i musik?

Jag behövde det för att kunna tänka koncentrerat. För att nå samma sorts språk, så att man kan lyssna till skivorna som man läser en bok, en diktsamling.

Som jag nämnde försöker jag nu för första gången att få musiken att berätta historier. Temat blir traditionell portugisisk folkmusik: gamla rötter, musik från förr … och fado, ny musik som är påverkad av allt detta och text som ”tjänar” musiken, ger efter för dess kraft som är det som man först lägger märke till.

Mina favoriter bland dina album är Murmúrios, Não Há Só Tangos em Paris, Cristina Branco Live och den stora samlingen Idealist. Känner du dig särskilt till freds med vissa av dina produktioner? Varför?

För mig är Murmúrios (där min omogna intuition redan blommade), Abril och Não Há Só Tangos em Paris de som jag tycker bäst om. Jag lyssnar till dem från början till den sista tonen utan att ångra någonting. Urvalet, de överlägsna kompositionerna och arrangemangen, den sobra tolkningen, soundet och stämningen som jag sökte … så många detaljer som ibland är så svåra att få att stämma överens i 60 minuter.



På dina konserter slutar du alltid med Meu Amor é Marinheiro. Du sjunger också många andra sånger av Alain Oulman. I vissa fall, som Meu Amor, Meu Amor och Abandono föredrar jag dina versioner framför Amálias. Har du funderat på att göra ett helt album med hans sånger?

Jo, det har jag, men det har inte blivit av än. Jag vet inte … ibland har jag en känsla av att vara född lite för sent. Men jag kan inte klaga, jag är omgiven av fantastiska kompositörer, otroligt fina musiker som verkligen lägger ribban mycket högt.


P.S. Ett tack till Paulo Ochôa, som förmedlade kontakten med Cristina Branco, och även bistått med en del av bildmaterialet.

                    



[1] Canción ranchera, ett slags lantlig mexikansk folksång.
[2] Fado – en vägvisare till musiken och musikerna. GML Förlag.
[3] Syftar på skivan O Descobridor med tonsatta dikter av Jan Jacob Slauerhoff.
[4] José Afonso sjöng coimbrafado men är också känd som trubadur med egna, ofta samtidskommenterande sånger. Det är dem som Cristina Branco syftar på här.