31 mars 2016

Promenad på Katarina kyrkogård


I Fredmans epistel nr 54 beskriver Carl Michael Bellman (1740–95) Katarina kyrkogård, ”vid Corporal Bomans graf”. Episteln börjar så här (texten är hämtad från bellman.net):

Aldrig en Iris på dessa bleka fält,
     Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand
     Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela,
         Som i ro
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.

Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!
     Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets Tupp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten
     Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta;
          Minsta blad
Döljer i sitt skygd en hvilostad.

Om man kommer till kyrkogården en glåmig vintervårförmiddag är det inte utan att diktens dystra stämning väcker ett visst igenkännande. Färgerna är bleka, och bara blommorna som anhöriga satt ut vid gravarna lyser upp. Regnet antingen hänger i luften eller har redan börjat lossna. Träden står kala, det är tyst och ensligt. Annorlunda är det under fina sommardagar, då lummigheten, skuggorna och grönskan gör kyrkogården till en stillsam och vilsam tillflyktsort.

Katarina kyrka sedd från Cornelisparken. Bild från en soligare vårdag.

En rad berömdheter har funnit sin vila på Katarina kyrkogård. Däribland både äldre och yngre diktare och trubadurer. Minnesstenen vid Lars Wivallius (1605­–69) är så sliten att det är svårt att läsa namnet.



Inte långt därifrån finns Cornelis Vreeswijks grav.



Båda dessa gravar finns vid ett litet stråk där passerande gärna stannar upp en stund och granskar namnen på eller intill stenarna. Anna Lindh är ett av dem.



Och ännu nyare är minnet tillägnat skådespelerskan Kim Anderzon (1943–2014).



Lite längre har stenen om Stig Sjödin funnits på plats. Den produktive poeten och arbetarförfattaren kom från Gästrikland och arbetade länge på Sandvikens järnverk.



En av våra skickligaste och mest uppskattade jazzmusiker, klarinettisten Putte Wickman, är också begravd här.



Liksom regissören Johan Bergenstråhle, och flera andra stora namn inom litteraturen, musiken och konsten.



Bellman själv skulle passa på Katarina kyrkogård. Men han vilar inte här, och inte heller vid Maria kyrka, som ligger närmast Bellmansgatan 24 där han bodde som ung (fast gatan hette inte så på den tiden). Bellman är i stället begravd vid Klara kyrka på Norrmalm.

Klara kyrka enligt konstnären Sven Erixson. Målning från 1960.

Och även korpral Bomans grav får man leta förgäves efter på Katarina kyrkogård. Vi får lita till Bellmans uppgift att korpralen faktiskt är begravd där.

Blunda och sucka, vrid dina händer hop;
     Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,
     Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är en Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
          Mångelskor,
Hemma båd’ på Söder och på Norr.




28 mars 2016

Höjdpunkter inom fadon (3). Carlos do Carmo, Rosa da Noite (1977)

Lissabon är ett kärt ämne för fadons poeter. Ingen stad har skildrats i så många sånger som Lissabon: dess stadsdelar, fönster, trädgårdar, gränder och gator, folkfester, invånare … och ofta är lissabonbilden idyllisk, trivsam och familjär. Det är en stad man älskar och finner en självklar samhörighet med. Det moderna Lissabon är poeterna fåordiga om i fadons standardrepertoar: det är Lissabons gamla stadsdelar som står i centrum, och i många sånger finns en nostalgisk ton. Det handlar om fadon förr och diktare och musiker som rör sig i miljöer som varit sig lika i generationer. I dag håller bilden på att förändras – artister som Mariza, Pedro Moutinho och Carminho är bara tre av dem som tecknar en samida bild av Lissabon i dag.

Den idylliska skildringen är lika vanlig i sånger om de flesta städer. Också vistexter om Stockholm, Göteborg eller London lyfter fram skönheten, trivseln, hemkänslan. Men för fadons del bör vi minnas att Portugal var en diktatur med mycket begränsad yttrandefrihet under den tid då fadon var som mest populär. Regimen var visserligen ingen vän av musiken, men kunde inte göra något åt dess folkliga popularitet och vinnlade sig allt mer om att utnyttja den för att sprida en positiv bild av landet och huvudstaden. Därför skulle en sång som Rosa da Noite inte ha kunnat skrivas under diktaturens år, 1926–74. Eller rättare: den skulle inte ha kunnat framföras eller spridas utan drastiska åtgärder mot upphovsmännen. Censur, yrkesförbud och även fängelse drabbade fadomusisker som öppet uttryckte kritik. Det missnöje med regimen som förekom i fadons kretsar fick komma till uttryck i slutna grupper långt ifrån offentligheten eller svepas in i symboler och ”mellan raderna”-formuleringar som är svåra att begripa för utomstående och/eller nutida lyssnare.


Rosa da Noite ingår i en skiva som blivit en klassiker, Um Homem na Cidade (”en man i staden”) som Carlos do Carmo gav ut 1977. Här skildras förhållandet mellan en man och hans hemstad: idylliskt, nostalgiskt, välvilligt, eftertänksamt eller, som i denna sång, med en förening av bitterhet och ofrånkomlig samhörighet.  Texten är skriven av José Carlos Ary dos Santos (1937–84), som inte bara är upphovsman till många bra fadotexter, utan också var en enveten motståndsman, med i det förbjudna kommunistpartiet, och som bidrog med kampsånger och motståndsdikter. Carlos do Carmo var ingen partikamrat, men även han hade en opinionsbildande roll på vänsterkanten i samband med revolutionen 1974.

Ary dos Santos.

Här är Carlos do Carmos inspelning från Um Homem na Cidade. Musiken är komponerad av Joaquim Luís Gomes. Carlos do Carmo kompas av Raúl Nery och António Chainho, portugisiska gitarrer, Martinho d’Assunção, spansk gitarr, och José Maria Nóbrega, basgitarr.

Vou pelas ruas da noite                
Com basalto de tristeza.
Sem passeio que me acoite,
Rosa negra à portuguesa.
 
É por dentro do meu peito triste
Que o silêncio se insinua agreste.
Noite, noite que despiste
A ternura que me deste.

Um cão abandonado,
Uma mulher sozinha
Num caixote entornado,
A mágoa que é só minha.

Levo aos ombros as esquinas,
Trago varandas no peito,
E as pedras pequeninas               
São a cama onde me deito.

És azul claro de dia,
E azul escuro de noite,
Lisboa sem alegria
Cada estrela é um açoite.

A queixa duma gata,
O grito duma porta,
No Tejo uma fragata
Que me parece morta.

Morro aos bocados por ti,
Cidade do meu tormento.
Nasci e cresci aqui,
Sou amigo do teu vento.

Por isso digo Lisboa, amiga,
Cada rua é uma veia tensa
Por onde corre a cantiga
Da minha voz que é imensa.

Carlos do Carmo 1978.


Här är en amatörmässig översättning: 

Jag går genom nattliga gator
med sorgen som en sten inombords,
utan någon trottoar till skydd,
svarta portugisiska ros.

Och i mitt sorgsna hjärta
nästlar sig tystnaden bistert in.
Natt, natt som vilseleder
den ömhet som du gav mig.

En övergiven hund,
en ensam kvinna
i en omkullvält soptunna,
smärtan som bara är min.


Jag bär gathörnen på axlarna,
och balkonger i bröstet,
och små små stenar
är sängen där jag lägger mig.

Du är dagens klara blå,
och nattens mörka blå,
Lissabon utan glädje,
varje stjärna är en piska.

En katts klagan,
skriket från en dörr,
På Tejo en fregatt
som ser död ut.


Jag dör bit för bit av dig,
mina plågors stad.
Jag föddes och växte upp här,
jag är vän till din vind.

Därför säger jag Lissabon, väninna,
varje gata är en spänd åder
där sången löper från min röst
som är oändlig.




25 mars 2016

Ny fado på cd

Telmo Pires. Ser Fado. Traumton Records. **1/2

Telmo Pires är en ung sångare som presenterar sig med denna skiva. Han har sällskap av Fernando Silva eller Sandro Costa, portugisisk gitarr, Cajé Garcia, spansk gitarr, Frederico Gato, basgitarr, eller Jorge Carreiro, kontrabas. Kompmusikerna är helt kompetenta. Pires har sin förankring i traditionell fado och standardrepertoar. Här finns till exempel Marujo Português, som Amália Rodrigues lanserade för över ett halvsekel sedan, Jorge Fernandos och Custódio Castelos Ausente, känd främst genom Cristina Branco, och en version av Alfredo Marcenenrios Fado Bailado.


I Lissabon sträcker sig fadoscenen från enkla barer där oavlönade amatörer står för musik av mycket varierande halt till stora konsertscener där fadons världsstjärnor uppträder när de inte är på turné mellan utländska scener. Telmo Pires befinner sig någonstans mittemellan. Han skulle utan vidare platsa på amatörställen och troligen även på de mer etablerade fadokogar som anlitar professionella musiker men också enstaka amatörer. Men till toppen är avståndet betydande. Pires har en fyllig röst och sjunger gärna långa linjer där han trycker till snart sagt varenda stavelse. Resultatet blir att han ofta låter anspänd och att melodilinjerna blir en aning monotona, massiva. Om man gillar hans röstklang är en smakfråga, och för min del finns det åtskilliga andra som jag föredrar. Telmo Pires har en bra bit kvar, men om han lyssnar till andra sångare och hämtar intryck från dem, så kanske han kan bli intressant med tiden.



Marco Oliveira. Amor É Água Que Corre. HM Música. ***

Marco Oliveira är en annan ung sångare som debuterade med skivan Retrato (HM Música) år 2008. Sedan dess har han medverkat på andra artisters skivor på spansk gitarr, som han hanterar även på sin egen skiva. Portugisisk gitarr spelas av Paulo Parreira, kontrabas av João Penedo; sedan medverkar den rad andra musiker, främst med stråkinstrument, på enstaka spår.


På sin debutskiva framträdde Oliveira som en ljus, vek tenor med en fallenhet för drömska, lite inåtvända stämningar. Sådan är han också på sin nya, där han sjunger några traditionella fados men själv är upphovsman till text eller musik eller båda delarna till de flesta sångerna. Mest går de i långsamt tempo. Som mest meditativ är musiken i ett par melodier av António dos Santos. Musiken är ofta nedtonad, lyssnande, återhållen. Vissa av sångena är riktigt vackra, men musiken blir lite enahanda i större doser. Marco Oliveira är en hyfsad, känslig sångare som rör sig kring vemodiga intryck, minnen, saknad, ensamhet och längtan. Intressantast är en duett, Disfarce, som Oliveira gör med veteranen António Rocha, som var verksam redan på 60-talet. Som helhet tycker jag bättre om den här skivan än Telmo Pires, men Marco Oliveira tillhör inte de allra bästa manliga sångartisterna i dagens fado. Men han har ett personligt uttryck, och hans nya album är seriöst och engagerat.



Pedro Moutinho. O Fado em Nós. Uguru/Pedro Moutinho. *****

I långsamma nummer på skivorna Um Copo de Sol (iPlay 2009) och O Amor Não Pode Esperar (Parlophone 2013) har vi kunnat höra Pedro Moutinho sjunga lågmält och förtroligt, mycket nära mikrofonen. Detta återhållna sätt att sjunga fungerar inte när han uppträder inför publik, då behövs en kraftfullare attack, och Pedro Moutinho behärskar det tveklöst. Att han inte är intresserad av att sjunga starkt utan av röstens klang, vilket han berättade då jag intervjuade honom på hösten 2012, hindrar honom inte från att lägga kraft bakom orden om det behövs. Den nya skivan, som möjligen är hans bästa hittills, kombinerar hans intima och mera energiska sångsätt. Skivan är inspelad i den lokal på Fadomuseet i Lissabon som används för konserter, men utan publik. Kompet är detsamma som på de nämnda albumen: José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr. Ett skickligare och mer följsamt komp är knappast tänkbart.


Pedro Moutinho tycker om traditionell fado, som dominerar denna skiva. Flera av melodierna känner de flesta fadolyssnare igen, men Moutinho gör sina egna, starkt personliga uttolkningar. Han har en behaglig mjuk röst med en liten strävhet i botten och kan som sagt höja den till mer styrka. Han sjunger dynamiskt varierade linjer med korta fraser och markerade pauser. Den tilltalande röstklangen, Moutinhos uppenbara musikalitet och det förstklassiga kompet till trots övertygar denna musik mest genom att sångaren sjunker in i och ger sin uppmärksamhet åt varje ord han för fram. Det är innerlighet, kompetens och smak i sällsynt förening. O Fado em Nós är så jämn att jag med glädje lyssnar igenom den från början till slut, gång på gång, och min enda reservation är att speltiden kunde ha varit mer generös.

Pedro Moutinho är yngre bror till sångarna Camané och Helder Moutinho. Alla tre tillhör de bästa i dag.

22 mars 2016

Karikatyrerna vid Lissabons flygplats

Lissabons flygplats ligger bara sju kilometer från stadens centrum. För många tillfälliga besökare som väljer att stanna på ett av de många hotellen i stadsdelen Saldanha är flygplatsen ännu närmare, bara drygt fyra kilometer. Man kan ta sig till stan med taxi, flygbuss, stadsbuss eller tunnelbana. Enklast är att välja taxi eller flygbuss som finns just utanför ingången till ankomsthallen. Innan man beslutar sig för något av de alternativen bör man titta på klockan; mitt i rusningstid är köerna in mot centrum kompakta, och restiden kan mer än fördubblas då.

Lissabons tunnelbana är nyare och mycket mindre än Stockholms. Stadens kommersiella centrum är rätt välförsett med tunnelbanestationer, men flera tätbefolkade stadsdelar uppe på stadens kullar har ingen tunnelbana alls, och i de trånga gränderna med många tvära krökar kan inte heller vanliga bussar ta sig fram. För några år sedan byggdes en av tunnelbanans linjer ut ända till flygplatsen, Aeroporto. Det är det billigaste valet för den som snabbt vill in till centrum och påverkas förstås inte av biltrafiken.


Många av tunnelbanans stationer, särskilt de nyare, är konstnärligt utsmyckade. Om Lissabons styrande fått denna idé från Stockholms tunnelbana vill jag låta vara osagt. Ute vid Aeroporto smyckas tunnelbanestationen av karikatyrer som jag först, under en snabb passage, trodde föreställde filmskådespelare eftersom ett par figurer är slående lika Helan och Halvan ­– men vid närmare påseende visar det sig att det är portugisiska kulturpersonligheter, främst författare, som är motiv. Bilderna är gjorda av konstnären António Antunes, ej att förväxla med författaren António Lobo Antunes.

För de flesta utländska besökare, inklusive jag själv, är merparten av de avbildade okända. Men för den som är intresserad av fadomusik finns några välkända namn. Fadodrottningen Amália Rodrigues (1920–99) är en dem som välkomnar vid flygplatsens tunnelbana. Se bilden ovan.

Flera diktare vars alster ofta används som fadotexter finns också med. Här har vi till exempel David Mourão-Ferreira (1927–96), som länge samarbetade med Amália Rodrigues och svarade för många av hennes texter. Poeten Alexandre O’Neill (1924–86) förekommer också i fadosammanhang; det är han som skrivit texten till Alain Oulmans (1928–90) berömda komposition Gaivota. Sophia de Mello Breyner Andresen (1919–2004) är en annan av fadons poeter, liksom den modernistiske pionjären Fernando Pessoa (1888–1935).






Den enda gitarrist som fått plats på stationens väggar är ”mannen med tusen fingrar”, Carlos Paredes (1925–2004), en musiker med förankring i Coimbras fadotradition.


Kulturpersonlighet eller inte, få fotbollsspelare har nått samma legendariska status som Eusébio (1942–2014), eller Eusébio da Silva Ferreira som han egentligen hette. Eusébios fotbollskarriär utspelades i Portugal och klubblaget Benfica, men han kom från början från Moçambique.


Många fler bilder än de här finns att beskåda vid stationen Aeroporto. Det kan vara värt att bromsa stegen och betrakta väggarna en stund.