30 april 2015

Bästa albumen med ny fado (2): Plats 50–41


50. Filipa Cardoso. Cumprir Seu Fado. Platina/Farol 2008.
José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Daniel Pinto, bas.

Filipa Cardoso har varit verksam ganska länge och uppträder ofta på olika scener i Portugal, men hon har så vitt jag vet bara gjort denna skiva. Hon sjunger eftertryckligt med stark röst som ligger i ett lägre mellanregister och kan påminna om Ana Moura. Liksom sin kollega samarbetar hon med Jorge Fernando som producerat skivan och är upphovsman till flera av sångerna på den.



49. João Pedro. Fado Sentido. Movieplay 2004.
Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr, plus ett par stråkar i vissa spår.

Även denna skiva har Jorge Fernando som producent och upphovsman till några sånger. João Pedro debuterade med fado som gossopran, men här har han en vuxnare röst: en slank tenor, ljus och lätt, som passar både i snabba nummer och i långsamt känslosamma. Bäst är en duett med Raquel Tavares, Meditando Eu a Vi, skriven av Fernando. João Pedro gör inte så stort väsen av sig numera och ingen skiva har kommit sedan denna.



48. Maria João Quadros. Fado Mulato. Grão 2008.
Bernardo Couto eller Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr, samt ytterligare några musiker.

Maria João Quadros är äldre än de flesta av den nya fadons musiker och en udda röst i dagens fadomusik. Henne fado är lite sträv, kärv och känns luttrad. Anknytningen till brasiliansk och afrikansk musik är tydlig. Det mesta av materialet är tämligen nytt, bland annat av Tito Paris, som även medverkar i ett spår, och Chico Buarque. Detta är den senaste skivan med Quadros.



47. Rodrigo Costa Félix. Fados de Amor. Farol 2012.
Marta Pereira da Costa, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, Rodrigo Serrão, kontrabas.

Rodrigo Costa Félix nämner sångare som Carlos Zel och António Mello Correia som förebilder, och liksom dem är han en traditionellt orienterad sångare, en genuin folkmusiker som slår vakt om traditionell fado och ett direkt, okonstlat uttryck. Hans fru Marta Pereira da Costa spelar portugisisk gitarr riktigt bra. Skivan innehåller traditionell fado och sånger av äldre musiker som Casimiro Ramos, Manuel de Almeida och andra, liksom nyskrivet, bland annat av Pedro Pinhal.



46. Helder Moutinho. Luz de Lisboa. Ocarina 2004.
Paulo Jorge Santos, portugisisk gitarr, José Elmiro Nunes, spansk gitarr, João Penedo, basgitarr och kontrabas.

Den mellersta i brödratrion Moutinho har gjort flera bra album. Detta känns inspirerat. Helder Moutinho kan påminna lite om Camané, men han sjunger lite dovare och tyngre, dock med påtagligt känsla, som i Alfredo Marceneiros melodi Eu Lembro-me de Ti, här i Helder Moutinhos textsättning en hyllning till Lissabon. Moutinho är flitig som textförfattare, även åt andra artister, och svarar för de flesta texterna här. Musiken är mest präglad av traditionell fado.



45. Patrícia Rodrigues. Ternura. CNM 2000.
José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr.

Sångerskan, som hade varit med några år redan när detta album kom ut, kommer ursprungligen från Azorerna och har främst vänt sig till utvandrargrupper i USA och Canada. Hon är sopran med ett ornamenterat, känsligt sångsätt som passar bäst i en rent lyrisk repertoar. Något förbisedd på dagen fadoscen är hon värd att upptäcka, och detta album är en god prestation med förtjänstfullt komp.



44. Anabela. Origens. Movieplay 1998.
Jorge Fernando, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr, Tactuskvartetten med flera musiker på bland annat slagverk.

Skivan innehåller mest motsatsen till vad den heter, det vill säga välkända fadostycken och få original, de flesta i poppiga arrangemang, några med fadons vanliga gitarrklanger, dock utan portugisisk gitarr. Anabela (Pires) är inte fadosångerska utan sjunger allt möjligt, även fados då och då. Hon är en utomordentligt musikalisk sångerska med behaglig ljus röst och fin timing. Tre–fyra spår på denna skiva lyfter den en bra bit. Recado a Lisboa är höjdpunkten, sjungen med en enastående plastisk frasering och elegans.



43. Ana Sofia Varela. Ana Sofia Varela. Universal 2002.
Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Paulo Paz, kontrabas, samt ytterligare några musiker på gitarrer och stråkinstrument.

Ana Sofia Varela är ett välkänt namn på Lissabons fadohus sedan länge. Detta album, som innehåller flera nya kompositioner av Mário Pacheco, visar upp en skicklig sångerska med både nerv och temperament. Allra bäst lyckas det i Miguel Ramos Água E Mel, som är en av de äldre sånger som också ryms i albumet. Ana Sofia Varela tillhör inte de allra främsta av dagens fadosångerskor, men hon är en personlig röst, värd sina lyssnare.



42. Mário & Lundum. Há Fado! EMI-Valentim de Carvalho 2005.
Pedro de Castro, portugisisk gitarr, Tiago Sousa Mentes, spansk gitarr, cavaquinho och elbas, Edgar Cruz, spansk gitarr, Nuno Coimbra, kontrabas, samt ett par slagverkare.

Lundum är en brasiliansk musikform som anses vara en av de viktigaste källorna till fadon när den uppkom. Skivan är knappast resultatet av en ambition att återskapa lundum, men däremot att förena portugisiskt och brasilianskt och kanske även göra fadon till dansmusik på nytt (man dansade fado under 1800-talet). Mário heter Fernandes i efternamn och sjunger. Det låter utmärkt med svängiga, entusiastiska arrangemang av standardnummer. En udda skiva som inte försöker vara stiltrogen utan lyckas förena fadon med annan musik utan att det låter krystat. Lite synd att denna ensemble inte har kommit tillbaka med nya skivor.



41. Ana Laíns. Sentidos. Different World 2006.
Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Fernando Araújo, basgitarr, plus ytterligare några musiker med accordeon, slagverk, cello, piano och melodica.

Sedan denna skiva utkom har Ana Laíns utgivit Quatro Caminhos, också det en bra skiva, men jag föredrar denna på grund av det starka melodiska materialet, komponerat av bland andra Diogo Clemente, Miguel Rebelo och Jorge Fernando. Mycket nyskrivet alltså, åt en sångerska med en påtagligt ”modern” framtoning, lite påminnande om Cristina Branco, vars lyriska sopran också är snarlik Laíns. En fin skiva att återkomma till.


Inom kort fortsätter jag med plats 40–31 på listan med ny fado på cd.

29 april 2015

Bästa albumen med ny fado (1): Plats 60–51

Ny fado (novo fado) kallas ofta sådan fado som presterats av artister som kommit fram efter ungefär 1990 och som starkt bidragit till att fadon fått en ny popularitet i Portugal och även skaffat sig en stor publik utomlands, främst i Europa. Särskilt ny behöver musiken inte vara eftersom den nya fadon nu har funnits i 25 år. Till en början var det få artister som framträdde, ganska glest, men med tiden har allt flera kommit fram, och vågen av ny fado visar ännu inga tecken till att ebba ut.

Här ska jag presentera 60 av de bästa skivorna inom den nya fadon. Naturligtvis har jag inte hört alla skivor med ny fado. Men jag har möjligen hört de flesta och definitivt de viktigaste.

Sångerskan Maria Ana Bobone är en av den nya fasons mest framgångsrika artister.

Jag har uteslutit album som består av, eller domineras av, instrumental musik, detta för att den är svår att jämföra med vokal fado och dessutom ganska ovanlig. Likaså har jag bortsett från de få skivor med ny fado från Coimbra som utkommit under senare år. Artister som gjort album under 90- och 00-talen men som skivdebuterade tidigare har jag räknat som en tidigare generation, utanför den nya fadon.

Vissa artister är mer berömda än andra, eller mera produktiva. För att inte listan ska bli för dominerad av ett fåtal namn som svarar för många album, har jag maximerat antalet titlar till två för varje artist. Därmed kan flera förbisedda artister som gjort fina produktioner lyftas fram. Samtidigt som vissa skivor på grund av denna begränsning hamnar utanför, även i fall då de utifrån kvalitetskriterier skulle vara självklara.

Samlingsskivor, som många av sångartisterna har gjort, har inte tagits med utan bara inspelningar som var nya då de utkom. Tre antologier finns med i listan; då rör det sig om antologier med nya inspelningar som gjorts för de aktuella antologierna. Antologier där äldre inspelningar har samlats finns alltså inte med.

Många av skivorna har jag tidigare skrivit om i bloggen. I en del fall har min uppskattning av skivorna stigit eller sjunkit sedan jag först skrev om dem; listan avspeglar min smak just nu och skulle kanske se lite annorlunda ut om den gjordes vid en annan tidpunkt. Förhoppningsvis kan eventuella läsare hitta något intressant i förteckningen. En del av skivorna kan vara svåra eller omöjliga att få tag på om de är några år gamla, men det är inte ovanligt att utgångna titlar ges ut på nytt, ofta till lågpris.

Den nya fadon visar upp många anmärkningsvärda resultat och det är främst dess artister som gett den utländska publiken en uppfattning om vad fado är. De kan alltså vara värt att påminna om att de flesta av dagens artister har ett livligt intresse för äldre fado och hittar sina förebilder bland musiker som Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernanda Maria, Alfredo Marceneiro, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Carlos Ramos och Carlos do Carmo. Trots den nya fadons många förtjänster – den hade varit omöjlig utan en imponerande tradition att utgå ifrån. Denna tradition är minst lika angelägen att lära känna för den som vill veta vad fado är.

Som alla andra topplistor börjar denna bakifrån, i dag med plats 60–51 utifrån min värdering.

The list starting below – ”60 of the best albums of the new fado” – contains albums recorded by singers who have emerged after 1990. Albums of singers that issued albums earlier have been excluded, as have instrumental fado and the fado of Coimbra. Anthologies and compilations containing old recordings from earlier records are not included; the three anthologies mentioned present new recordings, made for the anthologies in question.

In order to prevent the list from mentioning only a small number of very productive and well-known singers, all incuded here are represented only by their best, or their two best albums. Hopefully readers of the blog will find some useful infomation when they explore fado music, not forgetting that much of great value was created before there was any novo fado.

Like all other top lists, this one goes backwards, today with numbers 60–51, according to my ranking.


60. Cristina Nóbrega. Retratos. Sony Music 2010.
José Manuel Neto eller Carlos Gonçalves, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, Pedro Festa, kontrabas.

Cristina Nóbrega är en duktig sångerska som med en behaglig röst sjunger en lugn och behärskad fado. Av hennes tre album tycker jag bäst om detta det andra, mycket för de höga textambitionerna. Skivan är som en liten antologi över bra portugisisk poesi, bland annat Florbela Espanca, Fernando Pessoa och Eugénio de Andrade. Och kompet är helt förstklassigt.


59. Sandra Correia. Perspectiva. Menezes Entertainment 2015.
Pedro Viana, portugisisk gitarr, André Ramos eller Miguel Ramos, spansk gitarr, Frederico Gato, basgitarr.

Den rutinerade Sandra Correira tillhör inte den nya fadons största namn, men hon är en klok sångerska som känner sina resurser och begränsningar och skapar en känslig och uttrycksfull fado utifrån det. Hon har en fin publikkontakt men är hörvärd också i inspelningar.


58. Antologi. Saudade no Futuro. iPlay 2012.
Ana Rita Prada, Bárbara Santos, Beatriz Felício, Diana Vilarinho och Teresinha Landeiro, sång, Micael Gomes, Pedro Dias, Gaspar Varela, portugisiska gitarrer, Bernardo Viana, Pedro Saltão, spanska gitarrer.

Detta är en rolig skiva med mycket unga musiker. Sedan skivan gjordes har åtminstone tre av sångerskorna uppträtt på fadohus eller utomlands – Santos, Prada och Landeiro. Ana Rita Prada lyckas bäst på skivan, och hennes Fado das Flores är höjdpunkten. Även gitarristerna är tonåringar och har en bit kvar, men kommer att lyckas med lite tålamod och arbete. Säkert är detta några av namnen från framtidens fado.


57. Mickael Salgado. Um Jardim de Fado. Espacial 2006.
José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Neto, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr.

Mickael Salgado var bara 16 år när han spelade in denna skiva med tolkningar av sånger som Carlos do Carmo gjort kända. Han har en trevlig klar röst som låter mognare än vad sångarens ålder antyder. Salgado sjunger säkert och är särskilt till sin fördel i den långsamma Por Morrer uma Andorinha (Fado Vianinha). Ett föredömligt komp lyfter fram rösten lite extra. Salgado får fortfarande anses som en lovande ung sångare, även om det frånsett ytterligare en cd varit ganska tyst om honom under senare år.


56. Joana Costa. Recado. SPA 2008.
Samuel Cabral, portugisisk gitarr, André Teixeira, spansk gitarr, Filipe Teixeira, kontrabas.

I mängden av skönsjungande unga sångerskor är Joana Costa en avvikande röst. Hennes fado är sträv och lite kantig, emellanåt nästan sårig, och påminner om att fado ofta är ett uttryck för starkt vemod. Jag tycker hon påminner lite om Aldina Duarte i detta. Skivan förtjänar flera lyssningar; åtminstone för mig är detta ett album som växer med tiden. Sångerskan jobbar som psykolog i Porto.


55. Cláudia Duarte. Cláudia Duarte. Coleção Discos do Povo 2012.
Sidónio Pereira, portugisisk gitarr, João Penedo, spansk gitarr, plus ett par musiker till på flöjt och sitar.

Denna skiva ska ses som en dokumentation av verksamheten vid krogen Povo, som givit unga fadomusiker en scen, och mycket kunde ha varit bättre i arrangemang, design och repertoar. Men det viktiga är att skivan visar upp en begåvad ny sångerska. Cláudia Duarte har en vacker röst, fin känsla och odiskutabel musikalitet. Allt kommer till utmärkt uttryck i Frederico Valérios Amor Sou Tua. Cláudia Duartes ”riktiga” debutskiva är i antågande och något att se fram emot.


54. Mísia. Fado. Ariola 1993.
António Chainho, portugisisk gitarr, Fernando Alvim eller Carlos Proença, spansk gitarr, Manuel Paulo, accordeon.

Mísia är en av den nya fadons pionjärer. Redan i början av 90-talet tog hon upp musiken, som tappat mycket av sin popularitet under 70- och 80-talen. Med tiden har så många nya bra sångerskor kommit fram att Mísia väl inte längre tillhör de allra främsta, men hennes pionjärinsats kan ingen ta ifrån henne. Denna gamla skiva tycker jag håller minst lika bra som hennes efterföljande. Mísia sjunger starkt och med inlevelse, texterna är fina och kompet sitter som det ska.



53. António Laranjeira. Luz. Ovação 2014.
Armindo Fernandes, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, Francisco Gaspar, basgitarr, Susana Castro Santos, cello.

António Laranjeira är en skicklig sångare som med denna skiva var en ny bekantskap för mig, men han har varit verksam ett bra tag, även som upphovsman. Han har en fin röst och sjunger eftertryckligt. Cellon i kompet är tilltalande och mjukar upp gitarrklangerna. Laranjeira är traditionellt orienterad, och hans bakgrund i norra Portugal avspeglas i repertoaren. Han har själv skrivit flera av sångerna.




52. Raquel Tavares. Raquel Tavares. Movieplay 2006.
Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr.

Välkända namn ur fadons historia finns med som upphovsmän på denna skiva, men flera av sångerna är nyskrivna av Jorge Fernando och Diogo Clemente. Det är Tavares andra cd. På 00-talet var hon en kommande stjärna på uppgång, men det verkar som hon varit mera tillbakadragen under de senaste åren. Rösten är inte alltför märklig men musiken lever genom sångerskans tydliga engagemang. Förnämligt komp på denna skiva.


51. Diamantina. Fado á Flor da Pele. Ovação 2003.
José Luís Nobre Costa eller Pedro de Castro, portugisisk gitarr, João Chora, spansk gitarr, Joel Pina, basgitarr.

Så vitt jag vet är detta Diamantinas enda egna cd, men hon förekommer också med andra inspelningar i ett par antologier. Hon har varit med i många år men är lite anonym för ett utländsk publik, trots många scenframträdanden. Hon är en kunnig sångerska med en röst i mellanregistret och en repertoar av traditionellt snitt. Skivan utstrålar kompetens och måttfullhet, men kanske är den något för ”mainstream” för att avskilja sig från mängden av ny fado.


Inom kort en fortsättning med nummer 50–41.

26 april 2015

Fadoprofilen (79): Márcia Condessa

Márcia Condessa (1915–2006) var mest känd för att under 60- och 70- talen ha drivit ett av de bästa fadohusen i Lissabon, med samma namn som hon själv, en samlingsplats för musiker, journalister och intellektuella som låg vid Praça da Alegria i centrala Lissabon. Condessas karriär som sångerska fick stå tillbaka på grund av skötseln av restaurangen. Hon var en hörvärd och kunnig sångerska som kan vara svår att hitta på skiva.

På Youtube har jag emellertid hittat denna inspelning av João Ferreira-Rosas O Embuçado.