29 maj 2016

Vicente da Câmara har avlidit

I går kom beskedet att fadosångaren Vicente da Câmara har avlidit. Han var född 1928 och tillhörde en aristokratisk släkt som utövat fado sedan 1800-talet, var syskonbarn till sångerskan Maria Teresa de Noronha och släkt med alla andra fadomusiker som heter da Câmara. Sångaren José da Câmara är hans son. Vicente da Câmara blev ett stort namn under 1960-talet med en rad skivinspelningar och sin medverkan i filmen A Última Pega från 1964 där han sjunger tillsammans med Fernando Farinha. Vicente da Câmara sjöng traditionell fado men bidrog också med egna texter och kompositioner. Han hade en karakteristisk sångstil med ett markerat vibrato och var även en skicklig musiker på portugisisk gitarr.


Enligt gammal aristokratisk tradition undvek Vicente da Câmara att uppträda på folkliga krogar och barer i början av sin verksamhet. Publiken lärde känna hans musik genom skivinspelningar, radio och film. Men det finns en historia – möjligen inte helt sann – att han gick till fadokrogar förklädd och anonym. Publiken som hörde honom kände förstås igen honom när han började sjunga. Numera spelar en musikers sociala bakgrund knappast någon roll, och Vicente da Câmara uppträdde regelbundet på fadohuset Mesa de Frades i Lissabon under sin sista tid. Där hade jag tur att höra honom så sent som i mars i år. Han både sjöng och spelade övertygande vid detta tillfälle. Med tiden blev han en respekterad nestor i fadons kretsar och var aktiv i olika sammanhang för att främja fadons status.

Vicente da Câmara hann fylla 88 år. Som bäst var han på 1960-talet. Dessa två exempel på hans musik är från den tiden.










27 maj 2016

Ny fado på cd

Hermínia Silva. Memórias do Fado. Tradisom. ****1/2


Sångerskan Hermínia Silva (1907–93) tillhör de stora inom 1900-talets fado. Hon hade en mycket lång karriär på ungefär ett halvsekel och var tidigt ute att spela in skivor, 1936. Silva är ett självklart namn i antologier med äldre fado och flera samlingar med hennes musik har utgivits under senare år. Då har det handlat om en blandning av äldre inspelningar och nyare, enligt min mening mindre intressanta, från 70-talet. Denna nya sammanställning innehåller enbart Hermínia Silvas äldre inspelningar från åren 1936–52, och flera av dem har tidigare inte funnits tillgängliga på cd. Utgåvan är värdefull av två skäl. Dels finns faktiskt inte särskilt mycket fado från den här tiden överhuvudtaget. Och tiden är viktig bland annat för att en hel del ännu levande repertoar togs fram då, inte minst för Hermínia Silva. Det är välkända sånger som Fado da Sina, Velha Tendinha, Lisboa Antiga och Rosa Enjeitada, som här finns med i de ursprungliga versionerna.

Hermínia Silvas särart som sångerska, hennes charm, självironi och glimt i ögat, är tydligare i dessa tidiga inspelningar. Hennes miljö var främst teatern, och utgåvan innehåller en förteckning över alla de revyer och operetter hon var med i genom åren, liksom hennes långfilmer. Sin vänliga och varma framtoning till trots saknade hon inte förmåga att uttrycka längtan och vemod, men hon står för en mindre smärtsam och dramatisk fado än Amália Rodrigues, som för övrigt lär ha beundrat henne. Spår som A Rua Mais Lisboeta, Fado das Mãos Sujas och Fado da Cigana är utomordentliga, och hela utgåvan värdefull för alla som intresserar sig för äldre fado. Den ingår i en ny skivserie med äldre fado från Tradisom, påkostade (och ganska dyra) produkter som hade varit ännu bättre om även sångtexterna hade varit med. Ljudkvaliteten på denna cd är medioker men varierande.



Marta Pereira da Costa. Marta Pereira da Costa. Parlophone. ***1/2


Med fadomusikens stigande popularitet de senaste 25 åren har det kommit fram inte bara en mängd nya bra sångartister, utan också förnämliga gitarrister. Bland sångartisterna är de flesta kvinnor, medan männen är ännu mer dominerande bland gitarristerna. Så Marta Pereira da Costa, portugisisk gitarr, är verkligen ett undantag.

En del skickliga gitarrister, som Ricardo Rocha och Custódio Castelo, har givit ut hela album med gitarrmusik. Andra, minst lika skickliga musiker som José Manuel Neto och Bernardo Couto, har hittills nöjt sig med att ackompanjera en mängd sångartister på skivor. Hur står sig Marta Pedeira da Costa mot dessa? Jag menar att åtminstone Neto och Coutro ännu är snäppet bättre, men Pereira da Costa har verkligen blivit en mycket skicklig gitarrist och ligger inte långt efter. Hon räcker utan vidare till för en skiva som denna. Tidigare har man kunnat höra henne på antologin Brincar aos Fados och Rodrigo Costa Félix senaste album.

Klokt nog har Marta Pereira da Costa valt att vända bort en del av strålkastarljuset från sig själv och fadon. Fem sångartister medverkar i olika nummer samt en ganska stor skara musiker som i olika konstellationer presenterar musik med skilda influenser. Att kalla detta en fadoskiva är alltså felaktig konsumentinformation, även om fadon också finns med, som i Camanés Fado Laranjeira. I Encontro med sångaren och basisten Ricardo Bona låter det avspänt brasilianskt och ännu mera exotiskt i Moon med den iranska sångerskan Tara Tiba. Pianisten Filipe Raposo har skrivit ett fint arrangemang för stråkar och blåsare i Movimento, där klassisk kammarmusik anas som en påverkan. En nestor i portugisisk populärmusik, Rui Veloso, medverkar i ett stycke, sångerskan Dulce Pontes i ett annat. Den portugisiska gitarren finns alltid med och trakteras säkert och inspirerat av Marta Pereira da Costa, som också har komponerat flera av numren. Stämningen är övervägande ledig och godmodig och materialet av god klass. Arrangemangen är prydliga och sobra. Jag tycker detta är ett fint album och känner mig aningen snål när jag bara tilldelar det tre och en halv asterisk som belöning … men Marta Pereira da Costa är så färsk på skivmarknaden att jag ser detta som en lovande start som säkert kan få en ännu mera imponerande uppföljning längre fram.


24 maj 2016

Kortbesök på Göteborgs konstmuseum

På Göteborgs konstmuseum finns en del konstverk som nästan alla känner igen, även de som inte har besökt museet. Det är bilder som flitigt använts – i böcker, på skivomslag och affischer ­– och som blivit delar av ett kulturellt allmängods, ibland som representanter för en bestämd stil, en konstnärlig strömning eller tid i historien. Så är det med Richard Berghs (1858–1919) Nordisk sommarkväll med sin svala naturnära stämning, målad vid sekelskiftet 1900.



Och så är det också med Näcken av Ernst Josephson (1851–1906), en målning som är gjord aderton år tidigare än Berghs.


Samlingarna på Göteborg konstmuseum är bland de främsta i landet och detsamma kan sägas om konstmuseet som är beläget så centralt som någon kan önska, vid Götaplatsen. Det är ett så stort museum att besökaren kanske gör bäst i att bara se en del av det och sedan lova sig själv att återkomma för att se resten en annan gång. De bilder som jag publicerar här är exempel på vad som finns på plan 6, samlingen med konst från 1800 och 1900-talet.

Sjöfarts- och havsmotiv ligger förstås nära till hands för en sjöfartsstad som Göteborg. Men Albert Edelfelts (1854–1905) målning På havet från 1883 är inget motiv från det göteborgska sjöfartslivet. Utan från det finländska. Troligen från den nyländska skärgården som Edelfelt gärna hämtade motiv från.



Bilderna här ger inte ett hundraprocentigt korrekt intryck av hur konstverken ser ut i verkligheten. Det är naturligtvis att föredra att se dem på plats. De är tagna med en mobiltelefon utan några speciella ljusarrangemang. På ett par av dem har lokalens belysning påverkat bilderna så att ljuset i dem faller lite ojämnt. Samtliga bilder är också något beskurna i kanterna. Men de bör ändå kunna ge en uppfattning av vilket slags konst som finns att se i denna avdelning av museet.

Där finns flera verk av Hugo Birger (1854–87), en av de mera betydande konstnärerna i slutet av 1800-talet. Han var från Stockholm men var under sitt korta konstnärsliv mest verksam i Paris. Bilden nedan föreställer skandinaviska konstnärer på Café Ledoyen i Paris.



Och här är Hugo Birgers Utsikt från Fürstenbergska Galleriet mot Brunnsparken, ett motiv från Göteborg.



Konstnärer tycks ha haft roligt under denna tid. Dansk-norske Peder Severin Krøyer (1851–1909) har gjort den berömda Hipp, hipp, hurra! som avbildar konstnärer som har fest i Skagen. Återigen en målning som många känner igen utan att ha sett den i verkligheten.



Vilhelm Hammershøi (1864–1916), en stor dansk konstnär med ett mera melankoliskt sinne än Krøyer, målade gärna interiörer. Och det är vad denna målning, Interiör, kallas.



Om de så kallade göteborgskoloristerna säger Wikipedia bland annat: ”Det gemensamma för dessa konstnärer är det intensiva, sinnliga och ibland lidelsefulla färgspråket parad med en ofta summariskt återgiven form. De var sinsemellan mycket olika och framträdde aldrig i grupp.” Göteborgskoloristerna, som ligger närmare oss i tiden än målarna kring sekelskiften 1900, är väl representerade på Göteborgs konstmuseum. Till dem hör Carl Kylberg (1878–1952). Här är två av hans verk, Hemkomsten och Vid Danmarks kust.




Det är heller ingen brist på färger i Inge Schiölers (1908–71) konst. Schiöler målade gärna motiv från havsbandet och den bohusländska skärgården. Där sprakar det av färger från blommor och träd. Det är mera ovanligt med vintermotiv, som denna målning.



Åke Göransson (1902–42) tillhörde också göteborgskoloristerna och lämnade efter sig en begränsad produktion efter ett kort och problematiskt liv. Kvinna i blått:



Karin Parrow (1900-84) var en av få kvinnor bland göteborgskoloristerna, känd för landskapsmotiv och porträtt. Hon var yngre syster till Evert Taube. Bilden heter Huvud.



Ivan Ivarson (1900–39) snålade inte heller på färgen i sina målningar, som ofta avbildar landskap eller blommor, som här i Älvlandskap, Hjärtum. Han studerade konst i Frankrike och slog sig senare ner i Göteborgstrakten. Han blev aldrig särskilt uppmärksammad under sitt korta och tidvis bekymmersamma liv, men anses numera som en av de främsta bland göteborgskoloristerna.



Ragnar Sandberg (1902–72) tillhör de populäraste av göteborgskoloristerna och hans måleri är ofta lekfullt och spontant. Många gånger målade han stadsbilder från Göteborg. Den blå bussen är en av hans målningar på Göteborgs konstmuseum.



Olle Skagerfors (1920–97) har också anknytning till Göteborg men räknas inte till göteborgskoloristerna. ”Göteborgsmålaren Olle Skagerfors såg inte verkligheten i ögonen. Då hade han förblindats. Sett med ett öga, på håll eller med ögonen kisande trädde det avgörande fram; det som gör en näsa till just den näsan, en pilsnerbutelj till en pilsnerbutelj eller en tömd ölkasse så eländigt tom. Olle Skagerfors förmådde inte iaktta allt på en gång. Han betraktade en sak i taget. Långsamt och länge. Företrädesvis sig själv. I de många skärskådande självporträtten syns han diffust enögd, såvida han alls äger någon blick”, skriver Jessica Kempe i en DN-artikel den 11 mars 2000. Bilden här, Agne, är däremot inget av hans många självporträtt.



Så några konstnärer som inte har så mycket med Göteborg att göra. ”Blåmålaren” Eugene Jansson (1862–1915) var stockholmare och har gjort flera målningar där stadens ljus kontrasteras mot nattens mörker.



Sigrid Hjertén (1865–1948) är i dag ett av de största namnen inom svensk modernism. På Göteborgs konstmuseum kan man se detta stilleben.


Sven Erixson (1899–1970) är en annan av de ledande modernisterna i svensk konst. Hans Melodier vid älven är full av detaljer och som så ofta i hans målningar är det liv och rörelse.



Olle Olsson Hagalund (1904–72) är lätt att känna igen. Han bodde hela sitt liv i samma hus i kåkstaden Hagalund i Solna och hans skildringar av stadsdelen behåller sin popularitet bland en stor publik.


Vera Nilsson (1888–­1979) har en viss anknytning till Göteborg eftersom hon en tid studerade för Carl Wilhelmsson på Valand. Spansk flicka heter porträttet.


Med Per Ekström (1844–1935) tar vi ett rejält steg tillbaka i tiden. Den öländske konstnären var specialist på solnedgångar och ljusets spel i olika landskap. I Sol och snö är motivet från Stockholm.


Det är inte bara nordisk konst som man kan ta del av på Göteborgs konstmuseum. Claude Monet (1840–1926) får representera den kontinentala konsten med en målning av hans favoritmotiv Näckrosor.


21 maj 2016

Chuck Berry och sången om 50-talet

Det finns säkert många vittnesbörd om att ”det glada 20-talet” ibland kunde te sig eländigt och plågsamt. Eller att ”det radikala 60-talet” också rymde de mest stockkonservativt reaktionära idéer. Eller att det fanns utrymme för empati och generositet under ”det egoistiska 80-talet”. Ändå kanske generaliseringarna säger något om dominerande strömningar under de här decennierna. Låt vara långtifrån allt. 

Och hur är det med 50-talet? Visst ser vi tillbaka på det decenniet som optimistiskt och framgångsrikt? 50-talet betydde fred, om än med kallt krig och känvapenhot i bakgrunden. Det medförde nyheter som ett växande välstånd, ökad privat konsumtion, charterresor, amerikanisering, en framvällande ungdomskultur med rockmusiken i täten. Och optimism, känslan av att möjligheterna var oändliga.

En av dem som bidrog till att skapa bilden av 50-talet var rocksångaren, gitarristen, låtskrivaren och showmannen Chuck Berry, eller Charles Edward Anderson Berry, som var hans fullständiga namn. Men, för att vara mer exakt, det är inte åren 1950–59 som är intressanta i hans fall. Snarare är det tiden från 1955, då Chuck Berry gav ut sin debutskiva Maybelline, och ett tiotal år framåt då en rad klassiska rocklåtar lanserades. På dessa inspelningar sjunger Chuck Berry sångerna om 50-talet – eller kanske snarare om myten om det lyckliga 50-talet.



Välståndet och prylsamhället

Ta konsumtionssamhället. Det har fått få så konsekventa hyllningar som You Never Can Tell från 1964. Här berättas om ett ungt par, Pierre och Marie, som gifter sig som tonåringar och börjar samla på sig prylar så snart som Pierre får jobb.

They furnished off an apartment with a two room Roebuck sale.
The Coolerator was crammed with TV dinners and ginger ale.
But when Pierre found work, the little money comin’ worked out well.
“C’est la vie” say the old folks,
It goes to show you never can tell.

They had a hi-fi phono ­– boy, did they let it blast!
Seven hundred little records, all rock, rhythm and jazz.
But when the sun went down the rapid tempo of the music fell.
“C’est la vie” say the old folks,
It goes to show you never can tell.

Av någon anledning utspelas denna sång i en amerikansk-fransk miljö. Louisiana? Och en underlighet är den fjäderlätta ton av melankoli som melodin rymmer. Finns den där över huvud taget? Och i så fall, vad handlar den om? Är det ett vemod inför tidens flykt, eller insikten om att alla prylarna – som 700 rock-, r&b- och jazzskivor – inte är tillräckliga för att skapa bestående lycka?

Hela You Never Can Tell finns här:


Framgångsdrömmen

Den amerikanska drömmen om individuell framgång skildras i Johnny B. Goode (1958), sången om en liten grabb som sitter på banvallen vid järnvägen och spelar gitarr med sådan frenesi och finess att alla som passerar blir djupt imponerade. I den sista strofen i denna den kanske mest klassiska av rockinspelningar förutspås unge Johnny en lysande framtid:

His mother told him “Someday you will be a man,
And you will be the leader of a big old band.
Many people coming from miles around
To hear you play your music when the sun go down.
Maybe someday your name will be in lights,
Saying ‘Johnny B. Goode tonight’.”



Johnny B. Goode blev en av Chuck Berrys största succéer. Kanske var det därför han skrev en uppföljare, Bye Bye Johnny (1960), som börjar där modern vinkar farväl till sin son som vill fullfölja sin framgångsdröm. Hur det egentligen gick för Johnny till slut får man inget riktigt besked om. Men han for västerut, hamnade i filmindustrin i Hollywood, planerade att gifta sig och lovade modern att ta henne dit så snart han byggt ett mansion för sina intjänade pengar. Bye Bye Johnny börjar så här:

She drew out all her money out of the Southern Trust
And put her little boy aboard a Greyhound Bus.
Leaving Louisiana for the Golden West,
Down came the tears from her happiness.
Her own little son named Johnny B. Goode
Was gonna make some motion pictures out in Hollywood.

Båda sångerna är intressanta, inte minst för texterna. De är lätta att hitta i helhet på internet. Musiken kan ni finna här:
respektive

Johnny B. Goode kom alltså från Louisiana och ville till Californien. Att det förlovade landet låg västerut framgår med ännu större tydlighet i Promised Land (1964), som skildrar en resa från Norfolk i Virginia till Los Angeles. Syftet med resan, som går i hisnande tempo och med skiftande kommunikationsmedel, är oklart men troligen handlar det om att skaffa jobb, inkomster och livskvalitet i det förlovade landet. Det är säkert fler än jag som fått en elementär lektion i amerikansk geografi genom att följa Chuck Berrys text på kartan. Här är de sista stroferna (efter det första gitarrsolot):

Right away I bought me a through train ticket
Ridin’ ’cross Mississippi clean.
And I was on that midnight flier out of Birmingham
Smoking into New Orleans.

Somebody, help me get out of Louisiana,
Just help me get to Houston Town.
There’s people there who care a little ’bout me
And they won’t let the poor boy down.

Sure as you’re born, they bought me a silk suit,
Put luggage in my hands.
And I woke up high over Albuquerque
On a jet to the promised land.

Workin’ on a T-bone steak à la carte,
Flying over to the golden state,
Oh, when the pilot told me us in thirteen minutes
He was headin’ at the terminal gate.

Swing low chariot, come down easy,
Taxi to the terminal zone.
Cut your engines and cool your wings,
And let me make it to the telephone.

“Los Angeles, give me Norfolk, Virginia,
Tidewater four ten o nine.
Tell the folks back home this is the promised land callin’
And the poor boy’s on the line.”

Promised Land finner ni här:


Engelska grupper upptäckte Chuck Berry

Själv är jag lite för ung för att ha minnen av den första vitala vågen av rockmusik som anföll världen från amerikansk horisont med artister som Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard, Fats DominoEddie Cochran och Jerry Lee Lewis. Då jag blev intresserad av musik i början av mellanstadiet var det en mera utslätad och andefattig pop som belägrade topplistorna. Det är roligt med Youtube och Spotify som gör ungdomens favoritmusik anträffbar på nytt, efter en frånvaro som förr verkade definitiv. Så jag har lyssnat på några gamla inspelningar som jag minns. Och fortfarande tycker jag Damita Jo sjunger svängigt och musikaliskt i Dance with a Dolly, Neil Sedaka kunde göra fyndiga arrangemang när han lade sordin på sin sentimentalitet, och det finns en ostyrig energi kring rocksångaren Dion som ännu har sin charm. Vad resten är, är väl inte ett kompakt mörker, men i alla fall en övervägande anemisk uttunning av det som Elvis och de andra nämnda gjorde på 50-talet. (Den groteskt överskattade Buddy Holly nämner jag bara för att visa att jag känner till honom.)

Damita Jo.

Sedan kom The Beatles och strax senare Bob Dylan. Fastän jag numera aldrig lyssnar på dem anser jag fortfarande att de är respektabla och mycket skickliga musiker som har lämnat tunga bidrag till populärmusikens utveckling under främst 60-talet. I Beatles fotspår trädde en hord av andra engelska grupper av varierande kompetens. Så gott som alla sjöng låtar av Chuck Berry. Rolling Stones spelade in Around and Around, Come On!, Carol och flera andra, Beatles gjorde Rock’n’Roll Music och Roll over Beethoven. Dessutom alltså alla andra covers på Chuck Berrys sånger. Troligen hundratals enbart i Storbritannien.

De unga brittiska grupperna som var så förtjusta i Chuck Berrys repertoar påstod ibland att de framförde blues. Under min tonårstid blev det alltså dags att undersöka hur ”riktig” blues lät, liksom att höra på Chuck Berrys egna versioner av de välbekanta sångerna. Snart framstod likheten mellan Chuck Berrys rockmusik och storstadsblues från 50-talets Chicago som betydligt större än mellan Chicagobluesen och de fjuniga brittiska musikernas låtar. De kan, sina begränsningar till trots, inte frånkännas meriten att de riktat uppmärksamheten mot bluesmusiker som Muddy Waters, Sonny Boy Williamson, Elmore James, Howlin’ Wolf och John Lee Hooker. Det var Muddy Waters som förmedlade kontakten mellan Chuck Berry och skivbolaget Chess, som redan hade många bluesmusiker i sitt stall.

Muddy Waters.


Med bluesen i bagaget 

Att Chuck Berry anknyter till bluesen, och då särskilt den urbaniserade bluesen i Chicago, framgår tydligt i hans gitarrspel som starkt påminner om flera bluesgitarristers. Han var en utomordentlig gitarrist. Liksom många bluesgitarrister var han mera intresserad av att upprepa det som han redan var bra på än att utveckla sitt gitarrspel i nya riktningar. Därför hör vi hela tiden återkommande gitarrfigurer, riff och fraser. Många av hans inspelningar börjar på samma sätt.

Anknytningen till bluesen finns också i kompet. I monoinspelningarna från 50-talet finns en stökighet och ruffighet som påminner om Chicagobluesens, och det energiska pianospelet betyder en hel del för den speciella stämningen i denna musik. Pianisten Johnnie Johnson var en betydelsefull person för den unge Chuck Berry och introducerade honom i blueskretsar. Han medverkar på en del av hans inspelningar med ett Otis Spann-liknande pianospel, och står också för en del av arrangemangen. Pianisten Lafayette Leake, som kan höras på Johnny B. Goode och flera andra nummer, bör också nämnas.

Johnnie Johnson.

Lafayette Leake.

Chuck Berrys bluesintresse väcktes redan när han växte upp i St. Louis i Missouri, numera en halvstor stad med övervägande vit befolkning. St. Louis folkmängd har mer än halverats sedan Berry föddes där 1926. Staden är känd för ett av de första moderna olympiska spelen, 1904, och har i dag ett stabilt rykte som en av USA:s farligaste städer på grund av stor brottslighet. Den ligger inte särskilt långt ifrån Chicago.

Sedan Chuck Berry hade inlett sin karriär sjöng han även renodlade bluesnummer, där han kunde tillåta sig att vara ledsen, ensam, övergiven som bluesmän plägar. Ibland händer det också att deppiga bluesteman smyger sig in i hans rocklåtar. Som i Come on! (1961).

Everything is wrong since I been without you.
Every night I lay awake thinkin’ about you.
Every time the phone rings sounds like thunder,
Some stupid jerk tryin’ to reach another number.

Come on, since I been without you, come on.
Steady thinkin’ ’bout you, come on.
Phone sounds like thunder,
Some stupid jerk tryin’ to reach another number.

Hela Come On! finns  här:

Men ändå: den stora skillnaden mellan rocksångaren Chuck Berry och hans kolleger inom bluesbranschen är den att Chuck Berry som genomsnitt och sammanfattning är glad, positiv, livsbejakande. Och bluesmännen dystra, grubblande och resignerade.



Ungdomen kontra vuxenlivet 

Bilar, rock’n’roll, fester, flickor, dans, prylar – detta är livets mening. Sådant är Chuck Berrys enkla budskap till mänskligheten om man ser till det centrala i hans musik under hans bästa år. Och det budskapet appellerar inte så starkt till en publik som är van att ta ansvar och tänka på plikter, regler och rutiner. Den tilltänkta publiken blev i stället ungdomarna, den första generationen köpstarka amerikanska tonåringar som längtade efter frihet, inte minst från föräldraauktoriteten. I flera av Chuck Berrys mest kända låtar finns en uttalad motsättning mellan det tonåriga festandet och rockandet och vuxenvärldens striktare, mera hämmade beteende, och han ställer sig reservationslöst på tonåringarnas sida.

Ungdomar går i skola. I School Day (1957), en av hans största framgångar och ett fint exempel på Berrys effektiva gitarrspel, ställer han tvånget, jäktet och pressen i skolmiljön mot den hägrande fritid som kan ägnas åt umgänge med flickvännen, dans och jukeboxar.

Ring, ring goes the bell.
The cook in the lunch room’s ready to sell.
You’re lucky if you can find a seat,
You’re fortunate if you have time to eat.
Back in the classroom, open your books,
Keep up, the teacher don’t know how mean she looks.

Soon as three o’clock rolls around
You finally lay your burden down.
Close up your books, get out of your seat,
Down the halls and into the street.
Up to the corner and ’round the bend
Right to the juke joint, you go in.

Drop the coin right into the slot,
You're gotta hear somethin’ that’s really hot.
With the one you love, you’re makin’ romance,
All day long you been wantin’ to dance,
Feeling the music from head to toe,
’Round and ’round and ’round you go.

School Day finns här:

Här ställs två synsätt mot varandra, och kanske kan man säga att Chuck Berry tonsätter ett ungdomligt revolterande sinne. Men han gör det, till skillnad från 60-talets protestmusiker, utan något politiskt program eller ens en politisk hållning.


Vuxentvång kontra ungdomlig frihet – här finns flera, för att inte säga många, exempel. En av hans roligaste låtar är Roll over Beethoven (1956) där följande rader återfinns:

Well, gonna write a little letter,
Gonna mail it to my local DJ.
It's a rockin’ little record
I want my jockey to play,
Roll over Beethoven, I gotta hear it again today.

You know, my temperature’s risin’
And the jukebox blows a fuse.
My heart’s beatin’ rhythm
And my soul keeps a-singin’ the blues,
Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news.

Man kan undra om Chuck Berrys unga publik hade några som helst begrepp om Ludwig van Beethoven eller Pjotr Tjajkovskij eller hur deras musik låter. Kanske gick denna referens helt över deras huvuden. Det kan rentav vara så att publiken blev medveten om Beethoven och Tjajkovskij just tack vare sången. Att alltså Berry här gjorde en högst ofrivillig insats i folkbildningens tjänst. Inspelningen finns här:



Fängelse och följder

År 1962 började Chuck Berry avtjäna ett fängelsestraff på ett och ett halvt år, egentligen dömd till tre års fängelse samt böter för sexuellt umgänge med en minderårig flicka som han anlitat på en klubb han drev. Domen var först på fem år men ändrades vid en andra rättegång efter invändningar mot eventuella rasistiska motiv bakom den första domen. Berrys fängelsedom var skälet till att drottning Silvia och kronprinsessan Victoria inte ville närvara vid den ceremoni där Chuck Berry skulle tilldelas Polarpriset 2014; de höga kungligheterna delade uppenbarligen inte den spridda uppfattningen att ett brott är sonat när straffet är avtjänat, inte ens om det begicks för över ett halvsekel sedan. (Att Chuck Berry inte heller var närvarande berodde på hälsoproblem.)

För den som känner till händelserna kan en misstanke smyga sig in. Med vilka ögon såg egentligen rockmusikern och den före detta sexbrottslingen på de tonårstjejer som så ivrigt dansar rock’n’roll i sånger som Carol (1958), Sweet Little Sixteen (1958) eller Little Queenie (1959)? Men det har inte så mycket med själva musiken att göra. Det handlar om enkel, funktionell rockmusik. Och det är svårt att motstå den dråpliga inledningen till Sweet Little Rock And Roller (1958):

She’d nine years old and sweet as she can be,
All dressed up like a downtown Christmas tree,
Dancin’ and hummin’ a rock-roll melody.

She’s the daughter of a well respected man
Who taught her how to judge and understand
Since she became a rock-roll music fan.

Sweet little rock and roller, sweet little rock and roller,
Her daddy don’t have to scold her, her mother can’t hardly hold her,
She never gets any older, sweet little rock and roller.

Här är Sweet Little Rock And Roller:


Träffsäkra sångtexter

Som textförfattare är Chuck Berry slagfärdig, drastisk, träffande, ofta humoristisk. Det är inget litterärt språk formulerat efter litterära överväganden, utan vardagsengelska, talspråkspräglat, med en begränsad tillit till rigorösa grammatiska normer. Som textförfattare är han skyhögt överlägsen nästan alla andra som skrev populärsångtexter under hans bästa år, och det är ett av skälen till att han blev en så träffsäker skildrare av sin samtids ungdomskultur. Och att denna tid är avlägsen märks både i de ämnen som Chuck Berry behandlar och i avsaknaden av teman och attityder som tillhör en senare tid – sådant som miljöaspekter, jämställdhet, internationalisering. Men humorn är ofta på plats, och här finns skäl att påminna om No Particular Place to Go (1964), till samma melodi som den tidigare School Day.

En ung man och hans flickvän kör omkring på måfå. Att kvällen inte bara ska innebära en biltur utan också leda till mera romantiska konsekvenser ligger i luften, och sägs tydligt i texten. Dock slutar kvällen i en antiklimax.

Riding along in my automobile,
I was anxious to tell her the way I feel.
So I told her softly and sincere
And she leaned and whispered in my ear.
Cuddlin’ more and drivin’ slow
With no particular place to go.

No particular place to go.
So we parked way out on the Kokomo.
The night was young and the moon was gold
So we both decided to take a stroll.
Can you image the way I felt –
I couldn’t unfasten her safety belt!

Av detta kan vi alltså lära att amerikanska bilar redan 1964 var försedda med säkerhetsbälten. Om flickan, nu i betydligt mognare ålder, fortfarande sitter fast i bilen förtäljer inte historien. No Particular Place to Go kan höras här:

Den helhjärtade entusiasm som Chuck Berry visare den amerikanska ungdomskulturen besvarades betydligt svalare. Visst, han blev berömd, sålde skivor och åkte på turnéer. Jag har förstått att det vanliga måttet på en populärartists storhet i USA är hur framgångsrik vederbörande är på tidskiften Billboards topplista. Elvis Presley hade dussintals förstaplatser på listan under sin karriär. Chuck Berry hade en enda, med en sen, spekulativ och enligt min mening tämligen svag My Ding-A-Ling (1972). Av tidiga rocklåtar klarade sig Sweet Little Sixteen med en andraplats och School Day med en tredje bäst. Maybelline kom som bäst femma, Johnny B. Goode åtta. Välkända nummer som Roll Over Beethoven, Sweet Little Rock And Roller eller Let It Rock fick nöja sig med blygsammare placeringar (29, 47 respektive 64). På den vägen var det. Chuck Berry var inte Billboardlistans man.



Fel hudfärg? Fel ålder?

Jag tror det avvaktande mottagandet av hans musik har två huvudsakliga förklaringar. Chuck Berry vände sig till en blandad publik, både vita och svarta, men vid den här tiden sökte sig den mer köpstarka vita delen av publiken mot förebilder med samma hudfärg. Tonårsflickor med behov av idolporträtt att sätta på sovrumsväggen föredrog i allmänhet fagra ynglingar som Fabian, Frankie Avalon, Bobby Vee, Jimmy Darren eller Pat Boone.

Jimmy Darren.

Chuck Berrys andra svårighet när det gällde att vinna den tonåriga publikens gunst var hans ålder. Han var nästan trettio år när han slog igenom och började närma sig de fyrtio när han gjorde flera av sina viktigaste inspelningar. Han var alltså dubbelt så gammal som den publik han vände sig till. En och annan kan ha tyckt att det var något besynnerligt med det.

Och man kan anse att det finns något barnsligt i hans musik. Den är energisk, fantasifull, entusiastisk, direkt, lekfull, livlig, spontan och utåtriktad. Det finns en stor musikantisk glädje även i studioinspelningarna. Men Chuck Berry var ingen tonåring. I en del av hans sånger finns också något vuxet, erfarenheter som fjärmar honom från den okuvliga ungdomliga entusiasmen.



Vuxna erfarenheter

I Bye Bye Johnny tar Johnnys mamma ut sina sista sparpengar för att sonen ska kunna förverkliga sin Hollywooddröm. Han stiger på en Greyhoundbuss, fattigmansalternativet. Det fanns alltså inte obegränsat med pengar i hemmet. Detta är absolut inget huvudtema i Chuck Berrys texter, men då och då skymtar det fram att folk levde under förhållanden där de måste vända på slantarna. Och skulle det finnas några slantar att vända på, så måste man arbeta. Detta faktum, att man måste arbeta för att kunna unna sig livets goda, och kanske inte ens det, negligerades fullständigt av de flesta som skrev sångtexter i 50- och 60-talets amerikanska populärmusik. Men i Chuck Berrys texter finns arbetet med, om än på undanskymd plats.

Bilturism i Sverige under 50-talet.

Pierre i You Never Can Tell kunde köpa sina prylar först sedan han fått jobb. Johnny B. Goode trodde nog aldrig något annat än att han måste jobba hårt när han kommit till Hollywood. Och något annat än jakten på ett tryggt arbete som förklaring till den stressade resenärens förflyttning genom USA i Promised Land är inte särskilt sannolikt. Berättaren i Too Much Monkey Business (1956) jobbar på en bensinmack. Och så vidare. Ett udda exempel på arbetsskildring i Chuck Berrys produktion är ändå Let It Rock (1960). Låten är så kort att den knappt hinner börja innan den är över, och texten i sin konkretion så briljant att jag citerar den i sin helhet.

In the heat of the day down in Mobile, Alabama,
Working on the railroad with the steel driving hammer,
I gotta get some money to buy some brand new shoes
Tryin’ to find somebody to take away these blues.
“She don’t love me”, hear them singing in the sun,
Payday’s coming and my work is all done.

Well, in the evening when the sun is sinking low,
All day I been waiting for the whistle to blow,
Sitting in a tee pee built right on the tracks,
Rolling them bones until the foreman comes back.
“Pick up you belongings boys and scatter about,
We’ve got an off-schedule train comin’ two miles out.”

Everybody’s scrambling, jumping around,
Picking up their money, tearing the tee pee down.
Foreman wants to panic, ’bout to go insane,
Trying to get the workers out the way of the train.
Engineer blows the whistle loud and long
Can’t stop the train, have to let it roll on …

Och inspelningen, definitivt en av Chuch Berrys bästa, finns är höra här:

I denna dramatiska arbetsmiljö är vi förstås fjärran från de evinnerliga dansgolven, jukeboxarna och bilturerna, inne i en vuxenvärld. Jag vill slutligen också lyfta fram en av hans mera välbekanta sånger, även den främmande för den lyckliga och optimistiska tonårsvärlden. Mannen som berättar befinner sig på resa, eller i alla fall på en annan ort än sin sexåriga dotter Marie, och försöker få kontakt med henne på telefon. Storyn är enkel, antydande till en melankolisk melodi, och om vad som egentligen förorsakar avståndet mellan pappan och dottern sägs inte med mera än att hennes mamma ”did not agree/and tore apart our happy home” – det vill säga en uppslitande skilsmässa eller separation som man anar i bakgrunden.

Help me, information, get in touch with my Marie
She’s the only one who’d phone me here from Memphis, Tennessee.
Her home is on the south side, high up on a ridge
Just a half a mile from the Mississippi Bridge.

Help me, information, more than that I cannot add,
Only that I miss her and all the fun we had.
But we were pulled apart because her mom did not agree
And tore apart our happy home in Memphis, Tennessee.

Memphis, Tennesse (1959) kompletterar, liksom Let It Rock, bilden av Chuck Berry och gör den mindre schablonartad än den kan te sig om man bara hör hans glada låtar om dans, rock, bilar och flickor. Det finns säkerligen flera nyanser att upptäcka; jag har här bara utgått från ett knippe av hans mest populära och kända sånger och han gjorde många inspelningar som jag inte har tagit del av.

Alla inspelningar som jag har länkat till i denna text har text och musik av Chuck Berry. Samtliga är äldre än ett halvsekel. Senare i år ska Chuck Berry fylla 90 år. Så tiden går. Och medan tiden har gått har Johnny B. Goode och Chuck Berry själv sällat sig till de odödligas skara.

Chuck Berrys tio bästa inspelningar

1. Johnny B. Goode
2. Let It Rock
3. Memphis, Tennessee
4. Roll Over Beethoven
5. Promised Land
6. You never Can Tell
7. Sweet Little Sixteen
8. I Wasn’t Me (1965)
9. Too Much Monkey Business 
10. School Day