31 mars 2015

Fadon i Coimbra (1)

Den text om Coimbras fadotradition som jag inleder i dag är hämtad ur min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Coimbras och Lissabons fado skiljer sig på flera sätt – historia, miljö, musikalisk utformning med mera – och Coimbras fado är en säregen musik om levt sitt eget liv i en universitetsstad. Avsnittet om den kan därför avskiljas ur helheten. Ett par marginella ändringar har gjorts i texten. Däremot skiljer sig bildmaterialet lite mera från illustrationerna i bokens kapitel.
***
I Coimbra finns Portugals äldsta universitet med anor från år 1290. Universitetet anlades först i Lissabon men flyttades redan år 1308 till Coimbra. Ett par perioder flyttades universitetet sedan tillbaka till Lissabon innan det definitivt hamnade i Coimbra år 1537. Att just Coimbra kom att bli utbildningscentrum var ingen tillfällighet. Staden hade en lång utbildningstradition. Sedan 1100-talet kunde man studera vid klostret Santa Cruz, inte bara religion och filosofi utan också naturvetenskapliga ämnen.
Coimbra ligger vid floden Mondego i mellersta Portugal.


Fadon förmedlades till Coimbra av studenter som hört den i Lissabon. Det första kända namnet i Coimbras fado är medicinstudenten José Dória (1824–69) som sjöng fado till spansk gitarr. Den portugisiska gitarren dyker upp i Coimbras fado först omkring år 1870. Till en början var fado bara en liten del av musiklivet vid universitetet och samsades med dansmusik, sentimentala sånger, operett, pianomusik, opera etc. Som en egen distinkt genre framstår Coimbras fado först omkring år 1890 med förgrundsgestalten medicinaren Augusto Hilário (1864–96), som ibland utpekas som Coimbras motsvarighet till Lissabons Maria Severa. Hilário var sångare, gitarrist, poet och kompositör, berömd över stora delar av landet. Han betydde mer än någon annan för att göra Coimbras fado känd utanför staden. Hans mest spridda komposition är Fado Hilário, som är den mest sjungna av alla sånger inom Coimbras fado. En annan tidig förgrundsgestalt var Manassés de Lacerda (1885–1962), en sångare vars bel canto blev stilbildande för den generation sångare som är den äldsta vi i dag kan ta del av på skiva.

Akademisk miljö

Alla mera kända musiker inom coimbramusiken (utom Carlos Paredes) har anknytning till universitetet. Musikernas namn föregås i många fall av titeln ”Dr”. Det var vid universitetet den användes, som serenadsång och i samband med processioner vid Coimbras berömda choupal (poppellund) eller akademiska examina och andra högtidligheter. Det finns gott om bilder från universitetslivet som visar skaror av musiker iklädda mörka mantlar, högtidligt uppställda framför kameran, en del med gitarrer i famnen.
Men musikerna hade i många fall också en ansenlig folklig popularitet. De sjöng och spelade på privata sammankomster, offentliga konserter och på gator och torg. Tidiga sångare som António Menano, José Paradela de Oliveira och Lucas Junot var idoler och hade trofasta anhängare som ljudligt hyllade dem då de framträdde.
Från botaniska trädgården i Coimbra.

Bland det första som slår en är att Coimbras musik är en manlig tradition. Att Coimbras musik i så hög grad är förbehållen män har säkert att göra med att kvinnor inte hade tillträde till universitetet, eller var alltför fåtaliga där, när musiken kom till. Sedan har musiken levt vidare i sammanslutningar och konstellationer där bara män ingått. En svensk parallell är manskören Orfei Drängar från Uppsala.
Under senare år har en del sångerskor tagit upp material från Coimbra, ”klassisk” coimbrafado men mest sånger av José Afonso. Exempelvis har Cristina Branco gjort ett helt album med enbart Afonsos material, och även sångartister som Carla Pires, Dulce Pontes, Katia Guerreiro och Mariza sjunger Afonso. Men Amália Rodrigues sjöng Fado Hilário för över ett halvsekel sedan, och den sången har framförts av en rad sångerskor i lissabontraditionen, bland andra Helena Tavares och Lenita Gentil. Med Fado Saudade från år 1962 gav Celeste Rodrigues ett bidrag till coimbramusiken. Ett anmärkningsvärt initiativ var Maria Teresa de Noronhas tolkningar av coimbrasånger år 1961. Flera liknande exempel går säkert att finna för den som söker. Nyligen skrev jag i bloggen om de tämligen bortglömda sångerskorna Dona Luiza Baharem, Dona Margarida d’Oliveira, Fernanda Abranches och Maria da Luz – samtliga dessa sjöng coimbrafado redan på 78-varvsskivor. Coimbras sånger lämpar sig i sig inte bättre för manliga röster än för kvinnliga. Om kvinnor hade varit delaktiga i Coimbras fado i lika hög grad som i Lissabons, så hade traditionen varit ännu rikare än den nu ändå är.

Klassiskt inflytande

Sångstilen i Coimbras fado är tydligt påverkad av klassisk tolkningstradition. Sångarna har bra teknik och sonora, fylliga röster, musiken kan påminna om romanser. Någon har beskrivit coimbrafado som ”en blandning av opera och blues” – vilket faktiskt säger en hel del.
Utan tvekan har Coimbras musik några av de bästa sångarna inom fadon över huvud taget. De flesta av Coimbras sångare är tenorer. Luíz Goes och hans farbror Armando Goes är de mest kända barytonsångarna. (Även Augusto Hilário ska ha varit baryton.)
Utsikt ver Modego från central Coimbra mot förorterna.

De inslag från afrikansk, brasiliansk och arabisk musik som nämns i samband med Lissabons fado är knappast hörbara i Coimbras. Musiken är snarare en syntes av klassiska impulser, gamla ballader och folkmusik. Influenserna från folkmusiken kommer delvis från coimbraområdet, men även från avlägsna delar av landet som Madeira och Azorerna. Den typiska coimbrafadon är en långsam, vemodig sång med långa melodilinjer. Mera dansbara, rytmiskt markerade sånger har hämtats från lantlig folkmusik. Folkdansen och -sången vira, som förekommer i många delar av landet, dyker då och då upp i Coimbras fado.
Texterna tar upp en del teman som är vanliga även i Lissabons musik. Det är känslor av ensamhet, övergivenhet, längtan eller smärta vid avsked, ibland serverade med en stark sentimentalitet. Men det finns även textmotiv som skiljer sig mellan städerna. Coimbras sångare har ingen anledning att besjunga Lissabons stadsdelar eller fadomiljöer, lika lite som Lissabons musiker bryr sig om landsbygden omkring Coimbra eller episoder från studentlivet.
Marknad i centrala Coimbra.

Coimbras musiker har i hög grad bidragit till repertoaren. Edmundo de Bettencourt, Fernando Machado Soares, José Afonso och Luíz Goes tillhör de flitigaste upphovsmännen till texter och musik inom Coimbras fado. En mycket tonsatt poet är Manuel Alegre, bland annat av gitarristen António Portugal. Tidigt var António Menano och hans bröder – särskilt Francisco Menano – verksamma som poeter och kompositörer. Flera av dessa kompositioner från 20-talet eller tidigare används fortfarande.
Ett textexempel. Sången spelades in av António Menano i slutet av 20-talet.

Fado Triste
Okända upphovsmän
Minha mãe é pobrezinha,           Min mor är fattig,
Não tem nada que me dar;          hon har inget att ge mig;
Dá-me beijos, coitadinha,           hon ger mig kyssar, stackaren,
E depois põe-se a chorar!            och sedan börjar hon gråta!

Esta noite sonhei eu
                    Denna natt drömde jag
Que morrera a minha mãe ...      att min mor gick bort ...
Acordei, pedi a Deus
                  Jag vaknade och bad Gud
Que me levasse também!            att föra bort mig också!


28 mars 2015

Fadoprofilen (76): Carlos do Carmo

Carlos do Carmo (1939) föddes i Mouraria, son till sångerskan Lucília do Carmo. I ungdomen blev han utbildad i Schweiz i hotellverksamhet. Återkommen till Lissabon tog han upp musiken och han blev på 60-talet ett av fadons stora namn. Han har en mycket omfattande skivproduktion.

Han är inte känd som kompositör eller poet men har samarbetat med olika upphovsmän, till exempel poeten Ary dos Santos på skivorna Um Homem na Cidade och Um Homem no País, den senare den första cd med en portugisisk artist (1983).
Carlos do Carmo har en fyllig röst med varm klang och ett utpräglat lyriskt sångsätt. Han har ett brett uttrycksregister som sträcker sig från ett uppmärksamt texttolkande av traditionell fado till lågmälda lyriska ballader och svängig, ibland schlagerliknande populärmusik. do Carmo har också varit öppen för influenser från chanson, tango och jazz. Står politiskt till vänster och hade en opinionsbildande roll i samband med revolutionen år 1974.

Han har genom åren behållit sin behagliga röst och är ännu verksam. Med tiden har han blivit en charmerande, numera vithårig talesman för fadon, som nu kan se tillbaka på en karriär på över 50 år. Då postverket i Portugal år 2011 gav ut en serie frimärken med fadistas, var do Carmo den ende av de sex avbildade musikerna som ännu är i livet (senare har det kommit några frimärken till med yngre, nu verksamma musiker).
Lisboa Menina e Moça har blivit lite av en signaturmelodi för do Carmo:
Alain Oulmans melodi Gaivota är en klassiker som sjungits av en mängd artister, dock nästan aldrig lika övertygande som av Carlos do Carmo:
Duas Lágrimas de Orvalho är ytterligare ett exempel från Youtube, där det finns åtskilligt av Carlos do Carmo. Som sången om stadsdelen Bairro Alto:



22 mars 2015

Fadoprofilen (75): Adelina Fernandes


Adelina Fernandes (1894–1983), är förknippad med teatermiljön. Hon uppträdde offentligt redan år 1919 och blev med åren en av fadons största stjärnor. Hennes musik skiljer sig tydligt från kafémiljöns genom sin sofistikering och konstfullhet, påverkad av operett. Hade en lyrisk sopranröst och sjöng med betydande ornamenteringar. Adelina Fernandes gjorde en hel del skivinspelningar varav några finns tillgängliga i moderna utgåvor. Däremot är det ont om material på Youtube. Följande inspelning är den enda jag hittat. (Däremot finns det flera att höra på Spotify, även sådana med fadons vanliga gitarrkomp).


19 mars 2015

Ny fado på cd

Mara Pedro: Fado Alma do Mundo (Distrirecords) ***

Av dagens många nya sångartister inom fadon är det åtskilliga som faktiskt inte är så unga – de kan te sig tämligen ålderstigna i jämförelse med popsångare som slår igenom i sena tonåren. Ofta är de kring 30 när de vinner en större publik. Men Mara Pedro är verkligen ett undantag. När skivan spelades in var hon fjorton. (I dag sexton eftersom den funnits ett tag utan att jag märkt den tidigare.)


Inför hennes skiva kan man reagera som när man ser en mycket ung idrottare visa upp sin talang: med uthållighet, arbete goda rådgivare och 
skulle det kunna bli något stort, men det kan lika gärna bli så att talangen stannar av eller intresserar sig för något annat. Därmed också sagt att Mara Pedro har begåvning, främst i form av en behaglig ung röst, en förtrogenhet med fadons frasering och ett naturligt, ledigt sångsätt. Jag tycker hon är bäst i sånger i långsamt eller mediumtempo där hennes röst bäst kommer till sin rätt, som i Anjo ou Demónio eller Lejos de Lisboa. Hon kompas av David Adzemian på portugisisk eller spansk gitarr, José Calabuig, spansk gitarr, och Laura Garrido, kontrabas. Dessa musiker behöver inte skämmas över sina insatser, som är kompetenta, men heller inte yvas för mycket över dem.

Ingen fjortonåring blir en mogen fadista, Mara Pedro behöver erfarenhet, intensivare texttolkning och skärpa i uttrycket. Men en start som denna lovar en hel del, och det är bara att hoppas att den unga sångerskan får den hjälp på vägen som hon behöver för att utvecklas.


João Soeiro: Sentir Lisboa e o Fado (SPA) ***1/2

João Soeiro är en av de artister som regelbundet uppträder på baren A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça i Lissabon. Jag har presenterat den i bloggen den 7 mars i år och den 1 januari 2014. Amatörfado alltså, och João Soeiro är en sådan artist som genom sin musik påminner om att avståndet till den professionella musiken ibland är försumbart. Han har en fin röst och en kunskap om hur han ska hantera den som antyder en utbildning i botten. Här finns en omsorg om tonbildning och frasering som närmar sig bel canto, och en äldre sångare som Tristão da Silva kan möjligen vara en läromästare. Soeiro kompas på denna skiva av gitarrister som också hör hemma på baren: Paulo Silva på portugisisk gitarr, Augusto Soares och Duarte Nunes på spanska gitarrer. Detta är fina musiker vars förtjänster framgår med större tydlighet på inspelningarna eftersom gitarrerna flyttats fram lite i ljudbilden.


Skillnaden gentemot professionell fado är alltså obetydlig i utförandet. Men João Soeiro har inga som skriver ny musik och texter åt sig. Repertoaren utgörs i stället av standardnummer och traditionell fado, välkända melodier som många har sjungit, vilket inbjuder till jämförelser. Jag tycker João Soeiro klarar sig hyggligt jämfört med mera berömda uttolkare. Hans musik har ingen större originalitet och han tillför inte fadon nytt material, men det han gör har en stark autenticitet. Det är fado som folkmusik, med en ovanlig säkerhet och fin finish.


Sandra Correia: Perspectiva (Menezes Entertainment) ****

Sandra Correia är en välkänd sångerska i Lissabons fadokretsar och har en trofast publik som gärna uttrycker sin uppskattning då hon framträder. Correia tillhör emellertid inte de artister som har en större internationell publik. Hon tillhör heller inte de allra bästa sångerskorna i dag. Rösten i lägre mellanregistret utmärker sig inte för briljans, och emellanåt är den lite sträv. Hon verkar väl medveten om både sina resurser och begränsningar och skapar utifrån detta en fado som är genuin, hörvärd, nyanserad och uttrycksfull. Hennes musik har auktoritet, lugn och självsäkerhet. Sådan framstår hon inför publik, och den musik hon presenterar på skivan stämmer mycket väl med det hon förmedlar på fadohuset där hon sjunger.


Det här är en jämn, bra skiva med höga textambitioner. Ungefär hälften av materialet är traditionell fado och hälften nyskrivet, dock utan att utmana några uppfattningar om hur fado ska låta. Att den är lyckad beror också på kompmusikerna, som är etablerade namn på fadohusen: Pedro Viana, portugisisk gitarr, André Ramos eller Miguel Ramos, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr.


Bäst på albumet tycker jag om Corpo Interdito, en ny textsättning av Fado Cravo, en av de mest kända traditionella melodierna som finns i många versioner. Här ännu en, med en sångerska som kan sitt jobb och uttrycker sig med både närvaro och erfarenhet.