27 oktober 2016

Ny fado på cd

Antologi. Caixa Alfama. Sony Music 2 cd. ***


För en tid sedan skrev jag om en ny antologi, Caixa Ribeira, som utgivits i samband med en fadofestival i Porto. Nu finns en volym Caixa Alfama, som utkom just till den fadofestival som ägde rum i Alfama i Lissabon i september. Utgåvorna ser likadana ut, och även på den nya påstås det att den innehåller musik av ”de bästa fadosångarna i vår tid på två cd”, vilket är lika överdrivet som för den förra eftersom en lång rad av de viktigaste sångarna saknas. Gitarrerna är oumbärliga i fadomusik och därför är det en brist att även den nya antologin saknar uppgifter om vilka som spelar. Inspelningarna är övervägande nya, från de senaste åren, men någon är hämtad från 80-talet, och tidsupgifterna är inte fullständiga.


Några av de mest bekanta sångartisterna finns ändå med, och solida insatser från exemplevis Carminho, Ricardo Ribeiro, Gisela João och Aldina Duarte förklarar varför just de är mera kända än andra. Tre spår är rent instrumentala, med bröderna Paulo och Ricardo Parreira samt deras far António Parreira på portugisiska gitarrer. Inspelningarna är hämtade från olika befintliga skivor; någon enstaka kan ha gjorts för denna antologi. Av de mindre uppmärksammade sångarna är flera intressanta att ta del av. Jag tycker rätt ”okända” nya namn som Pedro Calado, Silvino Sardo och Miguel Ramos är hörvärda redan nu och säkert kan bli än bättre i framtiden.

Det finns många antologier med fado och åtskilliga som är bättre och sammanställda med större omsorg än denna. Liksom Caixa Ribeira är den en hygglig, något slarvigt konstruerad samling med modern fado där en del av musiken är utmärkt och helheten godkänd, om än inte så mycket mer.



Fábia Rebordão. Eu. Montepio. ***1/2 


För några år sedan gav Fábia Rebordão ut sin debutskiva A Oitava Cor (Montepio), ett album som inte föll mig särskilt väl i smaken. Trots en helt godtagbar röst blev musiken stel och livlös genom sångerskans monotona, tunga sångsätt. Jag har hört henne några gånger i Lissabon och kunnat konstatera att hon utvecklats som sångerska under senare tid. På den nya skivan Eu (= ”jag”) sjunger hon med en helt annat mjukhet, variation och känslighet. Hon har blivit mycket bättre.


Hon sjunger här tillsammans med André Dias, Guilherme Banza eller Pedro Viana på portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, samt en rad andra musiker som bidrar med bas, blås- och stråkklanger, accordeon, slagverk med mera. De gör det dock diskret, och musiken håller sig inom fadons domäner trots närvaron av en del främmande instrument där främst slagverkets medverkan kan ifrågasättas. Fábia Rebordão är även upphovsman till en del av materialet, men skivan präglas starkt av Jorge Fernando, som har skrivit det mesta, både text och musik. Det är inte så konstigt eftersom Rebordão och Fernando regelbundet samarbetar på fadohuset Casa de Linhares i Lissabon.

Jorge Fernando har varit med länge och han är kanske den mest produktiva och begåvade upphovsmannen i modern fado. Skivans bästa spår är en typisk Fernando-melodi, São Coisas, och Fábia Rebordãos tolkning följsam och innerlig. Även i övrigt tycker jag materialet på den här skivan duger gott, och det är en prydlig, kompetent produktion av en sångerska på frammarsch. Jag hade givit henne en halv asterisk till om hon hade avstått från slagverket.



Yolanda Soares. Royal Fado. Montepio. ***


Sångerskan Yolanda Soares gjorde för tio år sedan ett album, Music Box (Universal), där fadosånger presenterades i en omgivning inspirerad av barockmusik. Att lyssna till dessa Händel- eller Monteverdi-liknande arrangemang var en rolig och något absurd upplevelse. Att Yolanda Soares inte förlorat sitt intresse för experiment framgår av detta nya album. Här finns visserligen portgisisk gitarr med, diskret trakterad av Custódio Castelo, men ljudbilden domineras av den brittiska harpisten Claire Jones. Detta är säkert en skicklig musiker. Och harpan är ett vackert instrument som gör underverk till exempel för den skimrande magiska stämningen i Claude Debussys Preludium till En fauns eftermidag. Men passar den till fadons mer rustika och handfasta tongångar? Mitt svar är att det låter underligt. Lättare att acceptera är då de stråkar (särskilt violinisten Simon Howes är bra med ett känslosamt spel och smörig ton) och slagverket som också finns med här.


Inte mindre än sju av de elva sångerna är kompositioner som Alain Oulman gjorde åt Amália Rodrigues på 60-talet. Dessa är svåra att sjunga, inte i första hand som tekniska prestationer utan för att Amália sjöng dem. Därmed ligger jämförelser nära till hands. Vissa av sångerna finns ändå i minnesvärda versioner med andra, som Silvia Filipes Amêndoa Amarga eller Margarida Guerrieros Cuidei Que Tinha Morrido. Yolanda Soares är en bra sångerska med en behaglig röst. Hon sjunger ornamenterat, med utdragna toner. Det låter inte alls illa. Men harpklangerna gör att melodierna låter flyktiga, med uttunnade konturer. Om detta är fado, så är det en ovanligt vag och obestämd fado. En besynnerlig skiva alltså, och kanske var det avsikten.


21 oktober 2016

Höjdpunkter inom fadon (27). Anabela, Recado a Lisboa (1998)

Anabela (Pires) (1976) togs för några år sedan med i ett par antologier på cd med de främsta nya fadosångerskorna. Det var inte en helt korrekt innehållsdeklaration. Anabela sjunger visserligen en del fadosånger men är en populärsångerska med brett register, från musicals till barnvisor, och det mesta hon har gjort kan snarast betecknas som melodisk popmusik. Hon är emellertid en bra sångerska med trevlig röst, smidig frasering och stor musikalitet.



Sången Recado a Lisboa är skriven av teatermannen João Villaret och blev uppmärksammad genom en inspelning med Francisco José för över ett halvsekel sedan. Sången har sedan tagits upp av åtskilliga andra artister. Just Anabelas version, i ett modernt arrangemang signerat Jorge Fernando, har en elegans och charm som gör den till min favorit. Hon kompas här av välkända fadonamn som Ricardo Rocha, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas, Tactuskvartetten på stråkar samt ett par andra musiker.

Lisboa, querida mãezinha,
Com o teu xaile traçado,
Recebe esta carta minha
Que te leva o meu recado.

Que Deus te ajude, Lisboa,
A cumprir esta mensagem
De um português que está longe
E que anda sempre em viagem.

Vai dizer adeus à Graça
Que é tão bela, que é tão boa,
Vai por mim beijar a Estrela
E abraçar a Madragoa.

E mesmo que esteja frio
E os barcos fiquem no rio
Parados sem navegar,
Passa por mim no Rossio
E leva-lhe o meu olhar.

Se for noite de São João
Lá pelas ruas de Alfama,
Aquece o meu coração
No fogo da tua chama.

Depois levo pela cidade
Num vaso de manjericos
Para matar a saudade
Desta saudade em que fico.

Den svenska texten nedan får betecknas som högst ungefärlig. Jag har behövt ta stora friheter för att få till något som låter någorlunda vettigt på svenska. Kanske har då en och annan syftning eller betydelse slirat till en aning … men sångens huvudbudskap, kärleken till Lissabon och dess stadsdelar och sjömannens hemlängtan, lär inte gå någon förbi.

Lissabon, kära lilla moder,
med konturen av din sjal,
ta emot detta brev från mig
som ger dig mitt meddelande.

Gud hjälpe dig, Lissabon,
att leva upp till detta budskap
från en portugis som är långt borta
och som alltid befinner sig på resa.

Han kommer att säga adjö till Graça,
som är så vackert, som är så bra.
Låt mig kyssa Estrela
och omfamna Madragoa.

Och även om det är kallt
och båtarna ligger kvar på floden,
stilla utan att segla,
passerar hon mig i Rossio
och min blick söker sig till henne.

Om natten i São João,
där vid gatorna i Alfama,
värms mitt hjärta
av elden som du åkallar.

Då ska jag ta mig genom staden
i en vas av söt basilika
för att döda vemodet,
det svårmod som jag vistas i.



18 oktober 2016

Ny fado på cd: Cristina Branco


Cristina Branco. Menina. Universal. *****

Sångerskan Cristina Branco har under många år givit ut nya album vars sånger samlats kring ett bestämt tema. Ibland är temana tydliga, som tiden i Kronos (Universal 2009) eller resor i vid bemärkelse som i Ulisses (Universal 2005). Temat är lite mer dunkelt i hennes nya album Menina, som betyder flicka. Cristina Branco uppger i en intervju för tidningen Diário de Notícias att det började med att hon drömde att hon såg Diego Valázquez berömda målning Las meninas på Pradomuseet i Madrid. Med ”meninas”, ett portugisiskt ord, avses här de kungliga barnens tjänsteflickor i 1600-talets Spanien. Figurerna i konstverket ledde till tankar om flickor och de roller de tar eller tvingas ta i livet. ”Vid en bestämd ålder är vi alla små flickor. Och skivan, mycket transparent och genomlyst, är mycket feminin, den andas kvinna”, enligt Cristina Branco.


Detta kan vara intressant att veta som en förklaring till titeln men inte nödvändigt att känna till när man tar del av musiken. Branco har ofta gjort nedslag i andra musikformer än fadon och tagit in instrumentklanger som egentligen är fadon främmande. På den nya skivan finns inget sådant. Musiken utspelas inom en närmast kammarmusikalisk ram av piano, portugisisk gitarr och kontrabas. Allt är på portugisiska; ingen tango, ingen chanson. Pianisten Luís Figueiredo kompar tillsammans med den smakfulle och skicklige Bernardo Couto på portugisisk gitarr medan Bernardo Moreira är basist.

När jag intervjuade Cristina Branco (se bloggen den 17 februari 2015) frågade jag henne om hon medvetet försöker utvidga fadons musikaliska uttryck. Därtill föranledd av mitt intryck av att hon gärna sjunger så knepiga sånger att de knappast har en chans att bli standardnummer eller ens ingå i andra sångerskors repertoar. Hennes svar var ett obetingat ja. Hennes försök att utveckla fadon musikaliskt kan vara ett skäl till att en del konservativt sinnade fadovänner är skeptiska till om det verkligen är fado hon sjunger.



Menina är hennes tolfte album (fjortonde om man också räknar två samlingsutgåvor) och hon är den så kallade nya fadons mest produktiva artist som nu varit verksam på skiva i tjugo år. Ingen annan artist sedan 1990 har heller lanserat så mycket nyskrivet material. Bortsett från hyllningen till Amália Rodrigues, Cristina Branco Live (Universal 2006), har hon inte varit särskilt beroende av standardnummer. Av de tolv sångerna på Menina är det bara Amália Rodrigues och José António Sabrosas Ai, Esta Pena de Mim som är ett standardnummer, resten nyskrivna sånger. Bland upphovsmännen finns exempelvis Pedro da Silva Martins och Luís Severo (text och musik), Mário Laginha (musik) samt Maria do Rosário Pedreira och António Lobo Antunes (text).

Musiken är övervägande intim och koncentrerad. Det ska sägas: detta är inte Cristina Brancos mest lättsmälta album. Hon drar sig inte för att ställa krav på lyssnarna, och flertalet av sångerna kräver uppmärksamhet och flera genomlyssningar. Undantagen är främst det nämnda standardnumret, den snabba, lättsamma Boatos samt en mjuk, betagande melodi som heter Alvorada där pianisten övergår till att spela casiotone, som låter som en liten orgel. Sången är ett smycke med bestående lyskraft i den allt digrare samlingen av vackra Brancotolkningar.

Vad sångerna handlar om är svårt att beskriva. Kärlek och relationer ibland, stämningar och bilder. De är fulla av blickar, synintryck, ljud och drömmar och känns ibland lite privata, som om sångerskan använde musiken som dagbok och samtalspartner. Men Cristina Branco betonar i den nämnda intervjun att sångerna inte behöver handla om henne själv utan om någon … som väl varit, eller är, en flicka. Hon sjunger som vanligt oklanderligt med ljus sopran, osvikligt omsorgsfull i varje ton och accent och med en självfallen bärighet i rösten. I sånger som Não Há Ponte Sem Nós och Quando Eu Canto får det anmärkningsvärda resultat.

Den avslutande titeln Quando Julgas Que Me Amas känns igen från skivan Não Há Só Tangos Em Paris (Universal 2011) liksom kompositören Mário Laginha. Men det rör sig om en annan tonsättning av Antunes dikt. Detta är för mig skivans bästa spår, där Cristina Branco sjunger enbart till piano och bas, glasklart och distinkt, och förenar ett lyrisk innerlighet med en mild melankoli.


När hennes musik en gång i framtiden ska summeras, tror jag det mest bestående intrycket blir att hon mutat in ny mark för fadon genom att öppna en lyrisk dimension som starkt erinrar om intima poetiska visor eller till och med klassisk romans. Här finns både en sofistikerad finish och en reflektion som går på djupet. Hennes konstnärliga integritet för henne ut på marker som få andra fadoartister vill eller kan beträda. Att en del fnyser åt detta och tycker att hon sviker fadon, är lite för fin i kanten, är, som man brukar säga, deras problem. 

12 oktober 2016

Att möta fadon och våren i Lissabon – fadoresa i mars

Det finns många vackra utsikter i Lissabon.

Att gå våren till mötes i en av Europas vackraste huvudstäder och lära känna fadon i genuin miljö – låter det som en vettig idé?

Vid sidan av de stora resebyråernas många sol- och badresor finns numera ett allt större utbud av resor med ett kulturellt innehåll. Som operaresor till Italien, jul- eller nyårskonserter i olika storstäder, konstresor till Provence, konserter och musikmiljöer i Wien, med mera. För detta utbud svarar ofta mindre resebyråer som drivs av ägarnas eget intresse och engagemang.

Resebyrån The Travel Gallery AB i Malmö har i många år erbjudit skräddarsydda resor utifrån företags, organisationers och föreningars behov. Samt temaresor för en bredare allmänhet. Flera resor för jazzintresserade till New York, Chicago och New Orleans har genomförts där tillfällena att höra jazz och möta jazzmusiker har kombinerats med ett utflyktsprogram.

Sångerskan Carolina med Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr. Clubs de Fado i Alfama.


Nu erbjuder man också en resa till Lissabon med fokus på fadomusiken. Så vitt jag vet är det första gången en svensk resebyrå tar upp denna idé. Under en vecka finns det både åtskilliga möjlighetet att höra fado i dess urspungsmiljö och se stadens sevärdheter, stadsdelar och utsiktspunkter i avspänt tempo. Samt att möta några av de mest attraktiva utflyktsmålen i Lissabons omgivningar.

Jag kommer själv att följa med på resan för att tipsa deltagarna om olika fadoställen, hjälpa till med råd och förslag samt information om fadon och dess historia. Bara att hoppas på vackert väder och att tillräckligt många är intresserade för att göra resan till verklighet.

Alla praktiska detaljer ordnas av resebyrån. Observera att priset är förmånligt för en temaresa på en vecka i Sydeuropa. Kontaktadresser och utförlig information kan man finna genom denna länk:


Skymning i Lissabon vid floden Tejo.