28 november 2015

Beatriz da Conceição har avlidit


Från Lissabon kommer beskedet att fadosångerskan Beatriz da Conceição har gått bort, 76 år gammal. Hon tillhörde de artister som blev populära under 60-talet och då uppträdde flitigt på fadoställen, konserter och teaterscenen och även gjorde ett stort antal skivinspelningar varav många är tillgängliga i återutgivningar. Med fadons nya populartitet, som tog sin början under 90-talets första år, fick hon förnyad aktualitet och framträdde ofta på lite äldre dagar. Den unga generationens musiker såg henne som ett föredöme och en stilbildare, och vid hennes bortgång har många av dem givit uttryck för sin saknad. ”Obrigado Bia”, skriver Camané helt kort på Facebook, och i detta tack finns många instämmanden.


Jag tog med henne som nummer 65 i serien Fadoprofiler i denna blogg. Hon tillhör de bestående namnen ur den generation som nådde sin publik under 60-talet och vann en ny några decennier senare. Här är ett exempel på hur hon lät på äldre dagar, tillsammans med den yngre kollegan Ana Moura.



25 november 2015

Fadoprofilen (100): Fernando Maurício

Fernando Maurício (1933–2003) växte upp på Rua do Capelão i Mouraria i en syskonskara på sju. Fattigdomen och hungern var realiteter i miljön, särskilt under krigsåren. Det var i vänkretsen som Fernando Maurício började sjunga. Innan han blev professionell uppträdde han på kaféer och krogar på helgerna och arbetade som skomakare i veckorna. Under 60-, 70- och 80-talen sjöng han på en rad olika fadohus runtom i Lissabon. Han uppträdde i radio och på välgörenhetstillställningar, några gånger utomlands. I slutet av sin karriär engagerade han sig i fadons återväxt och hade en mentorsroll för några yngre artister.



Fernando Maurício är Mourarias sångare framför allt. Han står för en grändernas, kaféernas och krogarnas musik även då den lyfts fram på större scener. Den bygger mest på folklig poesi och den traditionella fadons melodier. Maurício nämns som en enkel person som trivdes bäst på hemmaplan, omgiven av familj och vänner. Kallades ”o Rei” (kungen).

Fernando Maurício hade en stark röst med varm klang. Han sjunger med en lidelse och kraft som har få motsvarigheter och skapar dynamik genom kontrasten mellan starkt och svagt. Det sägs att han inte tyckte om att spela in skivor. Han är ändå en av de artister från 60- till 90-tal som är lättast att hitta på skiva. Han förändrades under de cirka 35 år han spelade in musik knappast alls stilmässigt, däremot djupnade rösten en aning med tiden. Maurício var en av fadons viktigaste, mest uttrycksfulla sångare. Med sin kreativitet och intensitet är han en viktig förebild för många yngre musiker.




Här är några inspelningar med honom. Av någon anledning är hans tolkning av Joaquim Campos  Fado Vitória, A Igreja de Santo Estêvão, den inspelning av honom som man oftast hittar i antologier.
Boa Noite Solidão är skriven av en 16-årig Jorge Fernando.
I denna desgarrada (växelsång), A Lucinda Camareira, sjunger han med vännen och kollegan Francisco Martinho (det är Maurício som inleder).
Aqui är en inspelning från sent 80-tal.
Denna vackra fado, A Sótão da Amendoeira, är komponerad av Raul Pinto och textsatt av den kände fadopoeten Carlos Conde.






22 november 2015

Två nya fadosångerskor träder fram


Under 80-talet hade fadomusiken förlorat den popularitet som den hade under 50- och 60-talen. Unga musiker vände sig till andra genrer som popmusik, bossa nova, jazz eller folkmusik, återväxten inom fadon var närmast obefintlig. Men då enstaka unga sångartister som Mísia och José da Câmara tog sig an fadon kring 1990, började ett nytt intresse vakna till liv, om än tvekande och långsamt till en början. Den så kallade nya fadon har sedan fortsatt och utvecklats till en framgångsvåg som hittills har varat i uppemot 25 år och ännu inte visar några tendenser att avta. Massvis med nya musiker har kommit in i fadon. Allra störst är trängseln bland sångerskorna.

Några av dem – främst Cristina Branco, Carminho, Katia Guerreiro, Mariza och Ana Moura – har blivit så starkt efterfrågade på den internationella marknaden att de bara i sällsynta undantagsfall uppträder på fadons traditionella scener i Lissabon. Den långa raden av intressanta och skickliga sångerskor som följt i deras släptåg blir allt oftare engagerade av konserter, utlandsturnéer, radio och tv samt skivinspelningar, men kan fortfarande höras på Lissabons fadoställen, i varierande grad. Här finns namn som Mafalda Arnauth, Aldina Duarte, Gisela João, Joana Amendoeira, Raquel Tavares, Carolina, Cuca Roseta, Ana Laíns, Ana Sofia Varela, Maria Ana Bobone och Terera Tapadas, med flera. Därtill kommer nu en rad nya sångerskor som ännu saknar dessa artisters rutin, men har tillräcklig begåvning och envishet för att också hävda sig på den välbefolkade fadoscenen. Som exempelvis Sara Correia och Cláudia Duarte. Här tar jag upp debutskivorna från två andra nya sångerskor. I båda fallen tror jag de har möjligheter att försörja sig på sin musik genom engagemang på fadohus och konserter. Samtidigt som de säkerligen kommer att få svårt att konkurrera med de mera etablerade namnen om den lockande utländska publiken. Men det finns en tydlig skillnad mellan dem.



Débora Rodrigues. Fado no Coração. Seven Muses. **

Detta är en säregen skiva på så sätt att den spelades in redan 2007 och 2008 men inte gavs ut då. Långt senare ville sångerskan göra om sånginsatserna, och det som finns på denna skiva är alltså kompet från den förra inspelningen och sångpålägg från 2015. Kompet är för övrigt mycket lyhört och säkert med Jaime Santos Jr på spansk gitarr och Tó Moliças på basgitarr. Fernando Silva på portugisisk gitarr, till vardags musiker på fadohuset O Faia i stadsdelen Bairro Alto, tillhör de bästa på sitt instrument i dag men är inte lika känd som flera av sina likvärdiga kolleger. Några musiker till medverkar i enstaka spår.

Débora Rodrigues lägger tyngdpunkten på traditionell fado, och där är flera av melodierna mycket välkända, vilket inbjuder till jämförelser med andra artisters varianter. Här finns också tre nya kompositioner av Fernando Silva.

Débora Rodrigues har en vek och svag sopran och sjunger återhållet, lugnt och utan åthävor. Med de begränsade resurserna finns risken att resutatet blir rätt intetsägande, men i viss mån räddas hon av sitt allvar och sin nogrannhet, och skivan som helhet lyfts av det säkra kompet. Men inte så högt att den blir särskilt angelägen. Många debutskivor under senare år har varit bättre än denna. Det är en ganska blek debut, och om man missar den finns det ingen anledning till grämelse.

Detta är ett av spåren som finns med på skivan:




Liliana Luz. Espelho da Saudade. Espacial. ****

Liliana Luz är ett fullständigt nytt namn på fadohimlen, men däremot är inte sångerskan ny. Under namnet Liliana Silva har hon sjungit i flera år på fadokrogen Senhor Vinho i stadsdelen Madragoa där jag har hört henne tre gånger. Och då undrat varför hon inte finns på skiva, men det var uppenbarligen en tidsfråga. Hennes ordinarie ackompanjör på krogen, Paulo Parreira på portugisisk gitarr, är med även här och har dessutom producerat skivan. Luís Pontes spelar både spansk gitarr och bas, och João Gentil medverkar tillfälligtvis på accordeon. Kompet fungerar väl.

Liksom Débora Rodrigues lutar sig Liliana Luz främst mot traditionell fado, som upptar hälften av skivan. Även i övrigt är det kända namn inom fadon som står som upphovsmän, men en av sångerna är Amália Rodrigues klassiker, den brasilianska sången Barco Negro, som naturligtvis är helt överlägsen i Amálias version. Annars tycker jag Liliana Luz klarar sig hyggligt när man jämför hennes uttolkningar av bekanta melodier med andras.

Hennes röst är inte så märklig, men hon har kunnighet och förtrogenhet med fadons uttryckssätt. Till skillnad från Débora Rodrigues har hon en aktiv, personligt attityd till sitt material. Hon trycker till stavelserna, lever sig in i orden och förmår skapa en dynamiskt varierad melodisk linje, och hennes fado blir – trots de måttliga förutsättningarna – uttrycksfull och energisk. Detta är desssutom en skiva som vinner i längden. Ovan har jag försett albumet med fyra asterisker, och det må vara en generös avrundning uppåt. Men jag tycker Liliana Luz är värd att lyssna till.

Här är titelnumet på skivan, Espelho da Saudade:





19 november 2015

Vem döljer sig i gatunamnet? (9)


De Geersgatan ligger på Östermalm i närheten av Valhallavägen, Tessinparken och Karlaplans tunnelbanestation. Man skulle kunna tro att gatan är uppkallad efter Louis de Geer som kom till Sverige i början av 1600-talet från Nederländerna och var handelsman och industriidkare. Han var född i Liège i Belgien (som då var en del av Nederländerna). De Geer hade en väldig betydelse för utvecklingen av det svenska näringslivet, särskilt järnbruken, och har kallats ”den förste svenske kapitalisten”. Men nog om honom.




För gatan är i stället uppkallad efter en sentida ättling till den förste de Geer, nämligen Louis de Geer (1818–96), som var friherre, ämbetsman och politiker och har blivit ihågkommen som den drivande bakom representationsreformen som trädde i kraft 1866. Innan ståndsriksdagen därmed avskaffades representerade de Geer adeln. Senare blev han justitieminitser och Sveriges förste statsminister (1876).




Bengt Lidner (1757–93) är mannen som döljer sig i gatunamnet Lidnersgatan, som ligger i den västra delen av Kungsholmen. Lidner var en produktiv skald som skrev dikter och dramatik och levde ett kringflackande liv i olika delar av Europa. Av hans verk kan nämnas operan Medea och den stora dikten Yttersta domen, men Lidner, som var framgångsrik och välkänd under sin levnad, har numera inte många läsare. Uttrycket lidnersk knäpp kan man emellertid fortfarande höra. Det syftar på ”en plötslig höjning av en persons intellektuella förmåga” (enligt Wikipedia) och för Lidners del inträffade den under hans skolgång. Han var född i Göteborg och avled i Stockholm. Graven finns på Adolf Fredriks kyrkogård.


Didrik Ficks gränd i Gamla stan har haft detta namn sedan början av 1600-talet. Namnet påminner om det stora inflytande som inflyttade tyska handelsmän hade över Sveriges ekonomiska utveckling i äldre tider, och de är också en förklaring till att så många tyska ord har levt vidare i det svenska språket. 



Dietrich Fischer fick dock finna sig i att hans namn försvenskades till Didrik Fick. Han bodde i sin gränd, som tidigare kallades Jöran Perssons gränd efter Erik den XIV:s rådgivare, som en tid ägde huset.


Ragvaldsgatan på Södermalm ligger i närheten av St. Paulsgatan, inte långt från Slussen, och har troligen fått sitt namn efter Ragvald Larsson, som var rotemästare vid brandvakten under 1600-talet. Gatan har tidigare haft flera namn, till exempel Återvändsgatan. 



Vad är då en rotemästare? Ordet hade flera betydelser, och av dem som nämns i Svenska Akademins Ordbok (inte ordlistan!) förefaller den här rimligast: ”person som övervakade o. ledde brandskyddet inom en brandrote; särsk. (i sht om förh. i Sthm) i utvidgad anv., om person med lägre befälsgrad vid ett ’sprutlag’ o. med uppgift att vid eldsvåda bl. a. övervaka vattenkörarnas arbete samt biträda med ordningens upprätthållande o. brandredskapens (i sht brandseglens) förvarande.”




Ett platsnamn av betydligt färskare datum är Cornelisparken, som ligger vid Mäster Mikaels gränd i närheten av Katarina kyrka, med utsikt över Saltsjön, Gamla stan, Skeppsholmen och Djurgården. Den lilla parken är förstås uppkallad efter Cornelis Vreeswijk (1937–87), som var sångare, visdiktare, poet och skådespelare. Som en av landets populäraste artister från 60-talet och framåt är Cornelis så väl ihågkommen att han inte behöver någon närmare presentation här. Hans bästa visor tillhör klassikerna inom svensk viskonst, och han har ofta jämförts med Bellman och Evert Taube, som han också uttolkade på många skivinspelningar. Hur hans eftermäle blir på längre sikt är det väl ännu för tidigt att yttra sig om. Cornelis kom från Nederländerna och trots att han levde i Stockholm under många år blev han aldrig svensk medborgare. Han var en samhällskritisk och politiskt utmanande trubadur, som i Bellmans och Taubes anda skapade en rad gestalter som är återkommande i hans visor. Hans ekonomiska och privata förhållanden var flitigt omskrivna i pressen, men med tidens gång bleknar de och visorna lever vidare. 




Lyssna på Cornelis här (kopiera länken om det inte fungerar att klicka på den):
https://www.youtube.com/watch?v=affcUJDwSCk


Somliga går med trasiga skor,
säg, vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor
Kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
när man är gammal och trött?

Vem bryr sig om hur dagarna går?
De vandrar som de vill.
Medborgare, om etthundra år
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol,
det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår.
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur,
duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur,
han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.




Edelstams väg på Djurgården borde kanske vara uppkallad efter Harald Edelstam (1913–89), den svenske diplomaten som blev känd för sin kamp för mänskliga rättigheter och sina humanitära insatser i samband med militärkuppen mot president Allende i Chile 1973 och under andra världskriget då han räddade norska motståndsmän och judar genom att organisera deras flykt till Sverige. 



Men vägen – som mera liknar en gångstig – har fått sitt namn av Fritz Edelstam (1865–1919), som kring sekelskiftet 1900 var intendent för Djurgården och chef för ”kungens jägare”.




Adlerbethsgatan ligger i likhet med Lidnersgatan i Kungsholmens västra del. Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818) var en skald i kretsen kring kung Gustav III och medlem av Svenska Akademien. Han kom från Småland och var även verksam som politiker. Hans litterära arbeten har få beundrare i våra dagar, och inte något av dem har lämnat djupare avtryck i litteraturhistorien.





Mer gatunamn längre fram.