30 januari 2016

Fadon finner sin publik (3)

Radio och film

Den första fadokonserten i radio sändes av stationen CT1AA år 1930 under ledning av kompositören Frederico de Freitas (stationen startade fem år tidigare). En av de medverkande var sångerskan Madalena de Melo. Omedelbart efter programmet ringde hundratals personer till stationen och begärde att få höra musiken igen. Med tanke på att varken radioapparater eller telefoner var var mans egendom på den tiden är reaktionen ett tydligt vittnesbörd om hur efterfrågad musiken hade blivit.
Under kommande år var det den statliga kanalen Emissora Nacional, ett språkrör för regimen som öppnades år 1933, som stod för det största utbudet i radio. Artister som av något skäl sällan kunde uppträda på scenen fick här en möjlighet att möta sin publik. Sångerskan Maria Teresa de Noronha spred sin musik i ett program som hon var värd för i ett par decennier. En annan viktig personlighet i radio var gitarristen José Nunes, vars program under många år var en inspiration för yngre gitarrister, till exempel António Chainho och Carlos Gonçalves.
José Nunes.
Det var artister som blivit kända genom radion som gjorde fadon tillgänglig även på orter långt ifrån Lissabon. Från år 1930 började fasta konstellationer av musiker resa runt på turnéer med musiken. En av dem hette Troupe Guitarra de Portugal med musiker som sångartisterna Alfredo Marceneiro, Alberto Costa och Ercília Costa. I Grupo Artístico Propaganda do Fado ingick bland andra sångarna Joaquim Campos och Júlio Proença. Runtom i Portugal reste också Grupo Artístico Canção Nacional med bland andra sångerskorna Berta Cardoso och Madalena de Melo samt gitarristen Armandinho.
Capas Negras var Amália Rodrigues första film.
Den första filmen på fadotemat, A Severa, gjordes redan åren 1930–31. Det var den första portugisiska ljudfilmen. I fortsättningen kom även filmen att sprida musiken, och en hel del musik togs fram just för filmmediet. Mest bekant av de stjärnor som gjorde film är utan tvekan Amália Rodrigues. Hennes första film var Armando de Mirandas Capas Negras år 1947, som lanserade sången Coimbra (som i filmen sjöngs av Alberto Ribeiro). Hennes andra film från samma år var Perdigão Queirogas Fado, História de uma Cantadeira, med musik av Frederico de Freitas. Dessa följdes av andra, och Rodrigues hade också en fallenhet som skådespelerska. Några andra sångartister som man kunde se och höra från filmduken var Berta Cardoso, Carlos Ramos, Ercília Costa, Fernanda Baptista, Fernando Farinha, Hermínia Silva, Tony de Matos och Vicente da Câmara.

Nästa avsnitt handlar om politisk fado och tidskrifter och böcker om fado.



27 januari 2016

Fadon finner sin publik (2)

Fado på teatern

Luísa – gestalten i Eça de Queirós roman Kusin Basílio, som nämndes i förra delen – gick gärna på teatern. Lissabons teatrar i centrum blev snart en scen för fadons musiker. Det hände för första gången år 1869 då komedin Fado Ditoso uppfördes på Teatro da Trindade. I början skedde det i blygsam omfattning, men teatern blev med tiden en viktig, och förmodligen underskattad, utvecklingsmiljö för musiken. Dels kunde teatern ge musiker en försörjning, oftast i kombination med andra inkomstkällor, dels bidrog nyskrivna sånger för teaterscenen till att berika repertoaren.
Föreställningarna kallades revistas, en ganska ny teaterform som hade lanserats i mitten av seklet. Ordet revista har samma dubbelmening som det svenska revy; både tidskrift och en teaterföreställning med lättsmält innehåll som musik- och dansnummer och korta dramatiska avsnitt. Före radions, tevens och filmens tid blev sådana revistas en populär underhållning som det var billigt att ta del av och som vände sig till en bred publik ur medelklassen. Föreställningarna tog gärna upp lokala teman som publiken kunde identifiera sig med. Via teatern kom en ny publik till fadon, och den kom för att stanna. Lissabons teatrar erbjöd en tryggare miljö än de gamla stadsdelarna, som länge hade dåligt rykte för brottslighet, missbruk och prostitution.
Adelina Fernandes, fadosångerska på teatern under
 20- och 30-talen.
Av de musiker som befolkar fadons historia är det en del som är så starkt knutna till en lokal kafékultur att man svårligen kan tänka sig dem på en teaterscen. För andra blev teatern snabbt ett komplement till framträdanden på fadoställen och konserter. För en del – som sångerskorna Hermínia Silva, Fernanda Baptista och Anita Guerreiro – blev teatern den huvudsakliga arbetsmiljön under många år. En av de tidigast inspelade stjärnorna med en bred populartitet, Adelina Fernandes, var också en utpräglad teaterfadista. En teaterföreställning som bidrog till att sprida musiken var operetten História do Fado med text av Avelino de Sousa (1880– 1946) som uppfördes i Lissabon år 1931. Många kända musiker medverkade, däribland sångerskorna Maria Alice och Maria do Carmo. Även senare uppfördes flera operetter och revyer med fadon som huvudtema. Och teatern förblev en mycket viktig scen för fadon under lång tid.
På scenen ackompanjerades sångarna av den vanliga gitarrkonstellationen eller orkestrar i lokaler som var för stora för att gitarrklangerna skulle nå fram till publiken. Piano kunde komplettera. Många inspelningar av teaterfado har orkesterackompanjemang. Men det är egentligen omöjligt att säga om en fado har skrivits för scenen eller inte; allt hänger på arrangemang och framförande. Standardlåtar som Rosa Enjeitada, Que Deus Me Perdoe, O Meu Primeiro Amor, Lisboa Antiga och Fado da Sina komponerades ursprungligen för teaterscenen men har sedan dess använts i skiftande sammanhang.
Hermínia Silva.
I dag har teaterns betydelse för fadon avtagit, fastän själva teatrarna gärna nyttjas som konsertlokaler. Men också under senare år har en del artister presenterat fado i teatersammanhang och därvid uppträtt som både musiker och skådespelare, som i Filipe la Férias musikaler Amália och Fado, História de um Povo.
Det var teatermusiker som uppträdde under den första renodlade konserten med fado, vilken ägde rum år 1873.
Nästa del handlar om fado i radio och på film.