28 augusti 2016

Höjdpunkter inom fadon (23). Mariza, Maria Lisboa (2001)

Alain Oulman (1928–90) komponerade under början av 60-talet många sånger åt Amália Rodrigues till texter av framträdande portugisiska poeter. Oulman var portugis, son till en fransman som var en framgångsrik och välbärgad affärsman främst verksam på Azorerna. Det var meningen att Alain skulle gå i faderns fotspår, men intresset för musik och litteratur tog över och han etablerade sig som sångkompositör med många kontakter bland ledande författare i Portugal. Oulman sympatiserade med kommunistpartiet och fängslades av regimen 1966, tillbringade tre månader i fängelse och frigavs sedan efter påtryckningar från fadern och den franska regeringen. Sedan flyttade han till Paris.

Sammanlagt komponerade Alain Oulman ett 60-tal sånger åt Amália Rodrigues. De flesta är vackra melodier i långsamt tempo, och Maria Lisboa är en av de få som går i snabbt tempo. I likhet med många andra sånger som Amália Rodrigues lanserade, inte minst de som komponerades av Oulman, har den blivit en del av standardrepertoaren. Den är en av fadons allra populäraste sånger, och sjungs den på ett fadoställe är det troligt att portugiser i publiken sjunger med.


Många av Amálias sånger har tagits upp av andra artister, och det normala är att nytolkningar låter bleka och intetsägande vid en jämförelse med originalen. Men i enstaka fall kan andra artister prestera resultat som är jämbördiga med Amálias, eller rent av överlägsna. Så är det, tycker jag, med Marizas version, som ingår i hennes första album Fado em Mim. Detta album grundlade Marizas rykte som den mest begåvade nya sångartisten inom den så kallade nya fadon, delvis med hjälp av BBC som tilldelade skivan en utmärkelse som bäst inom”world music” från Europa. Ännu har Mariza en särställning, om än diskutabel, bland nyare sångartister inom fadon.

Hon sjunger Maria Lisboa med härlig energi och stort sjävförtroende. Kompet består av Custódio Castelo portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr. Texten är av David Mourão-Ferreira (1927–96), en poet som samarbetade med Amália under många år, från 50-talet och framåt.

É varina, usa chinela,
Tem movimentos de gata,
Na canastra, a caravela,
No coração, a fragata.

Em vez de corvos no xaile,          
Gaivotas vêm poisar.
Quando o vento a leva ao baile,
Baila no baile com o mar.

É de conchas o vestido
Tem algas na cabeleira.
E nas veias, o latido
Do motor duma traineira.
 
Vende sonhos e maresia
Tempestades apregoa.
Seu nome próprio, Maria,
Seu apelido, Lisboa.

Inspelningen finns här:
Och ungefär så här blir det på svenska, utan rim:

Hon säljer fisk, har tofflor
och rör sig som en katt
med sin korg till karavellen,
men i hjärtat har hon en fregatt.

I stället för korpar i hennes sjal
kommer fiskmåsar och slår sig ner.
När vinden inbjuder till dans
dansar hon med havet.

Hennes klänning är av musslor,
hon har sjögräs i sitt hår.
Och i hennes ådror
dunkar en trålares motor.

Hon säljer drömmar och havets doft,
stormar ropar hennes namn.
Hon heter Maria,
hennes efternamn är Lissabon.



25 augusti 2016

Höjdpunkter inom fadon (22). Amália Rodrigues, Tudo Isto É Fado (1967)

 Inga ämnen är så omhuldade av fadons textförfattare som staden Lissabon och dess musik, fadon. Tudo Isto É Fado är en av de mera välkända sångerna om fadon, lanserad av Amália Rodrigues, som ofta sjöng den under sina framträdanden och spelade in den flera gånger. Texten är skriven av Anibal Nazaré, musiken av Fernando de Carvalho.



Perguntaste-me outro dia            
Se eu sabia o que era o fado.
Eu disse-te que não sabia
Tu ficaste admirado.
Sem saber o que dizia
Eu menti naquela hora
Disse-te que não sabia,
Mas vou-te dizer agora.

Almas vencidas,
Noites perdidas,
Sombras bizarras.
Na Mouraria              
Canta um rufia,
Choram guitarras.
Amor ciúme,             
Cinzas e lume,
Dor e pecado.
Tudo isto existe,
Tudo isto é triste,
Tudo isto é fado.

Se queres ser o meu senhor
E teres-me sempre a teu lado,
Não me fales só de amor,            
Fala-me também do fado.            
E o fado é o meu castigo
Só nasceu pr’a me perder.          
O fado é tudo o que digo             
Mais o que eu não sei dizer.

Här är inspelningen med Amália Rodrigues.

Du frågade mig en dag
om jag visste vad fado var.
Jag sade att jag inte visste
och du blev förvånad.
Utan att veta vad jag sade
ljög jag i den stunden
när jag sade att jag inte visste,
men jag ska säga dig nu.

Förfallna själar,
förlorade nätter,
underliga skuggor.
I Mouraria
sjunger en skurk
till gitarrers gråt.
Svartsjuka i kärlek,
aska och eld,
smärta och synd.
Allt detta finns,
allt detta är sorgset,
allt detta är fado.

Om du vill vara min man
och alltid ha mig vid din sida,
tala inte bara med mig om kärlek,
tala med mig också om fado.
Och fadon är mitt straff,
jag är född för att gå förlorad.
Fadon är allt som jag säger,
och än mer det jag inte kan säga.




22 augusti 2016

Tack och adjö, OS i Rio de Janeiro!



Nu kan vi lägga olympiska spelen 2016 i Rio de Janeiro, Brasilien, de första i Sydamerika, till handlingarna. Den svenska truppen åkte hem med elva medaljer i bagaget, vilket är bättre än vid OS i London 2012, Peking 2008 och Aten 2004. Ett bra OS för Sverige.

Skytten Marcus Svensson, silver, golfaren Henrik Stenson, silver, och ryttaren Peter Fredricson, silver, har all heder av sina insatser. Men i första hand blev detta de kvinnliga svenska idrottarnas sommarspel. Om den kvinnliga dominansen är en långsiktig trend eller bara en tillfällighet vet vi först efter ytterligare ett par OS.

Suverän var förstås Sarah Sjöström, som klarade trycket och levde upp till alla förväntningar och reste hem med en OS-medalj i varje valör. Med OS-medaljerna blev hon den bästa svenska simmaren genom alla tider. Och Jenny Rissveds, som bärgade sitt guld i mountainbike efter en och en halv timmes slit i en bana som såg livsfarlig ut. Orädd, stark och taktiskt skicklig.

Och de andra ­­– cyklisten Emma Johansson, silver, brottarna Sofia Mattsson och Jenny Fransson, båda brons, damfotbollslandslaget, silver. Alla gjorde de utomordentliga och inspirerade insatser.


Besvikelserna fanns där också. Bland annat genom idrottare som redan på förhand hade utpekat sig som guldkandidater och sedan håglöst försvann direkt i kvaltävlingarna. Deras insatser glömmer man snart. Det är också tydligt att svenskarna är distanserade i olympiska spelens höjdpunkt, tävlingarna i fri idrott.

För den svåra prestationen att toppa formen, ge sitt bästa i rätt ögonblick och överträffa sin förmåga svarade ändå några svenska friidrottare utan att vara i närheten av några medaljer. Sarah Lahti på 10000 meter fick se ett gäng afrikanska löpare försvinna i fjärran, men satte svenskt rekord med stor marginal. Merath Batha slog inget rekord men löpte på toppen av sin förmåga och tog en sjätteplats, bäst av friidrottarna. Pigga och klyftigt löpande Lovisa Lindh på 800 meter var en glädje att se, personligt rekord två gånger. Och Sofie Skoog skämde inte ut sig i höjdhoppet, med personligt rekord i kvalet.

Vad kommer man annars att minnas? Usain Bolt förstås, som för tredje gången knep tre guld i sprintloppen. En märklig idrottsman som inte bara utmärker sig genom sin löparstyrka, utan också genom sitt avspända showmannaskap och sin konsekventa generositet mot publiken och medierna.

Arrangemangen i Rio de Janeiro tycks ha fungerat hyggligt, trots diverse panikrapporter före spelen om ofärdiga anläggningar, usla bostäder, zica-epidemi med mera. För oss på betryggande avstånd från Rios ökända miljöproblem, kriminalitet och sociala klyftor gav tv-sändningarna bilder av en svindlande vacker storstad. Frodigt gröna sockertoppsberg, vita ständer, en betagande blandning av växtlighet, hav, rymd och bebyggelse.

Man tackar för uppvisningen, Rio de Janeiro.






16 augusti 2016

Klassiska nedslag (24). De bästa symfonierna?

Enligt en artikel i nätupplagan av The Guardian den 5 augusti har tidskiften BBC Music Magazine utnämnt världens genom tiderna bästa symfonier genom att fråga ett stort antal ledande dirigenter runtom i världen. Listan ser ut så här:

1. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 (1803)
2. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 9 (1824)
3. Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 41 (1788)
4. Gustav Mahler Symfoni nr 9 (1909)
5. Gustav Mahler Symfoni nr 2 (1894, rev 1903)
6. Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1885)
7. Hector Berlioz Symphonie Fantastique (1830)
8. Johannes Brahms Symfoni nr 1 (1876)
9. Pjotr Tjajkovskij Symfoni nr 6 (1893)
10. Gustav Mahler Symfoni nr 3 (1896)

Två saker slås man av omedelbart: dominansen av tyska och österrikiska tonsättare, som svarar för åtta av de tio verken, samt av musik från 1800-talet, också åtta av tio verk om vi bortser från revideringen av Mahlertvåan.

Ludwig van Beethoven.

Och Tyskland och Österrike är stormakter i den klassiska musikens värld, även om deras dominans som helhet är mindre än inom just den symfoniska formen, som tycks ha passat tysk-österrikiska tonsättare särskilt bra. Symfonin utvecklades först i Italien, men symfonins hemland, också en stormakt i klassisk musik, har alltid trivts bättre med vokal musik, främst opera. (Ett säkert sätt att få tyst på mig är att be mig räkna upp några stora italienska symfoniker från 1800-talet.) Symfonin uppkom och fick sina första fullödiga uttryck under 1700-talet men dess storhetstid är just 1800-talet. Många stora symfonier har tillkommit senare än så, men efter 1800-talet har symfonin ändå förlorat sin särställning och fått konkurrens av andra genrer. Vad detta beror på går säkerligen att förklara, men något sådant försök gör jag inte här.

Topplistan i BBC Music Magazine behöver man inte ta så allvarligt. Det finns många liknande listor och man kan hitta åtskilliga om man söker på Internet. Samma gamla tonsättare brukar finnas med, men de valda verken och deras ordningsföljd varierar. Trots detta ska jag göra några kommentarer.

Det är roligt att Beethovens så kallade Eroica hamnat överst. Denna symfoni, som då den uruppfördes var den längsta som komponerats, innebär en expansion och fördjupning av den symfoniska formen och en ökad subjektivitet och viljekraft i uttrycket. Därmed är den mer än något annat verk musik som för wienklassicismen in i romantiken. Det är välbekant att Beethoven först tänkte tillägna symfonin Napoleon, men under arbetet med den utropade sig Napoleon till kejsare, vilket föranledde Beethoven att ilsket stryka dedikationen. Napoleon hade genom sin kejsartitel visat sig vara en vanlig makthungrig despot som svikit den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Idéer som Beethoven för övrigt för vidare i sin nionde symfoni, vars melodi om mänsklig gemenskap i slutsatsen används som EU-hymn.

Detta kan vara av historiskt intresse, men betyder det något för hur man uppfattar musiken i dag? Jag tror det. Eroican var en gång min viktigaste ingång till klassisk musik, och det som grep mig då var inte bara den musikaliska substansen och konstruktionen, utan lika mycket musikens visionära kraft och konsekvens, dess viljeinriktning och energi. Här citerar jag lite av vad som sägs om den i Guardian-artikeln:

Oliver Condy, editor of the magazine, admitted it was no great surprise Beethoven dominated the list. “It has been over 200 years since Beethoven’s symphony number three was written and the vote suggests that it has not been improved on in those years, which is remarkable really and is testament to his absolute genius.”
“Conductors love conducting it. They love it because there is just so much to it, there is so much happening ... that opening is a real punch in the face.”
The British conductor Jonathan Nott, music director of the Tokyo Symphony Orchestra, told the magazine the Eroica was boundary-breaking. “This symphony is not about the glory of God, it’s about humans – our struggles, challenges and victories.”
“Later, composers became preoccupied with life’s depressions and bitterness, but I never get that in Beethoven. You come away having experienced the power and joy of being alive.”
/…/
The Third heralded a new era for the symphony, said Han-Na Chang, chief conductor of the Trondheim Symphony. “He finds his voice and we see who he is.”
“The way he works out all the motifs, melodies and themes in such detail, while at the same time maintaining a completely organic development of the emotional message, seems to me unbeatable.”

Johannes Brahms.


Om listan i övrigt. Beethovens nionde symfoni har jag aldrig varit lika förtjust i som den tredje; min favorit vid sidan av Eroican är den sjunde. Att Mozarts sista symfoni kommit med är förstås helt i sin ordning, och det skulle lika gärna ha kunnat vara nr 39 eller 40 som Jupitersymfonin (nr 41). Att Mahler finns med är också självklart, men att tre av hans symfonier fått plats är nog en avspegling av att de tillfrågade dirigenterna tycker att det är spännande och utmanande att dirigera Mahler, som ställer betydande krav på dem. Minst en av de nämnda symfonierna kunde ha utgått till förmån för Anton Bruckner, enligt min mening. Brahms är inte heller oväntad i sammanhanget, däremot att Brahms mest populära symfoni, den tredje, fått stå tillbaka för den mera inåtvända fjärde; min favorit är Brahms andra symfoni med dess lugna pastorala stämningar. Och de två icke-tysk-österrikiska inslagen, Berlioz och Tjajkovskij, försvarar sina platser, vilket kanske även några andra symfonier av icke-tysk-österrikiska tonsättare hade gjort, till exempel av Dvořák, Sjostakovitj, Mendelsohn, Nielsen eller Sibelius.

Anton Bruckner.
Till sist en lista som jag inte vill påstå är mera korrekt eller omdömesgillt sammanställd, men som avspeglar min smak betydligt bättre. Om den därmed mera är musiklyssnarens urval än dirigenternas är en öppen fråga.


1. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 (1803)
2. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 (1812)
3. Johannes Brahms: Symfoni nr 2 (1877)
4. Anton Bruckner: Symfoni nr 7 (1881–83, rev 1885)
5. Gustav Mahler Symfoni nr 2 (1894, rev 1903)
6. Anton Bruckner: Symfoni nr 4 (1874, rev 1888)
7. Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1885)
8. Felix Mendelssohn-Bartholdy: Symfoni nr 3 (1829–42)
9. Pjotr Tjajkovskij Symfoni nr 5 (1888)
10. Carl Nielsen: Symfoni nr 3 (1911)

Gustav Mahler.