30 december 2016

Cristina Branco till Stockholm och Göteborg i mars

Fadosångerskan Cristina Branco kommer till Stockholm nästa år och uppträder på Södra Teatern den 22 mars klockan 19. Konserten är föranledd av Cristina Brancos nya album Menina, som jag presenterade i bloggen den 18 oktober, men förmodligen kommer Branco attt sjunga betydligt mera än vad som finns på skivan. Liknande konserter har redan ägt rum i flera europeiska länder, och ytterligare lär följa innan sångerskan kommer till våra breddgrader. Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, piano, och Bernardo Moreira, kontrabas, ackompanjerar, det vill säga samma musiker som på albumet.



Så här skriver Södra Teatern, bland annat, i sin presentation:
Cristina Branco är synonym med sofistikation. Som artist verksam i en stark, konservativ fadotradition presenterar Cristina Branco alltid ett imponerande urval av klassiker och tidlös poesi, omgiven av storartade kompositörer och följsamma, talangfulla livemusiker. Med en karriär som rymmer mer än tio album och hundratals framträdanden över hela världen innehar Branco en sällsam existens mellan det sofistikerade, det traditionella och det innovativa.” Träffande uttryckt, bortsett från att antalet album är tolv plus två samlingsutgåvor.


Cristina Branco har varit i Sverige många gånger, men på Södra Teatern var det ett par tre år sedan. Det som hänt sedan dess är att biljettpriserna skjutit i höjden, nu kostar det från 260 till 580 kronor. Dyrt? Ja, dyrare än förut. Nja, det kostar ungefär lika mycket eller mer att höra kända svenska artister och betydligt mer att gå på konserter med internationellt ryktbara stjärnor eller rockgrupper. Så om man räknar i musikupplevelse per krona tror jag Cristina Branco hävdar sig väl.

Två dagar efter framträdandet på Södra teatern sjunger Cristina Branco på Stora teatern i Göteborg – kvällen däremellan blir det Savoyteatern i Helsingfors.

27 december 2016

Ny fado på cd

Gisela João. Nua. Montepio. ****1/2

Gisela João fick ett snabbt genombrott när hon gav ut sin första skiva Gisela João (Montepio) 2013. Sedan dess räknas hon till de intressantaste rösterna inom dagens fado. Hon är en udda sångerska som skiljer sig från mängden, lätt att känna igen. Vid sidan av åtskilliga sångerskor med klara lyriska sopranröster utmärker hon sig med en röst som närmast kan beskrivas som en dramatisk, beslöjad alt och ett sångsätt med stor tyngd och attack. Hon kan påminna lite om sångerskor som Ana Moura eller Filipa Cardoso, men inte så mycket att de kan förväxlas, och för mig är Gisela João ännu bättre. 


På detta nya album framstår hon som en förvaltare av traditionell fado och äldre standardrepertoar som till exempel Alain Oulmans kompositioner för Amália Rodrigues av vilka Gisela João tolkar två på skivan. Hennes version av Naufrágio känns definitiv. Att sjunga med sådan täthet och intensitet kräver inte bara röst och styrka utan också känsla för form och förmåga att variera frasering och dynamik. Ett par traditionella fados, Quando os Outros Te Batem, Beijo-te Eu (Fado Aracelia) och Naquela Noite em Janeiro (Fado Acácio) är av samma klass liksom den inledande Fado Para Esta Noite. Den spanska sången Llorona är en mäktig avslutning. Gisela João kompas av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, Francisco Gaspar, basgitarr. De är skickliga musiker, men i Fado Vianinha och ett par andra spår tycker jag Parreira slamrar på med gitarren så mycket att det mera liknar en tävling än ett samspel. Lite diskretare gitarrklanger hade varit en fördel. Men Gisela João är suverän raktigenom på ett mycket jämnt album, ett av de bästa från 2016. Den finns även tillgänglig, till ungefär dubbla priset, som vinylskiva.



António Vasco Moraes. Silêncio. Primetime Records. ***


António Vasco Moraes är en 46-årig sångare som har funnits på fadoscenen i åtskilliga år utan att göra något större väsen av sig. På den här skivan visar han sig vara en trevlig bekantskap med en distinkt och tilltalande röst och en enkel rättfram fado som vilar på den traditionella fadons melodiskatt. Bakom musiken, som är opretentiös och robust och starkt förankrad i traditionen, kan man ana influenser som João Braga, Carlos Zel eller António Mello Correia, och den påminner om sådan fado som man kan höra på amatörställen i Lissabon, men António Vasco Moraes sjunger förstås bättre än de flesta amatörer. 


Detta slags fado kommer alltid att ha sin publik och sina utövare. De senare kommer inte att efterfrågas av världens stora konsertscener men har sin självfallna plats i det lokala musiklivet. Här finns Moraes tolkningar av Fado Esmeraldinha, Fado Zé Negro, Fado Dois Tons, Fado Pedro Rodrigues och flera andra traditionella melodier. Allt kompas av Dinis Lavos, portugisisk gitarr, Jaime Santos, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. Det är kompetent och funktionellt. Skivan går inte till historien men är sympatisk och seriös. Jag skulle gärna höra António Vasco Moraes i verkligheten.

21 december 2016

Carminho sjunger Tom Jobim

Carminho. Canta Tom Jobim. Parlophone. ****

När Carminho skivdebuterade med Fado (EMI Music Portugal) år 2009 blev hon genast en av de ledande rösterna inom den samtida fadon. Den ställningen har hon befäst med ytterligare två album med en fado full av energi, dynamiska kontraster, starkt ornamenterad melodisk linje och en självfallen förtrogenhet med den tradition som hon har med sig sedan vaggan. Det har länge varit tydligt att Carminho har resurser för mer än fado, och med den nya skivan tar hon sig utanför fadons landskap för att ägna sig åt brasiliansk musik komponerad av Tom Jobim (1927–94), en av dem som skapade bossa novan, en musik som vann anklang även i vårt land på 60-talet och har levt vidare sedan dess. En intressant fråga i sammanhanget är hur Carminhos intensiva sångsätt inom fadon kan samsas med den både lugnare och soligare atmosfären i Jobims musik.


Men hon sjunger annorlunda här. Visst trycker hon till fraserna lite extra på sina ställen, och dynamiska variationer finns, men övervägande sjunger Carminho mera återhållet, avspänt och utan de ornamenteringar som hon gör i fadosånger. På det nya albumet visar hon upp de mera nedtonade sidorna av sin röst, som är nyanserad och uttrycksfull och ofta används utan vibrato eller med ett minimalt sådant. Hon gör inga försök att sjunga med brasilianskt uttal, men i övrigt tar hon inte med sig något från fadon. Hör finns till exempel ingen portugisisk gitarr, i stället ett följsamt och diskret komp med Paulo Jobim, violin, Daniel Jobim, piano, Jaques Morelenbaum, cello, och Paulo Braga, slagverk. Särsilt uppkattar jag cellons närvaro; Morelenbaum är för övrigt samma musiker som var arrangör och musikalisk ledare på Marizas kanske bästa album Transparente från 2005.


Av sångerna känner jag bara igen Meditação och Wave. Men det är ett attraktivt urval melodier där några brasilianska musiker medverkar på fyra spår: Marisa Monte, Chico Buarque, Fernanda Montenegro och Maria Bethânia. Den läckra duetten Estrada do Sol med Marisa Monte är för mig en av skivans höjdpunkter. Min kunskap om brasiliansk musik är så obefintlig att jag inte kan bedöma hur detta album skulle hävda sig mot inhemska produktioner i samma stil. Men jag tycker om skivan och att den visar en ny sida av Carminhos musik. Dock är fadon hennes verkliga hemmaplan som hon förmodligen återkommer till, även på skiva.

18 december 2016

Maria Ana Bobone på Fasching

Den 14 december hade fadosångerskan Maria Ana Bobone konsert på jazzstället Fasching i Stockholm, detta på inbjudan av den unga svenska sångersan Isabella Lundgren. Att Bobone inte tillhör de allra största affischnamnen inom dagens fado kan kanske förklaras av att hon varit mera återhållsam med konsertturnéer och skivinspelningar under sin över 20-åriga karriär än en del andra. Hon är emellertid en av de bästa inom dagens fado, ett omdöme som faktiskt skulle kunna gälla för flera andra sångerskor också. Ingen ny fadodrottning är i sikte, men på fadoscenen är det desto större trängsel bland prinsessorna. Och flera är på väg.



Den verkliga fadodrottningen, Amália Rodrigues (1920–99), är indirekt närvarande på de flesta konserter med fado som ansvarig för en repertoar som ännu är högst levande. Av det som Maria Ana Bobone sjöng denna kväll skulle jag uppskatta att minst 60 procent ursprungligen lanserades av Rodrigues. Konserten var varierad och genomtänkt vad gäller repertoarvalet. Här fanns långsamma, intensiva sånger som Alfredo Marceneiros Estranha Forma de Vida, Pedro Rodrigues Primavera och Alain Oulmans Camões-tonsättning Com Que Voz. En rad snabbare, lättsammare nummer kontrasterade, till exempel Fado da Sina, en sång som Hermínia Silva en gång förde fram. Vidare ett par vackra folkvisor, en marcha, en av Bobones egna kompositioner, en melodiskt tilltalande sång av João Braga, Nome de Mar, med mera som föll publiken väl i smaken. Ett udda inslag var en traditionell fado till en dikt av Lasse Söderberg, något som publiken dock knappast hade lagt märke till utan sångerskans kommentar eftersom den var översatt till portugisiska.


Foto: Anders Nilsson.

Maria Ana Bobone är en utmärkt sångerska med en behaglig lyrisk sopran, stor scenrutin och en förmåga att omdömesgillt hantera dynamiska variationer. Hon skiljer sig från de flesta andra fadosångerskor i dag på två sätt. Dels talar hon mycket bra engelska, vilket under konserten gjorde hennes presentationer lediga och naturliga utan att bli pratiga eller inställsamma. Dels spelar hon piano. Flera sånger framfördes med Bobone vid pianot, och därmed blev både den klangliga och visuella intrycken omväxlande. Hennes kompmusiker var skickliga. Rodrigo Serrão på kontrabas och Pedro Pinhal på spansk gitarr (båda medverkar, liksom Bobone, på skivan Brincar aos Fados (Farol), som jag skrivit om nyligen) har varit med ett bra tag och är pålitliga och lyhörda. Bruno Mira, som spelade portugisisk gitarr, hade jag därmot aldrig hört förut. Hans insats visade att återväxten bland musiker på detta instrument är nära nog lika anmärkningsvärd som bland sångerskor. För den entusiastiska publiken blev ett rent instrumentalt nummer, en guitarrada, en av höjdpunkterna. Maria Ana Bobone och hennes musiker är välkomna tillbaka.