28 februari 2017

Hasse Z (6). Pålssons affärer

Berättelsen Pålssons affärer är hämtad ur samlingen Sjökon, Albert Bonniers Förlag 1949.



– Pålsson går så underligt, säger min hustru.
– Jag har lagt märke till det. Jag har till och med studerat det. Det är så med det som avviker från det vanliga. Vi kan inte låta bli att se det. Om du sitter i en spårvagn mittemot en harmynt eller skelögd herre, så dras din uppmärksamhet åt det hållet. Det är detsamma med Pålssons ben, ty det är bara det ena, som det är fel på. Det vänstra. Då han sitter eller står, märker man ingenting, men då han går – han tar ett steg framåt, och i detsamma viker sig benet och man tror, att han ska falla. Men han gör det inte. Han är snabbt uppe igen och i det rätta läget med hela lekamen.
– Har han aldrig gjort något för det, säger min hustru, som gärna vill att alla människor ska vara perfekta utan minsta fel eller lyte. 
– Jag har aldrig frågat honom om det.
   Vem var Pålsson? En ung man, som biträdde oss med ett och annat. Gick ärenden, gjorde uppköp och avvärjde obehagliga besök. En sympatisk ung man, som kommit till oss genom någon tillfällighet, jag minns inte hur; och som vi alla hyste förtroende för.
   Men han gick lite underligt.
  En dag säger jag: – Pålsson, ni skulle göra något åt ert ben. Tala med en specialist. Det kanske är ett lindrigt fel, som lätt kan avhjälpas.
   Pålsson smålog.
– Jag har sökt massor av läkare och sjukhus för det benet. Det går inte att hjälpa. Jag föll ned från ett tak, när jag var liten, och så fick jag det. Vetenskapen är mycket intresserad av mitt ben, men den rår sig inte med att laga det. Nu är det dessutom för sent – affären är avslutad. Jag har fått mina pengar.
– Affär? Hur så?
– Jag har sålt benet till professor Hagardt vid Ortopediska institutet. Ja, inte bara det benet utan alltihop, hela skelettet, alla benen. Jag har fått femhundra kronor. Men professor Hagardt får naturligtvis inte överta varan, förrän den blir ledig, så att säga. Jag har för resten haft så mycket trassel med allt det där, så jag börjar bli trött på det. Nu får det vara.
– Hur kom Pålsson att göra affären med Hagardt?
– Han behandlade mig. Och när han hållit på en tid, sade han som alla de andra: ”Det här går inte. Men hör på, Pålsson”, sade han, ”jag köper Pålsson för institutet. Det är ett alltför intressant fall för att vetenskapen skulle gå miste om det. Vill Pålsson har trehundra kronor kontant?”
   ”Ska jag ha det, så ska det väl vara kontant”, sa jag. ”Såna affärer gör man väl medan man är med själv, så att säga. Ska be att få fundera.” Så talte jag med gubben hemma och han sa, som en praktisk karl, att det kanske kunde bli mer. Och det blev det. Hagardt höjde summan till femhundra och då gick jag med. Vi skrev ett papper och så var saken klar.
–  Besynnerlig affär. Jag har aldrig hört talas om något liknande. 
– Å, det finns flera än jag som säljer sina skelett. Känner redaktörn Flenhuset?
– Kan inte påminna mig.
– Den är gubben, som går på gatorna med ett huvud, som växer. Inte uppåt, utan mera på bredden. Gubben känner honom. Dom har varit kamrater, innan huvudet började växa, och han kommer hem till oss ibland om kvällarna och sitter och pratar. Och en kväll talte han om, att han sålt sitt skelett för ettusen kronor. Det var också mycket intressant för vetenskapen, tyckte läkarna.
   När han gått, blev gubben arg och svor över att jag bara tagit femhundra. ”Ditt ben är väl lika mycket värt som hans skalle”, sa han, alldeles riktigt.
   I den vevan funderade jag på att köpa mig en motorcykel. Jag hade provkört en som en annan pojke hade, och jag ville naturligtvis ha en likadan. Lite pengar hade jag själv, men det fattades tvåhundra till första avbetalningen. Jag talte med gubben om saken och hade sa:
   ”Du kan ju försöka låna av Hagardt. Det är ju en hygglig karl.”
   Nå, jag gick till professorn och jag har sällan sett en karl bli så arg.
   ”Vad tänker Pålsson på”, skrek han. ”Köra motorcykel! Det finns ingenting farligare! Pålsson kan råka ut för en olycka och skada mitt ben, sitt, menar jag, och så kan alltihop bli förstört. Pålsson måsten vara mycket försiktig och akta sig för alla olycksfall. Kom ihåg att han fått femhundra kronor för att han ä som han ä.”
   Nå, jag höll ju med honom, för han hade rätt och så sluta det med att jag fick tvåhundra kronor, om jag inte köpte någon motorcykel och det lovade jag, inte någon bil heller, om dom händelsevis blev så billiga att jag fick råd med en.
   Så talte vi inte vidare om saken och allt gick sin gilla gång. Ända tills jag förlovade mig med Lisa. Det är en söt och snäll flicka, och hon fäste sig inte alls vid det där med benet. Jag talte om för henne, hur jag fått det och så var den saken klar. Man tycker ju inte om varandra precis för benens skull.
   Men Lisa har en bror, som är på kontor, och en dag började han berätta, vilka utmärkta affärer han gjorde på lediga stunder, när han inte var på kontoret.
   Jag kände mig liksom lite bakom, och hur det nu var, så sa jag, att jag kunde nog göra affärer jag med och så slapp det ur mej alltihop om Hagardt och skelettet och de sjuhundra kronorna. Jag skröt och gick på för att hon skulle bli imponerad. Men det gick inte. I stället rusade hon upp och var alldeles vild och sa att affären absolut måste gå tillbaka. Hade hon förlovat sig med en karl, så ville hon, så att säga, äga honom helt, med kropp och själ. Hon ville inte ha någon sorts kompanjonskap, om det så vore med världens finaste professor. Vetenskapen hade ingenting med hennes fästman att göra. Hon skulle gå till Hagardt! Och på den vägen är det. Hittills har jag hindrat henne, mera i längden går det inte, för det en kvinna som hon fått i sitt huvud, det sitter där. – – –
   Det gick ett par år. Pålsson hade lämnat oss. Fick någon plats i landsorten, vid något hotell och var borta. Men så en dag möttes vi igen. Världen är ju så liten. Och så trång. Jag gick en kväll på en teater och i en mellanakt i kaféet, träffade jag Pålsson. Han var den vaktmästare, dom serverade mig en flaska vatten.
– Pålsson här, sade jag. Det var en överraskning.
– Ja, sade han, jag har gått in i restaurangfacket. Det lönar sig rätt bra.
   Han försvann på ett ögonblick för att ta en beställning, och nu såg jag att han gick och rörde sig på ett annat sätt än förr. De egendomliga rörelserna med vänstra benet var borta. han var fullt normal även i det benet. Han gick som en vanlig människa, som en snabb och yrkeskunnig kypare ska gå.
   Om några minuter var han tillbaka hos mig. Det ringde till nästa akt, men som jag fann Pålsson intressantare än pjäsen, stannade jag i kaféet. Och där fick jag fortsättningen på historien om Pålsson och skelettet.
– På hotellet, där jag arbetade, bodde en herre, en utlänning, som då jag serverade i matsalen, alltid följde mig med ögonen. En dag kom han till mig och bad att få tala vid mig. Vi gick upp på hans rum, han bjöd på en cigarrett och då sade han på engelska, som jag också kan något litet:
   ”Det där benet – har ni gjort något åt det?”
   ”Det är obotligt”, sade jag. Och så tänkte jag: Om det är så, att du vill köpa det, så är du där sent ute. Man säljer inte sitt skelett på två håll. Hederlig karl, även i privataffärer.
   Nå, så presenterade han sig. Amerikansk läkare, någon sorts osteolog eller vad det heter. Trodde han kunde bota benet. Erbjöd sig att försöka på egen risk, alldeles gratis. Nå, tänkte jag, om det inte kostar något, så kan han ju få mixtra litet med kroppsdelen.
   Det blev en behandling. Inte massage, mera rådbråkning. Ibland var det nära att vi råkat i slagsmål. Men jag höll ut. Hade liksom en känsla av att jag blev bättre. Och det blev jag. Efter en månads bändande och brytande kunde man inte se någon skillnad på det benet och det andra. Och jag gick som jag skulle.
   Naturligtvis ville jag betala honom vad jag kunde för att han hjälpt mig, men han ville inte ha några pengar. Gjorde bara som villkor att jag skulle gå upp till professor Hagardt och visa mig. Och det gjorde jag i sinom tid, när jag lämnat platsen och rest hem.
– Och vad sade Hagardt? Han blev väl glad?
– Inte så man särskilt märkte det. Han blev tvärtom ännu ursinnigare än då det var fråga om motorcykeln. Sa att jag hade gjort mig skyldig till bedrägeri och förskingring av anförtrott gods. Han hade köpt ett ben, som inte längre fanns. Jag var en skojare av första klass. Och så körde han ut mig. Och kastade köpehandlingen på skelettet efter mig.
   Jag gratulerade Pålsson till det lyckliga resultatet och så sade jag:
– Och så blev väl Lisa glad?
– Lisa? Det är slut. Hon slog upp förlovningen, när hon inte fick mig att bryta avtalet med Hagardt. Nej, nu är jag förlovad med en annan flicka, som är klok och förståndig, och när hon någon gång ser lite dyster ut, berättar jag historien om skelettet för henne. Hela affären från början till slut. Och då skrattar hon, så tårarna rinner. Hon säger, att det är den roligaste historia hon hört. Och hon tror inte att det finns ett enda sant ord i den. Kvinnor är bra underliga. Varför trodde inte den andra att det var lögn?

25 februari 2017

Maigret är tillbaka

Georges Simenons  (1903–89) många romaner om kommissarie Maigret har sedan länge status som klassiker inom kriminallitteraturen. Men under många år har de inte varit möjliga att få tag på i Sverige. Tills förlaget Atlantis förra året gav ut tre av böckerna: Maigret på semester som ursprungligen kom ut 1948, Min vän Maigret från 1949 och Maigret på nattklubb från 1951. Prydliga, tilltalande volymer med omslag av Thomas Olsson där Maigrets karakteristiska pipa finns med. Översättningarna är gjorda av Gunnel Vallquist. Böckerna finns med på årets bokrea!


De är alltså någorlunda jämnåriga med mig själv. Detta är inte romaner som jag mötte som nyheter under ungdomen, snarare böcker som man kunde se i bokhyllorna hos vuxna. Att de är gamla är en av skillnaderna jämfört med de flesta kriminalromaner jag läst under senare år. Det märks snart på innehållet. Det finns en tydlig indelning i sociala nivåer i romanernas persongalleri, med åtföljande beteendemönster. De mera välbärgade har tjänstefolk. Sämre lottade eller folk som på något sätt står utanför majoriteten behandlas ofta med ringaktning. Det känns lite gammaldags. Vidare: det är ingen självklarhet att man har tillgång till telefon eller bil. Nutida kriminalförfattare är många gånger så fascinerade av datavärldens mystifikationer att de dominerar handlingen mer än personerna; men det slipper vi förstås i Simenons böcker.

I de två förstnämnda böckerna befinner sig Maigret på semesterorter. I Maigret på semester hamnar hans fru på ett klostersjukhus, och kommissarien snubblar över sitt fall efter ett mord på sjukhuset. I Min vän Maigret åker han till medelhavsön Porquerolles för att reda ut ett mordfall, åtföljd av den engelske polisen Pyke som ska studera sin berömde franske kollegas arbetsmetoder. Och i Maigret på nattklubb möter vi den solkiga miljön kring Pigalle och Montmartre i Paris, tätbefolkad av prostituerade, narkomaner och bar- och nattklubbsfolk.


Det finns något mycket franskt i dessa böcker. Det vill säga: de lever upp till en schablonbild av Frankrike för ett drygt halvsekel sedan, en schablonbild som Simenon varit med om att skapa genom sina Maigretböcker. Under Maigrets utredningsarbete, som till stor del tycks bestå av funderande medan han tar ett glas vin eller en calvados på någon bar, skulle det inte vara förvånande om Jacques Tatis komiska gestalt Monsieur Hulot från filmen Semestersabotören dök upp. Han skulle passa utmärkt in i miljöerna. Jag kan också tänka på Patrick Modianos Parisskildringar, så fulla av stadens speciella atmosfär; den eftertänksamme flanören på väg att återupptäcka det förflutna. I böckerna är det mycket prat, man strosar omkring, dricker vin och annan alkohol på löpande band. Kaféer och barer finns överallt, och utnyttjas. Personerna är i många fall bohemer som beter sig som de vill, utan större hänsyn till konventionerna. Men eftersom de är kriminalromaner finns också det tålmodiga utredningsarbetet som Maigret och hans kolleger utför.

De tre nyutgivna romanerna om kommissarie Maigret skiljer sig från det mesta som ges ut i genren genom att vara så korta, kring 200 sidor. Av dessa sidor är en mycket stor del dialog. En av Simenons förtjänster som författare är hans förmåga att kort och exakt fånga en miljö eller en person. Hans språk ger därigenom en pregnans och åskådlighet som inte en aldrig så mångordig naturalistisk beskrivning kan åstadkomma. Gestalterna karakteriseras delvis genom sitt sätt att uttrycka sig. Och miljöer, liksom stämningar, fångar Simenon med talande detaljer:

Men från det första steget han tog i den breda, ljusa korridoren kände han sig själv som om han var ett litet barn, pojken Maigret, som en gång i tiden kom smygande på tåspetsarna och med återhållen andedräkt i gryningen i den lilla byn i Allier; med röd näsa och köldsprickor i fingrarna kom han in i sakristian för att sätta på sig korgossedräkten.
   Atmosfären här inne var ungefär likadan. En svag apotekslukt ersatte rökelsedoften, men det var inte den äckliga sjukhuslukten, utan något mera komplicerat, mera raffinerat, mera utsökt. Man gick på en linoleummatta som var mjukare än något annat han träffat på. De oljefärgsstrukna väggarna var också slätare, gräddvitare än någon annanstans. Och den fuktiga luften, den rena tystnaden – allt detta är sådant som man endast finner i ett kloster.
(Ur Maigret på semester.)

Georges Simenons klarhet och stilistiska kompetens gör läsningen av de här böckerna till ett nöje, även om vi också kan tacka Gunnel Vallquist för en god översättning. Man läser dem som litteratur, inte specifikt kriminallitteratur. Språket lever, och på köpet får man en inblick i ett Frankrike från förr.

Georges Simenon – piprökare liksom Maigret,

Maigret själv tycker jag det är lite svårt att få ett grepp om. Märkligt nog är han så berömd bland allmänheten att alla tycks ha hört talas om honom, precis som Agatha Christies Hercule Poirot. I dag finns det knappat någon enskild polis eller detektiv som är allom bekant på det sättet, åtminstone inte för förmågan att lösa kriminalgåtor. Maigret är lugn, metodisk, eftertänksam, erfaren och kompetent. Han är inte särskilt utåtriktad och framstår varken som sympatisk eller osympatisk. Som polisman kan han vara hård, kompromisslös och osentimental. Som chef har han auktoritet, man lyder hans order utan att känna någon varmare tillgivenhet.




Men, eftersom det nu är kriminalromaner, hur spännande är de? Trots allt, kriminalromanen bygger inte bara på rent litterära förmågor utan också på gåtan, att det byggs upp en spänning som jagar läsaren vidare genom sidorna mot upplösningen. Tja, några så kallade bladvändare är inte dessa böcker. I två av de tre böckerna är man den skyldige snart på spåren, och det visar sig att han är just den som verkar mest sannolik. Jag märker när jag läser dem att jag faktiskt inte är så intresserad av gåtans lösning. Att jag ändå läser vidare beror på mötet med de gamla franska miljöerna och de människor som befolkar dem. Och på Georges Simenons fina prosa.

22 februari 2017

Dalin väntar på våren



Denna tid är en väntan på våren. Dagarna är sig lika, det som antyder att vi är på rätt väg är att de blir lite ljusare i kanterna. Annars detsamma dag efter dag, temperaturen kring noll, lite isfläckar kvar på gräsmattor och trottoaren, ibland snö eller regn, regnblandad snö eller snöblandat regn. Ibland lite vind eller dimma. Är längtan efter vårens värme och grönska mer utbredd nu, då nyheterna öser väderprognoser över oss flera gånger om dagen, än förr i tiden, då människorna levde närmare naturen och påverkades mer av vädrets växlingar?

Jag hittar en liten dikt från 1700-talet, av Olof von Dalin (1708–63), han som gav ut tidskriften Then Swänska Argus och skrev den allegoriska prosadikten Sagan om hästen. Dikten är hämtad ur Lyrikboken, Forum 1964.



Klagan över kölden

Skall aldrig vintern taga slut?
        Kom, ljuva sol, igen,
        om du har strålar än,
och driv all köld ifrån oss ut!
Lät källors sorl och fåglars sång
        få lätta min förtret,
        att ej min enslighet
                må bli för lång!
Men tänk, om ock din värma dreve bort
        ett hjärtas köld och is,
hur då var årstid skulle vara kort
        och som ett paradis!

        



16 februari 2017

Hasse Z (5). I en främmande stad

Novellen I en främmande stad ingår i volymen Mannen med fällstolen, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949.



Efter en natts resa stannade tåget i Den Främmande Staden. Jag steg ut på perrongen som var lik alla andra perronger i världen. Men utanför stationshuset sken solen, himlen lyste vårligt blå och jag kände en fläkt av havet.
   Den stora stationsklockan visade åtta och morgontrafiken var redan i gång. Gossar och flickor gick förbi mig på väg till skolan, spårvagnarna rullade friskt undan och i skuggan av husen gick äldre allvarliga herrar sin väg till kontoren.
   På en av hamngatorna gick jag förbi ett litet kafé vars dörrar stod vitt öppna för morgonluften. Ett doft av varmt kaffe och färskt bröd slog emot mig, lockade och fick mig in.
   Därinne satt några unga herrar och en äldre dam som betraktade mig strängt, kanske därför att jag var yngre eller kanske därför att min blick ännu var nattung och min toalett inte så vårdad.
   En ung flicka med ett friskt och täckt ansikte serverade mig kaffe och bjöd mig dagens tidningar som jag läste utan att förstå, ty jag kände ju inte människorna varom de handlade.
   Klockan var bara nio på morgonen och jag tänkte på hela den långa ensamma dag som låg framför mig. Så betalade jag och gick ut.
   Staden hade vaknat helt och fullt. Affärerna hade öppnats. Spårvagnar, automobiler och omnibusar trängdes på asfalten. Människorna trampade och sorlade runtom mig. Jag gick sakta framåt den största gatan. Ibland stannade jag, stod stilla och såg på skådespelet. Livet rörde sig som på duken i en biograf. Allt var mig främmande. Jag gick ensam som i en dröm och ibland tänkte jag: om jag nu vaknar ligger jag kanske hemma i min säng. Jag var ensam och dock kände jag ett lugn och en ro som inte på länge.
   Vid en plantering stod en soffa och jag satte mig. Några barn lekte vid mina fötter. De byggde fästningar i sanden och grävde och arbetade med djupt allvar utan att tala vid varandra. Bredvid mig satt deras bonne, en ung flicka, som läste en stor och tung roman. Hennes armar var bara och lätt färgade av solen. Hon läste och såg och hörde intet. På soffan mittemot satt en ung man och räknade några kopparslantar i en tunn portmonnä. Det blev inte mycket. Han stoppade portmonnän i fickan och gick till en kiosk, där han drack något. Den unga flickan läste sin roman sida efter sida, solen började bränna och jag kände att jag skulle falla i sömn, om jag inte rörde mig.
   Jag reste mig och kom plötsligt att tänka: du är alldeles ensam i denna stad. Om något händer dig, vem tar hand om dig? Polisen är till för det. Jag tog upp min plånbok och skrev min adress på ett visitkort och så gick jag vidare.
   Det blev middag och jag var kommen långt bort i ett gammalt och vackert kvarter. En diskret liten restaurang vid en av de små sjöarna, som låg inom staden, gav mig middag och vila. I den gamla vackra matsalen satt ett litet antal gäster, som alla väl passade in i ramen av gammaldags ro och trevnad. Vaktmästarna gick tysta omkring, serverade och tog order. Och bakom en pulpet i ett hörn satt en ung dam med ett högst allvarligt ansikte och skrev siffror i en stor liggare.
   Vid borden talade man med låga röster utan glam och skämt. Jag tänkte, här är min plats. Jag stannar här till kvällen, då tåget går. Jag tar en bil och åker till stationen. I morgon är jag långt härifrån till nytt liv och nya människor. Klockan 8.20 går tåget.
   Då hände något, som helt plötsligt kastade mig in i en stämning, vilken jag inte väntat. Från gatan trängde rop av höga röster och genom fönstret såg jag hur människor sprang framåt gatan med som det tycktes samma mål. Gästerna i matsalen reste sig och gick till dörren. Man frågade varandra: vad står på? Vad har hänt? Och man trängdes vid fönstren. Den unga flickan vid pulpeten reste sig, gick fram till en vaktmästare och sade:
– Gå ut och ta reda på vad det är.
   Jag satt kvar vid mitt bord och hörde genom det öppnade fönstret hur sorlet tilltog därutanför.
   Någon har blivit överkörd, en kollision. Altsammans är över på några minuter och så är allt sig likt, tänkte jag. Gästerna stod kvar vid fönstren, man pekade, man talade och frågade och i detsamma kom vaktmästaren tillbaka.
   Man skockade sig omkring honom, han hade stannat vid mitt bord, och i upprörd ton berättade han om händelsen. Hans berättelse är densamma som jag här återger med sträng noggrannhet för att man bättre ska förstå vad som sedan hände.
   I ett av husen i närheten av den lilla restaurangen bodde en trappa upp ett gammalt gift par med en dotter, en ung flicka om kanske 20 år. Fadern var en pensionerad ämbetsman och om modern vet man ingenting annat än att hon var gammal och lam. Hon kunde inte röra sig, satt i en stol som sköts från rum till rum. Den unga dottern var förlovad med en ung man. Det var säkert mycket lyckliga och föräldrarna gladdes med dem.
   Så denna dag, den första vackra vårdagen, kom den unge mannen på besök för att hämta sin fästmö till en promenad i det vackra vädret. Flickans far följde dem ut, och man tog med en stor vacker newfoundlandshund, vars tillvaro i familjen jag förut bort meddela, då han, som man strax skall se, spelade en viktig roll i de följande händelserna.
   De tre människorna kom ut på gatan, de stannade och viftade farväl åt den gamla, som satt ensam kvar i sin stol vid fönstret. De fortsatte sin promenad och gick efter kajen vid en av de små vackra sjöarna.
    Det var en obeskrivligt vacker dag. Kastanjerna blommade och de stora bladen lyste i solljuset med sin starka gröna färg.
– Låt oss fara ut på sjön, sade den unge mannen. Vi lånar en båt. Det är så vackert.
– Ack ja, sade den unga flickan, får vi.
   Man fick en båt och alla steg i. Den stora hunden satte sig mitt i båten. Man rodde ut. Båten gled fram på vattnet och det var den första obeskrivligt vackra vårdagen.
  Då hoppade hunden upp på sätet bredvid den unga flickan, hon gjorde en häftig oreflekterad rörelse och hunden föll i sjön. Ett plumsande och han försvann i vattnet. Människorna i båten förlorade all besinning och eftertanke – hunden var deras vän – och fästmannen, som inte kunde simma, kastade sig i vattnet för att rädda hunden. Den unge mannen arbetade för sitt liv och då fadern såg att han var nära att sjunka kastade han sig i vattnet för att rädda den unge. Fadern kunde inte heller simma. Han och den unge mannen drunknade. Hunden hade då simmat i land och gått upp på stranden. Ensam i båten stod den unga flickan och i vild förtvivlan ropade hon högt på hjälp.
   Folk samlade sig på kajen och man rodde ut för att ta hand om den övergivna. Hon fördes i land, och då hon plötsligt förstod vad som hänt, föll hon i vanmakt.
– – –
Den gamla damen, som är lam, sitter i sin stol vid fönstret och väntar på sina kära.
– – –
När vaktmästaren slutat sin berättelse talande alla på en gång. Jag satt tyst och tänkte på vad som hänt: två män som inte kan simma drunknar under försök att rädda en hund, som lugnt och säkert tar sig i land. För ett ögonblick kände jag inte det allvarliga i händelsen, jag såg blott tråden av komik, som löpte genom alltsammans. Och jag smålog.
   Plötsligt blev det tyst omkring mig. Allas ögon riktades mot den hårdhjärtade och grymme, som log då smärta och sorg tog allas tankar och sinnen.
– Det är en utlänning, sade någon.
– Han skrattade!
– Usling!
   Jag reste mig. Man gick undan. Jag ville säga något, förklara, men jag kunde inte. I ett ögonblick såg jag alla de allvarliga ansiktena omkring mig, så gick jag tyst och ensam ut ur rummet, ut i skymningen i den stora främmande staden.