Hasse Z (3). Inbrott

Berättelsen Inbrott ingår i samlingen Sjökon, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949.

Inbrott

Kriminellt nattstycke

Då hon tände det elektriska ljuset fick hon se honom där han stod vid den stora spegeln framme vid fönstret. En ung, kraftigt byggd man i kavajkostym av modernt snitt. På fötterna bar han ljusa damasker, som inte passade riktigt väl till de grå strumporna, som stack fram under dem. Skorna hade han stoppat i kavajfickorna, en i varje. Han bar handskar, mera grova än eleganta, och rätt framför sig vid bröstet, som till försvar, höll han en uppfälld kniv. Hon blev stående vid dörren, stel, orörlig. Situationen var för ny och överraskande för att hon skulle hinna klara den i en handvändning. Hon såg mannens ansikte: blekt och härjat, en bred mun, ett skarpt rött ärr under vänstra ögat, och hon hörde honom säga i en dämpad, nästan vänlig ton:

– Ta det nu lugnt och stilla!

   Skrämseln var över, hon var åter sig själv och hon svarade:

– Det är kanske det säkraste. Men ni kan lägga ned kniven – jag tänker inte anfalla er. Jag förstår för övrigt mycket väl alltsammans. Ni är inbrottsjuv – ett yrke, som kräver ett ostört lugn. Ni arbetar ju också helst då andra sover. Jag beklagar att jag kommer så här sent och stör er. Hon log som hon skulle gjort mot en relativt bättre herre.

   Mannen fällde ihop kniven och stoppade ned den. Så svarade han i samma ton och med ett leende som skulle ha gjort sig under vilken danspaus som helst:

– Man kan inte alltid veta vem som kommer. Ni gick rätt hårt i trappan och trätrappor i sådana här villor knarrar alltid. Jag har också en mycket skarp hörsel.

– Jag förmodar att det som så mycket annat hör till yrket. Ni bullrar nog inte så mycket, som har det förståndet att gå i strumpfötterna.

– Dels det, svarade han, och så har jag lärt mig att gå i trappor. Man går på snedden med hela fotsulan på trappsteget, då knarrar inte trappan. Lär er det.

– Jag skall lägga det på minnet till nästa gång. Och så skall jag inte heller glömma att ta med mig min lilla revolver. Man kan ha nytta av en sådan ibland. Hon blev tyst, hennes blick föll på den lilla sekretären vid sidan av spegeln och så fortsatte hon:

– Se där, det är inte litet ni fått ihop – husets alla juveler och smycken, åtminstone det mesta. Ni har väl en säker väska att ta dem i så att ingenting kommer bort? Ni är väl ordentlig, så att ni inte vållar polisen för mycket besvär. Men säg, är det inte svårt att realisera ett så stort byte?

– Låt det bli min sak, svarade han i en ton som hon förstod, ty hon fortsatte genast:

– Jag vill på intet vis blanda mig i andras affärer. Jag ber er förlåta min nyfikenhet. Men är den inte förklarlig – det är ju allra första gången jag träffar en sådan herre som ni. Och får tala med honom så länge mittunder hans brådaste arbetstid. Ni är en högst inressant typ. Har ni varit fast någon gång?

   Tjuven svarade inte genast. Han tänkte: hon är för pratsam. Hon vill uppehålla mig här tills någon kommer, någon som hon väntar. Så sade han:

– Man går inte in för en sak med den tron att man ska bli fast. Det är med vårt yrke som med alla andra. Man måste vara optimist. Kanske mest bland oss.

– Ja visst, det är ju nödvändigt. Men ni har en liten risk – ert ärr.

   Främlingen smålog och sade:

– Om ni lovar att inte föra det vidare – det är inget ärr. Det är bara ett litet alibi baklänges. Man kan lätt tvätta bort det.

– Så knepigt! Har ni hittat på det alldeles själv eller har herr Conan Doyle gjort det åt er? Hon såg på sitt armbandsur – redan halv två, snart är det full dager. Kanske ni skulle packa in fångsten och ge er av, innan tjänstefolket vaknar. Visserligen sover den sortens folk mycket hårt, framför allt när det är tjuvar i huset, men man kan inte lita på dem. Det finns trotjänare också, underligt nog. Skall jag hjälpa er? Hon tog ett steg mot sekretären, men han hejdade henne på halva vägen och sade:

– Låt det vara. Jag bryr mig inte om det. Affären intresserar mig inte längre. Vill ni vara vänlig och låta mig gå.

   Hon såg på honom förvånad:

– Ni menar inte att ni ger upp en affär, som ni kanske förberett i veckor och offrat mycket tid och arbete på. Tänker ni bli en hederlig människa? Som alla andra? Men är det inte riskabelt?

   Han sköt undan henne och gick mot dörren:

– Ni har hört vad jag sagt. Affären roar mig inte vidare. Behåll eran grannlåt. Jag gör ingenting med den. God natt.

   Han tog sin väska och sin hatt, som han lagt på en stol vid dörren, och så försvann han tyst och stilla genom korridoren och nedför trappan.

   Hon stod ett ögonblick stilla och lyssnade, så gick hon fram till sekretären och med vana, flinka fingrar stoppade hon alla juvelerna, ringarna, halsbanden och broscherna i de stora, vida ulsterfickorna. Så blev hon stående ett ögonblick vid dörren, lyssnande, väntande. Så gled hon sakta ut i korridoren, men då hon gick nedför trappan, tog hon den på snedden med hela fotsulan på varje trappsteg. Tyst, försiktigt. Hon kom ut genom porten just som nattvakten kom cyklande om gathörnet. Hon såg honom och gick lugnt och säkert åt andra hållet.

Höjdpunkter inom fadon (28). Amália Rodrigues, Foi Deus

Foi Deus är utan tvekan en av Amália Rodrigues största sånger. Hon spelade in den första gången 1952 i Abbey Road-studion i London. Sången har sedan tagits upp av många andra artister, och de flesta efterföljande versioner har blivit påminnelser om Amália Rodrigues totala överlägsenhet, åtminstone när det gäller att tolka den här sången. Den skrevs – både text och musik – av Alberto Janes (1909–71), en musikintresserad farmaceut och apoteksdirektör som hade till hobby att skriva sånger. Han skickade några till Amália Rodrigues, som tog upp dem och i flera fall hade stor framgång med dem. Foi Deus förblir dock den mest kända av Alberto Janes sånger.

Raul Nery, Amália Rodrigues och Santos Moreira.

Não sei, não sabe ninguém

Por que canto o fado

Neste tom magoado

De dor e de pranto.

E neste tormento,

Todo o sofrimento

Eu sinto que a alma

Cá dentro se acalma

Nos versos que canto.

Foi Deus

Que deu luz aos olhos,

Perfumou as rosas,

Deu oiro ao sol

E prata ao luar.

Foi Deus

Que me pôs no peito

Um rosário de penas

Que vou desfiando

E choro a cantar.

E pôs as estrelas no céu

E fez o espaço sem fim,

Deu o luto as andorinhas

Ai, e deu-me esta voz a mim.

Se canto,

Não sei o que canto.

Misto de ventura

Saudade, ternura

E talvez amor.

Mas sei que cantando

Sinto o mesmo quando

Se tem um desgosto

E o pranto no rosto

Nos deixa melhor.

Foi deus

Que deu voz ao vento

Luz ao firmamento

E deu o azul às ondas do mar.

Foi Deus

Que me pôs no peito

Um rosário de penas

Que vou desfiando

E choro a cantar

Fez poeta o rouxinol

Pôs no campo o alecrim

Deu as flores à primavera

Ai!, e deu-me esta voz a mim.

Det finns flera inspelningar av Foi Deus med Amália Rodrigues på nätet. Detta är den enda av originalinspelningen från 1952 som jag funnit, tyvärr med ett litet besvärande eko, åtminstone när jag hör den på min laptop. Så jämför gärna med andra versioner. Amália Rodrigues kompas här av Raul Nery, portugisisk gitarr, och Santos Moreira, spansk gitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=tb6BgMz0FNs

Jag vet inte, ingen vet

varför jag sjunger fado

på detta smärtsamma sätt

om plågor och klagan.

Och i denna pina,

allt detta lidande

känner jag att min själ

tröstas av verserna jag sjunger.

Det var Gud

som gav vinden röst,

som gav himlen ljus

och gjorde havets vågor blå.

Det var Gud

som satte i mitt hjärta

ett radband av smärta

som jag reder upp när jag gråter och sjunger.

Han gjorde näktergalen till poet

och planterade rosmarin på fälten. 

Han gav våren blommor

och, o, han gav mig denna röst.

Om jag sjunger

vet jag inte vad jag sjunger,

en blandning av lycka, längtan,

tillgivenhet och kanske kärlek.

Men jag vet att när jag sjunger 

känner jag att

om ens hjärta brister och man klagar

ser ansiktet ut att få tröst.

Det var Gud

Som gav ögonen ljus,

gav solen guld 

och månskenet silver.

Det var Gud

som satte i mitt hjärta

ett radband av smärta

som jag reder upp när jag gråter och sjunger.

Efter detta blogginlägg tar serien Höjdpunkter inom fadon en paus. Det är möjligt att jag återkommer till temat längre fram, men det kan också hända att pausen kommer att vara i evighet.

Hasse Z (2). Cigarren

Hasse Z (Zetterström) dog 1946, och tre år senare gav Albert Bonniers Förlag ut flera samlingar med hans texter. Tyvärr finns inga uppgifter om när de ursprungligen publicerades eller var det skedde. Som läsare i dag får man acceptera det, men den som vill kan förstås gissa … Cigarren ingår i Mannen med fällstolen och skrevs under en tid då kåldolmar kostade 60 öre på restaurang.

Cigarren

På middagen gick jag in i en leksaksaffär och köpte en konstgjord cigarr, som var så lik en riktig cigarr att jag var rädd att bränna mig på den. Den var nämligen halvrökt och ännu glödande. Jag betalade 35 öre och gick till Norrmalmstorg för att ta en spårvagn till den restaurang, där jag kan äta middag. Jag köpte ett Aftonblad, gick in i vagnen just som den skulle gå, satte mig i ett hörn längst fram, tog upp tidningen och satte den konstgjorda cigarren i mun.

   Efter en minut kastade jag ett öga över tidningen. Allas ögon var riktade mot mig. Ingen sade något, men ögonen talade: han är ingen utlänning, han läser Aftonbladet, och han röker cigarr i en spårvagn! Här blir säkert ett uppträde! Så roligt att vi får vara med!

  I hörnet av Birgerjarlsgatan reste sig Vän av Ordning, som satt vid utgången, öppnade dörren och sade till konduktören:

– Är det tillåtet att röka i vagnen?!

– Nej, sade konduktören, det är förbjudet!

– Det sitter en herre och röker!

   Konduktören kom in, spänningen var stor, han gick rakt fram till mig och sade:

– Det är inte tillåtet att röka i vagnen.

– Jag vet det, sade jag.

   Konduktören återvände till bakre plattformen, ty han måste hålla vid en station. Jag lät cigarren sitta. Stämningen bland publiken var nu rätt spänd. Det gick så långt att en äldre dam måste gå av, hon stod inte ut längre. Efter fem minuter reste sig Vän av Rättvisa som satt mitt emot Vän av Ordning, öppnade dörren till plattformen och sade i bestämd ton:

– Konduktören är skyldig att tillse att reglementet efterlevs. Rökning i vagnen är förbjuden, men herrn där röker fortfarande!

   Då gick konduktören rakt fram till mig och sade högt:

– Om herrn fortsätter att röka så får herrn gå av.

   Jag låtsades inte uppfatta hans ord, men bakom Aftonbladet viskade jag:

– Konduktörn! Dert är en konstgjord cigarr! Det finns ingen rök i den.

   Konduktören gick ut genom vagnen och över hans ansikte låg ett sken av glädje. Om man nu kan säga något sådant om en konduktör som är i tjänstgöring.

   Vi stannade nu vid en hållplats. Vän av Ordning och Vän av Rättvisa trängdes här för att komma ut genom dörren, ut till konduktören. Vi hörde en häftig ordväxling:

– Ni har nr 309! Jag ska anmäla er!

– Jag är bekant med direktörn i bolaget. Mitt namn är Samuelsson.

– Det går verkligen för långt!

– Det är en slapphet utan like!

  Därpå stängdes dörren och vid nästa hållplats gick jag av. Konduktörn gjorde honnör och sade:

– Så roligt har jag inte haft sedan jag var på cirkus. De har gått till bolagets kontor – haha!

   I matsalen på den restaurang, där jag kan äta, var mycket folk men hovmästaren skaffade mig ett bra bord.

   Jag lade cigarren på bordduken. En vaktmästare satte fram en askkopp och lade upp cigarren. Jag lade ned den igen på duken. En ny vaktmästare lade upp den. Efter en stund låg den på duken igen.

   Hovmästaren kom:

– Cigarren bränner upp duken.

– Får jag en matsedel, sade jag.

   Medan jag läste matsedeln, lade hovmästaren upp cigarren på koppen. Jag lät den ligga, ty mitt intresse var väckt för något annat. Man kan inte i evighet hålla på att leka med en cigarr. Vid bordet bredvid hade satt sig ett sällskap. Der var en familjefader som var ute med sin maka och sina barn.

– Nu ska vi gå ut och äta en bit mat, hade han sagt. Jag ska bjuda er på restaurang och så ska ni få höra lite musik sedan.

  Och mamma hade sin bästa klänning och döttrarna hade varit och tvättat håret och unge sonen hade en ny krage som var för trång.

  Jag såg på matsedeln, så tog jag upp min reservoarpenna och skrev om priserna. Där stod: Kåldolma 60, jag satte en etta framför: 1,60. Där stod: Benig kalvstek, jag höjde summan till 3,75. Kött är dyrt. Blandad frukt fick jag upp till 6,75 och buljong med ägg värderades till 2,60.

   Jag hade just slutat, då familjen som var ute och festade fick matsedeln. Fadern läste. Mycket noga. Så sade han:

– Jag går inte ofta ut. Men inte trodde jag att priserna hade stigit så förfärligt. Här står: Laxpudding 4,25.

– Laxpudding, fyra och tjugofem! skrek modern. Det får man ju en hel lax för nästan!

– Ja, och rimmat lamm kostar här 3,25!

– Adolf, sade modern, vi har inte gått ut för att ruinera oss! Vi går hem och det genast!

   Och så gick familjen som gått ut för att äta en bit mat och höra lite musik för en enda gångs skull.

   Men jag åt min middag, drack mitt kaffe, och då klockan blev åtta, gick jag på Vasateatern. Där gavs en rolig pjäs. Jag skrattade två gånger under första akten och då ridån gick ner och det blev ljust i salongen, tog jag upp min cigarr och satte den i munnen. Det blev som i spårvagnen, alla stirrade och tänkte: det var det värsta vi varit med om! En karl som sitter och röker i en teatersalong! Här blir ett uppräde! Så roligt att vi får vara med!

   Bredvid mig satt Vän av Hyfsning. Han reste sig gick ut ur bänken, fick fatt på en vaktmästare och började ett ivrigt samtal. Vaktmästaren kom fram till mig. Publikens uppmärksamhet var i hög grad spänd. Ett fruntimmer på raden stannade med en konfektbit på halva vägen till mun och då en annan dam prasslade med en påse hyssjade en herre på andra parkett.

   Vaktmästaren sade:

– Det är inte tillåtet att röka i salongen.

– Jaså, sade jag, varför det?

– Därför att det är förbjudet!

– Varför är det förbjudet?

  Vaktmästaren kunde inte finna något passande ord. Situationen var alldeles ny för honom. Han gick bort med snabba steg för att ta reda på någon högre funktionär vid teatern. Då han gått, stoppade jag cigarren i fickan och i detsamma gick ridån upp för andra akten.

  Bredvid mig satt satt en ung dam som såg att jag stoppat cigarren i fickan. Hon reste sig genast och sade till sin fästman som var med:

– Här kan jag inte sitta! Han stoppade en brinnande cigarr i fickan! Han tar eld! Jag känner hur det luktar!! Kom genast, Arian!!

   Det blev natruligtvis allmän panik. Jag kom ut på gatan genom en reservutgång. Jag skulle just ta en bil och åka hem, då jag mötte Viktor.

– Det var längesedan, sade Viktor, var har du varit?

– På teatern, sade jag, men jag fick inte vara kvar – men det är en lång historia.

– Gå med hem till mig, så får vi prata litet. Min hustru vill gärna göra din bekantskap. Jag bor här strax bredvid. Bara en liten grogg och bara en stund.

   Nå, jag gick med. Viktor bodde trevligt. Hans hustru var förtjusande, hon tog emot oss i salongen.

– Så roligt att ni följde med Viktor hem, sade hon och i detsamma lade jag cigarren helt oförmärkt på kakelugnsfrisen.

– Ja, här ser du hur jag bor, sade Viktor och så föll hans blick på cigarren. Den stannade där envist och bestämt. Så sade han:

– Har det varit någon här?

   Viktor hustru svarade förvånad:

– Nej, hur så?

– Det ligger ju en cigarr och brinner. Jag röker inte. Ingen av oss rökte när vi kom.

– Nej, inte jag, sade jag.

– Alltså måste en herre vara här! Det är så logiskt som möjligt.

– Men snälle Viktor, sade Viktors hustru. Ingen har varit här.

– Men cigarren, cigarren! Han måste vara här ännu! Cigarren brinner! Jag skall finna honom! Det är alltid på små bagateller som de brottsliga blir fast! Vem är han?!

– Älskade Viktor!

   Viktor sprang omkring i hela våningen, in i garderober, ut i köket, in i sängkammaren, ut i badrummet, in i skafferiet, och ut i herrummet. Han hustru följde honom, klagande, jämrande, bedyrande.

   Ingen brydde sig om mig. Jag blev ensam. Jag gick ut i tamburen, tog min rock och hatt och gick. Men jag glömde cigarren. ---

  I går mötte jag Viktor. Han gick förbi, såg mig rakt i ögonen utan att hälsa. Människorna är så underliga.