31 maj 2015

Ryska ord om våren

Två dikter av den ryske poeten Afanasij Fet (1820–92) berättar om den tid vi varit inne i en tid nu och som när som helst går över i sommar. Ur Wikipedia hämtar jag några rader om författaren:

Afanasij Fet målad av Ilja Repin.
”Afanasij Afanasjevitj Fet föddes i ett enligt rysk lag ogiltigt äktenskap mellan en rysk godsägare Sjensjin och en tyska med familjenamnet Foeth. Han brukade under större delen av sitt liv moderns släktnamn, och det blev det namn han kom att bli känd under, trots att han 1876 genom kejserlig nåd fick tillstånd att använda sin fars namn. Fet studerade filologi i Moskva, och inträdde därefter i armén i syfte att kunna erhålla ryskt adelskap, en tjänst som han 1856 lämnade sedan han uppnått rang av gardeskapten. Till sin död levde han sedan som godsägare. Fet möttes vid sin författardebut på 1840-talet och lång tid framöver av ringa uppskattning. 1860-talets författare betraktade hans poesi med förakt, men han kom senare att få sitt erkännande och var i början av 1900-talet sedd som en av landets främsta lyriker. Hans naturskildrande småpoem utmärker sig genom artistisk utformning och ett musikaliskt tonfall. Efter 1863 kan man urskilja en mera metafysiskt betonad diktarperiod. Fets älsklingsfilosof var Arthur Schopenhauer. Hans ålderdoms lyrik gömmer flera av stor passion uppburna kärleksdikter.”



Jag har kommit …

Jag har kommit med en hälsning
om att solen åter skiner,
om att varma strålar skälver
mellan trädens baldakiner,

om att skogen åter vaknat
och att allting plötsligt spritter,
att naturen fylls av vårtörst,
gröna blad och fågelkvitter,

om att jag har kommit åter
fylld av samma kärlekshetta;
att min själ är lyckligt redo
tjäna dig vill jag berätta

och att glädje slår emot mig
överallt, från ängar, skogar –
och en sång, av ingen diktad,
känner jag inom mig mogna.




Denna morgon, glädjens stämma …

Denna morgon, glädjens stämma,
denna sol som översvämmar,
    denna himmel ljus,
detta skri från vildgässplogar,
dessa fåglar, dessa skogar,
    dessa vattens brus,

dessa björkar, dessa pilar,
dessa tårar, dagg som vilar,
    dessa gråa dun,
dessa berg och dessa dalar,
dessa myggstim, skogens salar,
    dessa livets ljud,

denna klarhet, solnedgången,
dessa byar, aftonsången,
    denna ljusa frid,
denna vaka, bäddens hetta,
dessa drillar, dessa nätter –
    det är vårens tid.


Tolkning Hans Björkegren och Lars-Erik Blomqvist.

Dikterna har jag hittat i en förnämlig antologi, Rysk dikt (Bonnierpocket 1989), sammanställd och med kommentarer av översättarna.

28 maj 2015

Bästa albumen med ny fado (10): Plats 3–2


3. Katia Guerreiro. Até ao Fim. KG Produções 2014.
Luís Oliveira eller Pedro de Castro, portugisisk gitarr, João Veiga, Artur Caldeira, Pedro Jóia eller André Ramos, spansk gitarr, Francisco Gaspar eller Joel Pina, basgitarr.

En tid tyckte jag att Katia Guerreiros Tudo o Nada (plats 12 på denna lista) var den bästa skivan med ny fado över huvud taget, men Fado från 2008 och Os Fados do Fado från 2009 blev starka utmanare (som inte fått plats här på grund av begränsningen till två album per artist). Att jag nu sätter den nya Até ao Fim högst av Katia Guerreiros skivor har att göra med att hennes sång har utvecklats mot en större mjukhet och sensibilitet. Den hårdhet i rösten som förr kunde slå igenom i pressade lägen har försvunnit, möjligen efter hjälp av en sångpedagog, och Katia Guerreiro sjunger nu med en större nyansrikedom och dynamisk kontroll än någonsin. Samtidigt måste sägas att skivan inte har en lika utåtriktad energi som de andra. Jag uppfattar den som lite mera privat, dämpad och eftersinnande, men för min del är det inte något negativt utan snarare en annan sida i ett intressant konstnärskap. Allra bäst lyckas Guerreiro i de långsamma numren, men hela skivan är genomarbetad och konsekvent. Att en sångerska som Guerreiro, som har många beundrare och torde vara ytterst attraktiv för större skivbolag, ger ut musiken på sitt eget bolag vittnar om att hon vill ha full kontroll över resultatet.




2. Cristina Branco. Murmúrios. L’empreinte digitale 1999.
Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, Carlos Manuel Proença eller Alexandre Silva spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr.

I den intervju jag gjorde med Cristina Branco för bloggen (17 februari) utnämner hon Murmúrios till en av sina mest lyckade skivor, ”där min omogna intuition redan blommade”, en lyckträff av en tämligen ny sångerska. Mig har skivan besegrat genom en sorts utnötningsmetod. Först tyckte jag inte den var så märkvärdig, men den har vunnit genom allt flera lyssningar, och i dag återkommer jag till den då jag vill höra vacker, lyrisk inspirerad fado. Sångerskans dåvarande man Custódio Castelo är kompositör till åtta av de fjorton styckena, och om Castelo emellanåt komponerat sånger som är knepiga i överkant både för sångerskan och lyssnarna, så flyter det på underbart här, med intagande melodier som till exempel Saudade, Mágoa och den bittert vemodiga Fim. Alain Oulman har komponerat två av de vackraste sångerna. Kompet är mjukt och följsamt, men skivans attraktion ligger huvudsakligen i Cristina Brancos sång. Hennes ljusa sopran ringlar sig igenom ett betagande knippe melodier, med osviklig tonträffning, och uttrycket varierar från vek drömsk flickaktighet till ett starkt vemod, som i Oulmansången Abandono. Nybörjartur, kanske, men också en tidig skörd av en stark begåvning som givit många andra lysande resultat och som vi fortfarande kan vänta oss mycket av.




26 maj 2015

Fado som eftertanke och glädje


Camané. Infinito Presente (Parlophone) *****

För fem år sedan gav Camané ut Do Amor e dos Dias (EMI Music Portugal) och på den nya skivan känns mycket igen. Kompet är detsamma med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, kontrabas. De spelar lyhört och exakt, men också så diskret att sångernas dramatik och dynamik nästan helt blir en angelägenhet för sångaren. Samarbetet med poeten Manuela de Freitas och kompositören och producenten José Mário Branco (som har en bakgrund i den politiskt kommenterande coimbrafadon) består likaså, liksom Camanés koncentration på traditionell fado. Manuela de Freitas svarar för de flesta texterna, men Camané använder även dikter av äldre poeter som Fernando Pessoa, Manuel Alegre och i flera fall David Mourão-Ferreira.

Konventionella textmotiv som stadsbilder och fadon själv förekommer, men övervägande tar texterna upp mera existentiella teman: tidens gång, minnen och förhoppningar, relationer, meningen med tillvaron. Fadons tradition att i en dikt berätta en historia har Camané inte försummat. Mestadels är tolkningarna nedtonade, allvarliga, eftertänksamma, ibland rentav inåtvända och smått grubblande – det är sällan ett skivomslag stämmer så väl överens med musiken som här.

Camané har alltid varit en bra sångare, och den närgångna texttolkningen från hans senare skivor fortsätter, mer intensiv än någonsin. Camanés inlevelse och starka närvaro gör att titeln – ”oändligt närvarande” – känns kongenial. Särskilt i allvarliga sånger som Desastre, Chega-se a Este Ponto, Quatro Facas eller Aqui Está-se Sossegado blir sången med ett asketiskt komp en närkamp med orden där andetag och stavelser blir laddade med innebörd. Jag tycker att Camanés koncentration och hängivenhet är imponerande.

Camané har varit verksam i över tjugo år, och hans inspelningar börjar bli många. Jag ser varje nytt album som en byggsten i ett alltmer storslaget konstnärskap. Denna jämna skiva lyfter fram reflektion och rannsakan i fadon och är kanske Camanés märkligaste. Den som vill ha sin fado som trevliga trallbara melodier bör söka någon annanstans, Camanés nya album saknar ytlighet och publikfrieri. Jag tycker till och med man kan säga att han i vissa nummer ställer betydande krav på lyssnarens uppmärksamhet.

Ändå är det inte förvånande att Infinito Presente – som innehåller 17 spår med sammanlagt över 67 minuters speltid – gick till toppen av försäljningslistan i Portugal inom en vecka.




Cuca Roseta. Riû. Universal. ****1/2

Cuca Roseta har på bara några år etablerat sig som en av de viktigaste artisterna inom dagens fado. Hennes passion för fado, som hon berättade om då jag intervjuade henne för boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag), har svalnat något, åtminstone tillfälligtvis, på detta album, som innehåller en enda traditionell fado. I övrigt är det musik i närheten av det diffusa gränsområdet mellan fado och en bredare populärmusik, brasilianskt eller intim lyrisk visa. Även om få inbitna fadopurister skulle sätta godkänt-stämpeln på en del av inslagen, kan man se dem som ett sätt att vidga fadons musikaliska domän, och det är Cuca Roseta tydligt mer intresserad av än att upprepa gamla triumfer. Överlag tycker jag att materialet är något svagare än på Rosetas debutskiva. Utöver de två sånger som redan är standardnummer finns det få som har möjlighet att bli det. En skicklig sångerska behövs för att gjuta liv dem.

Och Cuca Roseta sjunger makalöst bra på detta album. Kompet, där bland andra ingår några av dagens mästare på portugisisk gitarr, kan man inte klaga på, och arrangemangen fungerar. Men det är sångerskan som lyfter den här skivan. Att hon har en fin röst och en säker musikalitet och sjunger med känsla är välkänt sedan henne två föregående album. Här tycks dessutom ha tillkommit ett självförtroende som gör att hon han leka med musiken, med sin milda sopranstämma töja på, modellera och ge nyanser åt linjerna. I Amor Ladrão, en av hennes egna kompositioner, märks också tydligt det man kunde skönja i Fado do Inverno på den föregående skivan Raiz: en frasering och intonation som i sin frihet har hämtat inspiration från jazzen. För även om fadosångare kan ta ut svängarna och utsmycka den melodiska linjen med ornament är det sällan de sjunger som jazzsångare. Cuca Roseta har möjligheter att bli den första som kombinerar jazz och fado på hög nivå. Annars föredrar jag henne i de långsamma numren, som hennes egen Tanto, där hennes smidiga sångsätt skapar en varm lyrisk sensualism. På något sätt lyckas hon förena noggrannhet och balans med en känsla av spontanitet.

Cuca Roseta har talang både som textförfattare och kompositör. Bäst på denna skiva är emellertid José Afonsos tonsättning av renässansdiktaren Luíz de Camões Verdes São os Campos, vacker och enkel som en folkvisa. Här faller allt på plats: Lissabons och Coimbras fadotraditioner, renässanslyrik och nutida naturkänsla, människa och landskap. Både dikten och sången utstrålar en mild lycka.

Cuca Roseta.

På omslaget ser vi sångerskan brett leende. Detta leende tycks fortplantas in i musiken. Det låter faktiskt som om Cuca Roseta sjunger med ett leende, och jag gissar att flera lyssnare än jag hör albumet med ett ofrivilligt smil i nunan. Med lyssnandet växer materialet; sånger som först tedde sig bleka visar sig ha bärkraft, och det är förstås Cuca Rosetas fenomenala sång som lyfter dem.

Jag blir alltså glad av denna skiva med en fado (eller vad det nu är) som så konsekvent vittnar om glädje och optimism. Cuca Roseta är bättre än det hon sjunger här, så det verkliga mästerstycket torde inte ha anlänt än. Men jag nöjer mig så gärna med detta album, i väntan på nästa.


Riû har 16 spår och en speltid på knappt 58 minuter.

23 maj 2015

Bästa albumen med ny fado (9): Plats 6–4


6. Mariza. Transparente. EMI Music Portugal 2005.
Mário Pacheco, portugisisk gitarr, João Lyra, António Neto eller Lula Galvão, spansk gitarr, Jorge Helder, kontrabas, flera övriga musiker, bland annat på stråkar, under ledning av Jaques Morelenbaum.

Mariza har givit ut skivor glest under senare år, och detta tredje album är för mig fortfarande hennes bästa, även om såväl debutskivan Fado em Mim, den senare Fado Tradicional och en konsertskiva konkurrerar. Förtjänsterna tror jag till stor del beror på den brasilianske cellisten, arrangören och orkesterledaren Jaques Morelenbaum. Ett fint och väl varierat urval av sånger, sjunga med auktoritet och Marizas förmåga att skapa dynamik – mera avspända fraser kontrasteras mor dramatiska anspänningar – jämte fina kompmusiker har resulterat i en helgjuten skiva som blir svår att överträffa, även för en så skicklig sångerska som Mariza.



5. Cristina Branco. Não Há Só Tangos em Paris. EmArcy 2011.
Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Bernardo Moreira, kontrabas, Ricardo Dias eller João Paulo Esteves da Silva, piano, några övriga musiker, bland annat på cello.

Cristina Branco är den av en nya fadons artister som har varit mest produktiv på skiva. Hennes album brukar vara samlade kring ett tema. I detta fall handlar det om mötet mellan fadon och två likartade musiktraditioner, den argentinska tangon och den franska visan. Hon sjunger allting utmärkt. Tangon Serenata är en vacker melodi, som framförs med en star lyrisk sensualism, och Jacques Brels Les Désespérés sjungs så att Brel torde bli salig i sin himmel. Av fadosångerna är två traditionella, resten nykomponerat och inte särskilt lättsjunget, som Refleixão Total. Cristina Branco sade i den intervju jag gjorde med henne för bloggen (17 februari) att hon medvetet vill utöka fadons musikaliska uttryck. Det gör hon strålande på denna skiva, som hon själv räknar som en av sina bästa. Den är omväxlande och alla kanske inte uppskattar allt, men topparna är mycket höga. (Skivan säljs utomlands också som Fado Tango.)



4. Carminho. Fado. EMI Music Portugal 2009.
Ângelo Freire och/eller Bernardo Couto, José Manuel Neto och Ricardo Rocha, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr, Carlos Barretto, kontrabas.

När Carminho debuterade med denna skiva hade hon redan skaffat sig ett namn genom flitigt framträdande på fadoställen i Lissabon. Gitarristerna verkar ha stått i kö för att få medverka, och de som fick chansen gör en utmärkt insats. Carminho tycker jag är en lysande fadosångerska, men detta inte i första hand i kraft av rösten utan tack vare sin energi, inlevelse och förmåga att ljuta liv i fraserna genom en dynamiskt omväxlande linje. Musiken har här en traditionell inriktning, med bland annat Raul Ferrão, Joaquim Campos, Nóbrega e Sousa och Pedro Rodrigues som kompositörer. Även om det rör sig om välkända melodier känns de helt nya in Carminhos versioner. Det är möjligt att detta är den bästa debutskivan i den nya fadon över huvud taget.


Inom kort tar jag upp de skivor som hade fått brons och silver om detta hade varit en idrottstävling.