30 juni 2015

Fadoprofilen (83): Maria Ana Bobone

Maria Ana Bobone (1974) var en av de tidigaste artisterna att framträda på skiva i den nya fadon. Hon har samarbetat med gitarristen Ricardo Rocha, som arrangerat och komponerat och är en erfaren sångerska med många utlandsframträdanden. Hon sjunger traditionell fado med höga textambitioner, men också folkmusik och nya kompositioner. Emellanåt har hennes musik en inåtvänd, drömsk och vilande prägel. Sångsättet är omsorgsfullt och Bobone sjunger musikaliskt med behaglig röst, ibland till eget ackompanjemang på piano.

I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) finns en intervju med Maria Ana Bobone. Detta är inledningen av den intervjun.
– Jag har ingen familjeanknytning till fadon vilket annars är vanligt bland artister. Men jag brukade sjunga för mitt eget nöjes skull och i kyrkan i en kör och spelade piano när jag gick på konservatoriet. Jag kommer från en musikalisk familj. Det som hände var att fadosångaren João Braga tyckte att jag skulle kunna sjunga fado. Och han är en mycket viktig person, för han bjöd in många av de nya artisterna att sjunga med honom och han lyfte fram nya röster för publiken. Rodrigo Costa Félix, Mafalda Arnauth, Mariza, Cristina Branco och många andra ... de sjöng alla med João Braga.
Han bjöd in mig till en av sina konserter och jag var inte alls förberedd för det. Inom fado bör man känna till traditionen och det gjorde inte jag. Men jag blev gripen av musiken och orden och började intressera mig för det. Jag fick fler och fler inbjudningar till konserter, så jag måste lära mig.
Man säger att fadon är något man har inom sig, man har den med sig. Det hör du direkt hos en artist som Carminho, man hör att hon har växt upp med musiken. Jag sjöng enkelt, så jag måste lära mig att sjunga de ornamenteringar som är typiska för fadon. Men det är inte bara en fråga om teknik utan också känsla och stämning. Genom att arbeta med musiker som var djupt förtrogna med fadon, som Joel Pina, Carlos Gonçalves och Fontes Rocha, lärde jag mig av deras råd och anvisningar.


När du nu inte har en bakgrund i fadon, varför ta upp den? Skulle du inte vilja sjunga annan musik, som populärmusik?

– Jo, det skulle jag kunna göra. Att det blev fadon beror på att det var vad som hände mig. Kanske ödet rentav. Jag blev inbjuden att uppträda med fado, jag fick så småningom en inbjudan att göra en skiva. Jag arbetade tillsammans med gitarristen Ricardo Rocha i några mycket innovativa projekt men det var hela tiden fado. Då och då har jag frågat mig själv varför jag inte sjunger populärmusik, och jag skulle gärna göra det. Men så tänker jag att fado är det som passar mig som portugisiska, att det är roligt att sjunga en musik som är unik för mitt land.
Fado handlar om känslor och om kommunikation. Ibland när vi uppträder utomlands blir vi förvånade över hur väl musiken tas mot av en utländsk publik. Men känslor är universella. Om man kan förmedla dem i musiken, då kan man beröra människor även om de inte förstår orden. Det är som blues. Och fadon har en enkel musikalisk struktur, men det är en form som kan varieras på en mängd sätt. Orden är mycket viktiga, de kan berätta glada eller sorgliga historier.
Den traditionella fadon är en melodi utan refräng. Men sedan har man också komponerat fado-canção, sedan början av 1900-talet, som Frederico Valério gjorde, med en annan harmonisk uppbyggnad. Och den är inte som den traditionella fadon. Men den måste ha vissa drag som karakteriserar fadon. Och det här är en diskussion, om det är fado eller inte, som fortsätter år efter år och aldrig tar slut ... Man kan arrangera populärmusik så att det låter som fado, med portugisisk gitarr och allt, men det är som om det skulle finnas en hemlig ingrediens i fadon som avgör om det är fado eller inte. Och det som avgör om musiken kan leva vidare är om det finns något genuint i den.
Maria Ana Bobone sjunger på Clube de Fado i Alfama, Lissabon. Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr.

 Beskriv dig själv som fadosångerska.
– Jag tycker att jag sjunger på mitt eget sätt. Jag älskar melodier, även om de kanske inte är det viktigaste. Men jag är väldigt musikalisk och jag älskar när enkla melodier kan vara vackra. Jag tycker om fado-canção, det är den bästa fadon för mina förutsättningar. Jag är inte lika förtjust i att sjunga traditionell fado, jag har inte den tolkningsförmågan utan litar mera på det musikaliska.

Här är några exempel på Maria Ana Bobones musik:





27 juni 2015

Ny fado på cd


A Jangada de Pedra. Fado Violado. SPA. ***

Fado och flamenco är storslagna musiktraditioner i två grannländer på samma halvö. Det är inte underligt att många har funderat på om de skulle kunna kombineras. Amália Rodrigues sjöng spanska sånger som flamencokännare visserligen förnekar är äkta flamenco, men som tydligt är inpirerade av den musiken. På 90-talet gjorde sångerskan Cidália Moreira ett försök att förena fado och flamenco på skivan Fado Cigano, utan att riktigt lyckas. De två musiktyperna är väsensskilda, och jag tror en del av svårigheterna med att förena dem är att fadons regelbundna melodiska former inte samsas så lätt med flamencons intensiva, men också improvisatoriskt varierade gitarrytmer.

Gruppen A jangada de Pedra gör här ett nytt försök och bevisar återigen att man inte utan vidare gör flamenco av fadon, eller tvärtom. Men även om detta inte är en lyckad förening av två mycket olika musikstilar finns det ändå en hel del gott att säga om skivan. Sångerskan Ana Pinhal sjunger med energi och temperament, och gitarristen Francisco Almeida är utomordentligt skicklig. Bäst fungerar det i Los Piconeras, som är en av de spanska sånger som Amália Rodrigues sjöng, medan långsammare och långsträckta fadomelodier blir segmenterade av flamencogitarren. Skivan är emellertid ambitiös, och jag betvivlar att nästa försök att förena fado och flamenco kommer att överträffa detta.



Duarte. Sem Dor Nem Piedade. Montepio. ***1/2

Den unge sångaren Duarte, med en bakgrund som rockmusiker och musiklärare, har funnnits med i fadon några år nu och ger här ut sin tredje cd, ”utan smärta eller medlidande”. Det är en ambitiös produkt i utformning och uppläggning, och Duarte har ett idealiskt stöd i kompmusikerna José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Ytterligare några musiker medverkar i enstaka spår med blåsinstrument, accordeon och slagverk.

Skivan domineras av traditionell fado till dikter av Duarte själv. Till albumet, som är indelat i fyra ”akter”, finns texterna med även i engelsk översättning. De är ofta självreflekterande kring minnen, känslor och existentiella frågor. Duarte har på skiva en vek och nedtonad röst, han sjunger omsorgsfullt och allvarligt. Inför publik är det svårare att sjunga så, och när jag hörde Duarte sjunga på fadohuset Senhor Vinho i Lissabon för något år sedan gjorde han ett betydligt kraftfullare intryck.

Samma sak kan sägas om en sångare som Pedro Moutinho, vars på skiva intima och lågmälda stil kompletteras av mera utspel och röststyrka inför publik. Det är i och för sig vanligt att fadosångare är bättre inför publik än i studion, och  just Duartes fall tycker jag skillnaden är betydande. Jag har svårt att riktigt fängslas av hans inspelningar, till skillnad från Pedro Moutinhos, men vet inte vad det beror på. Som sagt: detta är seriöst och anspråksfullt. Att jag inte faller för det kanske inte alls är Duartes fel.



Liana. Embalo. Animal. ***

Liana gjorde på 90-talet en problematisk debut med albumet fado.pt, en tidstypisk titel. Där sjöng hon standardnummer till tungt elekroniskt komp, en ovanligt misslyckad kombination som mindre var hennes fel än hennes producents. Sedan dess har hon blivit känd som sångerska med ensemblen Stockholm Lisboa Project (där hon inte längre ingår). Liana har sjungit fado länge. Hur hon låter i dag kan man ta del av på det nya albumet.

Hon har en ljus lyrisk sopranröst och sjunger de melodiska linjerna utan större ornamenteringar, tar ut notvärdena ordentligt och kan trycka till stavelserna och nå en större intensitet. Jag föredrar henne när hon sjunger mera återhållet, och sånger som Joaquim Campos Palavra Amena eller Paulo Valentims Segredo tillhör det bästa på denna skiva, som innehåller lite traditionell fado, i övrigt både äldre standardnummer och nyskrivet. Kompet med António Dias, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, är kompetent och fungerande utan att vara exceptionellt. Det är en rätt trevlig skiva med en sångerska som har sin plats på fadoscenen, men utan att tillhöra de allra bästa.



Beatriz. Beatriz. Beatriz. ***

Sångerskan Beatriz kommer från Coimbra och ser mycket ung ut, troligen kring 20 år. Det är enorm trängsel på fadoscenen, särskilt vad gäller nya sångerskor, och det kan inte vara lätt att locka till sig ett skivbolag som vill satsa på en ny sångerska utan rutin. Beatriz har alltså givit ut sin debutskiva på egen hand. Att det ändå finns folk som tror på henne framgår av den fina samling kompmusiker som ställer upp. Här finns till exempel Bernardo Couto och Guilherme Banza på portugisisk gitarr och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, liksom Ricardo Dias på piano, samt ytterligare några musiker i enstaka nummer.

Detta är en typisk debutskiva av en ung artist som ännu inte har någon som skriver nytt material. Alltså huvudsakligen standardnummer. Det har fördelen att publiken känner igen musiken, men också nackdelen att det finns andra, sannolikt överlägsna versioner att jämföra med. Foi Deus är en av Amália Rodrigues finaste inspelningar, från 1952, och jag tycker det är konstigt att dagens sångartister sjunger sången när de borde misstänka att de inte ens kommer i närheten av den klassiska tolkningen. Mellan Amálias och Beatriz versioner är det inte bara en skillnad utan praktiskt taget en avgrund. Även när det gäller andra nummer lanserade av Amália Rodrigues och Maria Teresa de Noronha är Beatriz tolkningar svagare, men det låter i alla fall hyggligt om snabba nummer som A Bia da Mouraria och Marcha da Mouraria.

Sångerskan är sopran med ljus röst och tydlig kännedom om fadons frasering och ornamentering. Här och där lyser den bristande rutinen igenom, hon låter helt enkelt lite osäker. Jag lyssnar till denna sångerska ungefär som jag ser en ung lovande idrottare. Med mycket träning, goda rådgivare och vettigt material kan det bli något. Utgångspunkten är sångerskans entusiasm och en fin röst. Men det är en bra bit kvar.



Anabela. Casa Alegre. SPA. ***1/2

Anabela (Pires) är inte fadosångerska utan sjunger allt möjligt med tonvikt på musicals och en populärmusik som jag skulle vilja kalla vispop. Den är lätt och luftig och Anabela brukar hålla sig med goda kompmusiker, som här, där bland andra Diogo Clemente medverkar på basgitarr eller spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr.

Anabela är en mycket skicklig sångerska som jag gärna lyssnar till. Rösten är vacker, sångsättet avspänt och naturligt, och Anabela har en uppenbar musikalitet som kommer till uttryck i fin timing och en elegant frasering. När hon då och då tar upp en fadosång är det med sedvanlig elegans och balans. Här finns bara en, Só Hoje, som är en variant av Amadeu Ramis melodi Fado Zeca. Resten av materialet är nyskrivet. En sång som Oh Minhas Amigas har klart schlagertycke och finns med i två versioner; i den bästa medverkar också den kapverdiska sångerskan Lura. Några av de andra sångerna är riktigt trevliga. Bäst gillar jag dem där Anabelas röst och sång får ordentligt utrymme.


Anabela är en rutinerad artist som redan 1995, 17 år gammal, sjöng i Eurovision Song Contest för Portugal och tog en tiondeplats. Hon är sedan dess en populär och välkänd artist i hemlandet. Som sagt: hon är en skicklig, musikalisk och charmig artist. Hennes problem – fast jag betvivlar att hon själv ser det som ett problem – är att hon är mycket bättre än det hon sjunger. Jag skulle önska att hon fick hantera ett musikalisk material som motsvarar hennes kompetens. Och det gör hon inte heller på denna skiva.

24 juni 2015

Kan en sång förändra världen?

Det saknas inte försök. Musiker har skrivit många sånger med budskap som de hoppats kunna påverka lyssnarna med. Men hur ofta har de lyckats? Hur ofta har de inte bara blivit ytterligare en röst i en redan befintlig opinion, en del av en trend, ord som försvunnit i mängden utan att lämna avtryck? Men det finns en sång som har förändrat världen, och den är nästan bortglömd nu.


Med detta resonemang inleder engelsmannen Stephen Evans en artikel i BBC News (22 januari 2013), jämnt femtio år efter det att Elysséefördraget, försoningsdokumentet mellan Frankrike och Tyskland, skrevs under av president Charles de Gaulle och förbundskansler Konrad Adenauer. Evans skriver:

”Fifty years ago, Germany and France were neighbours where the scars of war were still raw. Germany had invaded France and been repulsed, inch by bloody inch and town by town. Germans were trying to come to terms not just with total defeat, but with how what they thought was their civilised country had perpetrated one of the great crimes of history. Into this minefield of potential resentment and painful rancour, stepped a slight, soft-voiced chanteuse./…/

Two decades after the end of the war, she travelled to the German city Goettingen, as near to the heart of Germany as you can get. She fell in love with the city and its people and recorded a paean of praise, first in French and then in German, the language of the former oppressor. /…/

It captured the hearts of her German audience at the Goettingen theatre.”

En i publiken var Gerhard Schröder, som senare blev tysk förbundskansler och i sitt tal vid fyrtioårsminnet av fördraget citerade ur texten. Sångerskan blev också på andra sätt hyllad för sin sång. En gata i Göttingen är uppkallad efter henne, och hon mottog en hedersmedalj av staden.


Hon hette Monique Serf och blev under början av 60-talet känd under namnet Barbara. Kriget satte djupa spår i hennes liv. Som judinna, född 1930, var hon villebråd för både de tyska ockupanterna och deras franska kollaboratörer, och hon tillbringade som ung flicka flera år på flykt mellan olika tillhåll i södra Frankrike. Barndomen blev ytterligare sargad av de sexuella övergrepp hennes far utsatte henne för. Efter kriget, när hon i tjugoårsåldern hade slagit sig ner i ett konstnärskollektiv i Bryssel, tog hennes musikaliska bana sin början. Och Barbara, som avled 1997 efter en lång och produktiv karriär, blev en av portalgestalterna inom 1900-talets franska viskonst.

Här är texten till sången Göttingen:

Bien sur, ce n’est pas la Seine,

Ce n’est pas le bois de Vincennes,

Mais c’est bien joli tout de même,

A Göttingen, à Göttingen.


Pas de quais et pas de rengaines

Qui se lamentent et qui se traînent,

Mais l'amour y fleurit quand même,

A Göttingen, à Göttingen.

Ils savent mieux que nous, je pense,

L’histoire de nos rois de France,

Herman, Peter, Helga et Hans,

A Göttingen.


Et que personne ne s’offense,

Mais les contes de notre enfance,

”Il était une fois” commence

A Göttingen.

Bien sûr nous, nous avons la Seine

Et puis notre bois de Vincennes,

Mais Dieu que les roses sont belles

A Göttingen, à Göttingen.


Nous, nous avons nos matins blêmes

Et l’âme grise de Verlaine,

Eux c’est la melancolie même,

A Göttingen, à Göttingen.

Quand ils ne savent rien nous dire,

Ils restent là à nous sourire

Mais nous les comprenons quand même,

Les enfants blonds de Göttingen.


Et tant pis pour ceux qui s’étonnent

Et que les autres me pardonnent,

Mais les enfants ce sont les mêmes,

A Paris ou à Göttingen.

O faites que jamais ne revienne

Le temps du sang et de la haine

Car il y a des gens que j’aime,

A Göttingen, à Göttingen.


Et lorsque sonnerait l’alarme,

S’il fallait reprendre les armes,

Mon cœur verserait une larme

Pour Göttingen, pour Göttingen.



Mais c’est bien joli tout de même,

A Göttingen, à Göttingen.
Et lorsque sonnerait l’alarme,
S'il fallait reprendre les armes,
Mon coeur verserait une larme
Pour Göttingen, pour Göttingen.


Mitt försök till översättning, utan någon ambition att återge originalets rim, har tagit en omväg över en mellanliggande engelsk.

Det är förstås inte Seine,
det är inte Vincennesskogen,
men det är vackert ändå
i Göttingen, i Göttingen.
Inga kajer och inga gamla sånger
som klagande drar förbi,
men kärleken blomstrar här
i Göttingen, i Göttingen.

De kan bättre än vi
de franska kungarnas historia,
Herman, Peter, Helga och Hans
i Göttingen.
Ta inte illa upp,
men berättelserna om vår barndom,
”det var en gång” börjar
i Göttingen.

Vi har förstås Seine
och Vincennesskogen,
men Gud, rosorna är vackra
i Göttingen, i Göttingen.
Vi har de bleka morgnarna,
och Verlaines grå själ,
men de är melankolin själv
i Göttingen, i Göttingen.

När de inget har att säga
stannar de här och ler mot oss,
men vi förstår dem ändå,
de blonda barnen i Göttingen.
Det är illa nog för de bedövade,
måtte de andra förlåta mig,
men barnen är likadana
i Paris och i Göttingen.

Måtte den aldrig återvända,
tiden av blod och hat,
för det finns folk jag älskar
i Göttingen, i Göttingen.
Om larmen skulle ljuda,
om vi måste ta till vapen igen,
skulle mitt hjärta brista
för Göttingen, för Göttingen.

Men ändå, det är vackert
i Göttingen, i Göttingen.
Om larmen skulle ljuda,
om vi måste ta till vapen igen,
skulle mitt hjärta brista
för Göttingen, för Göttingen.

I vårt amerikaniserade land – där det hör till allmänbildningen att känna till sångeskor som Lady Gaga, Madonna, Dolly Parton eller Whitney Houston, och inget ont om dem – är Barbara helt okänd för många. Men vissa artister har påverkats av henne, kanske främst Barbro Hörberg (1932–76), som använde melodin Göttingen i sin skärgårdsbetraktelse Sommarön. Barbaras storhet som visdiktare och uttolkare, hennes särart, integritet, känslighet och lyriskt intensiva vemod, förtjänar flera ord än dessa, och det är möjligt att jag återkommer till ämnet längre fram.


Till frågan i rubriken. Nej, utan Barbaras Göttingen hade nog världen sett ungefär som den ser ut med den. Om någon kan förändra världen med en sång, så är det marginellt. Fördraget mellan Tyskland och Frankrike från 1963 utformades säkert av högutbildade och välbetalda jurister och politiker i en formellt oantastlig text. Det som Barbara gjorde var att gestalta försoningen på ett personligt plan, att tillföra känsla, närvaro och värme utifrån egen erfarenhet. Och fastän hon var utsökt som uttolkare av tidsstämningar från 60- och 70-tal, finns det inget förlegat eller föråldrat i inspelningen från 1964. Sången har levt vidare med skönheten intakt. Som Stephen Evans skriver: ”Listening to the song today, it’s easy to understand its appeal then. It remains hauntingly beautiful, a wistful paean of love with a tinge of sadness.

Här är originalinspelningen från 1964 av Göttingen:


Och här ett montage av två inspelningar där Barbara sjunger både på franska och tyska: