30 mars 2017

Hasse Z (11). Fredrik

Berättelsen Fredrik är hämtad från Sängknoppen (Albert Bonniers Förlag 1949).


Jag hade slutat frukosten och gick ut på verandan. Fjärden låg vid och djupt blå därnere. Solen lyste. Jag lade märke till, att vinden gått vackra vägen, och jag väntade mig en härlig dag.
   Jungfrun kom med ett telegram. Jag höll det i handen och tänkte: Jag känner ingen oro över innehållet, och ändå vet jag inte alls, vad det kan vara. En begäran om något. Ett brådskande svar på en fråga.
   Min hustru kom ut.
– Här är ett telegram, sade jag. Kan du gissa, vad det innehåller?
– Jag löser inga gåtor så här dags. Bryt det och se efter.
   Jag bröt och läste:

   ”Sökt dig i staden. Kommer med 4.30-båten. Hälsa din hustru.
                                                                                   Fredrik.”

– Detta hade du aldrig kunnat gissa, sade jag.
– Nej. Vem är Fredrik?
– Har inte en aning om den saken. Jag känner bara en Fredrik och han söker mig inte och far inte heller till mig.
– Kanske telegrammet är till någon annan?
– Nej, adressen är riktig. Fredrik, vem han nu är, kommer klockan sju. Du bör ta på dig en bättre klänning och tvätta barnen en kvart före, så att de håller sig rena.
   Min hustrun gick. Jag blev ensam och glömde Fredrik i min motorbåt mellan kobbarna mot havet. Det var en underbar dag.
   Då vi ätit middag, sade jag till min hustru:
– Klockan är strax sju, låt oss och ned och möta Fredrik!
   Vi gick till bryggan. Där var den vanliga societeten. Den unge målaren med den röda mössan och den försiktiga gången. Där var också den franska damen, som trodde allt, vad man sade henne. Hon gav mig hela sin själ i sina stora ljusblå ögon och jag sade:
– I dag på morgonen har det utbrutit revolution i Paris. Hela staden är försatt i belägringstillstånd. Man skjuter på gatorna, så att man inte hör, vad man säger, utan måste gå in i portarna, då man vill tala med varann.
– Min mor! Min mor! sade den franska damen, ty hennes mor bodde i Paris.
– Alla kvinnor och barn har förts ut på en äng utanför staden, sade jag lugnande.
   I detsamma kom båten. Den stack fram bakom udden, och jag viskade till min hustru:
– Var vänlig mot Fredrik!
   Båten lade till. Kaptenen lyfte på mössan för mig, för den unge målaren och för den franska damen, som ropade upp i luften:
– Är det något nytt??
   En äldre herre gick i land. Det är inte Fredrik, tänkte jag. Ty jag kände igen den äldre herrn. Han var gift med en dam, som hade herrekiperingsaffär, och hon var i staden, ty det går åt mycket kragar på sommaren.
   En fru och hennes dotter steg i land. Jag kände dem och hälsade. I detsamma steg en herre fram på landgången. Det var en stor, kraftig man, elegant klädd, med något djärvt och säkert i sitt väsen, som jag inte förut sett på den landgången. Han steg i land och såg sig omkring. Så gick han rätt på mig, slog mig på axeln och sade med verklig och oförställd glädje:
– Hä har du mig, gamle gosse!

Det var Fredrik.
   Jag hade aldrig sett mannen förr. Han kände mig. Vi var bröder! Vi var gamla gossar med varandra! Han fortsatte att prata:
– Nå, hur har du det här ute? Ungarna mår bra? Och Märta?
   Han visste, vad min hustru hette!
– Tack, tack, sade jag, alla mår bra. Alla mår mycket bra. Tack! Tack!
   Han räckte mg en liten kappsäck och sade:
– Den här tar du! Den stora kör vi upp sedan. Du blev väl överraskad över att jag kom –?
   I detsamma kom min hustru. Fredriks ansikte strålade upp. Han bugade sig djupt och sade:
– Skönare för varje gång jag ser dig!
   Min hustru gav mig en förtvivlad blick, men jag sade:
– Fredriks stora koffert körs upp sedan. Fredrik har nämligen en stor koffert utom den här lilla väskan, som jag skall bära. Fredrik har en mycket stor koffert.
   Min hustru stirrade. Och vi gick alla tre uppför backen till villan.
– Du bor vackert, sade Fredrik. Vad ger du för den där? Nå, det angår mig inte. Var skall jag bo?
– Var du vill, sade jag. Var du vill, gamle gosse.
– Nu känner jag igen dig, sade Fredrik.
– Det är synd, att jag inte kan säga detsamma om dig, sade jag lite svävande.
– Hur så då? Va?? Har jag åldrats? Nej, du gubbe lilla, jag håller mina 80, och det har jag gjort i sex år, du. Tycker Märta, att jag har fetmat?
– Nej, sade Märta, åtminstone inte något att tala om.
   Vi fick in Fredrik i gästrummet och jag blev för ett ögonblick ensam med min hustru.
– Vem – är – människan?!! sade Märta.
– Det är Fredrik, sade jag. Han, som telegraferade i morse, att han skulle komma Det är han.
Ska – han – bo här – hos – oss??
– Det ser så ut. Han har åtminstone tänkt det.
   Vi stod på gårdsplanen. Fredrik stack ut huvudet genom fönstret och ropade:
– Tvål får du ge mig, min ligger i stora kofferten.
– Märta kommer strax med en tvål, ropade jag tillbaka.
   Men Märta gick in i sängkammaren, sträckte armarna i luften och föll baklänges i sängen. Det är hennes sätt.
   Jag fick själv gå upp med tvålen.
   Fredrik hade tagit av sig i skjortärmarna och ordnade med sin toalett.
– Jag har inte haft det roligt må du tro, sade han, på sista tiden. Det där med Alma tog mig djupt.
– Jag förstår det, sade jag. Vilken Alma kan det vara? Tänkte jag. Är han gift eller förlovad?
– Men kvinnorna är sådana!
– Ja, sade jag, de är sådana!
– Har du något att beklaga dig över?
– Inte nu! Inte just nu! Men man kan aldrig veta!
– Alma har rest.
– Det var bäst, sade jag.
– Ja, hon ville själv det.
– Så klokt!
   Fredrik var klädd, och vi gick ned på verandan. Vi drack lite punch och Märta var med. Frerdrik var vid utmärkt humör, han skämtade och pratade och fick min hustru att skratta tre gånger.
   Den stora kofferten bars upp. Jag sprang efter i trappan och tittade på adresslappen. Där stod: Fredrik Lundholm.
   Ingenting vidare. Lundholm. Han hette Lundholm! Alltid något.
   Fredrik Lundholm stannade hos oss. Efter tre dagar kände vi varann för hela livet. Fredrik var oumbärlig. Han lekte med barnen, hjälpte mig med båten och vann min hustrus hjärta. En dag sade hon:
– Du skulle vara som Fredrik! Han är glad och hjälpsam – med honom har man aldrig tråkigt.
   Jag blev lite fundersam. Men livet gick. I sol och frid.
   Då Fredrik hade varit hos oss i åtta dagar, fick han ett brev. Han läste det, blev allvarlig och sade:
– Ja, kära gosse, nu är det slut med det här. Jag reser i morgon bittida. Alma har kommit igen. Du förstår.
– Ja, sade jag. Jag förstår. Men det var mycket tråkigt. Vi har ju haft så trevligt tillsammans. Du måste snart komma igen!
– Kanhända, sade Fredrik.
   Min hustru blev mycket ledsen, då hon hörde, att Fredrik skulle resa. Jag sade henne, att det var Almas fel alltsammans, och hon sade, att Alma var en dålig kvinna.
   Vi följde Fredrik till båten på morgonen. Det var mycket tidigt, men vi var uppe allesammans. Fredrik gick ombord, båten lade ut och försvann, men länge lyste hans vita, fladdrande näsduk från akterdäck.
   Vi gick tysta hem. Vid grinden stannade vi och Märta sade:
– Vem var han egentligen?
– Jag vet inte, sade jag. Men kanske att vi hade glädje av honom, därför att vi inte visste, vem han var. Jag saknar honom.
   Jag kom in i mitt rum. På mitt skrivbord låg ett brev, som jag läste två ordentliga gånger. Det löd:

Herr redaktör!
För en vecka sedan satt jag med några vänner, och vi talade om, var jag bäst skulle tillbringa en veckas ledighet. Någon av vännerna, som kände er nämnde ert namn och talade om den vackra plats, där ni bor. Far dit, sade han. Jag förklarade, att vi inte kände varandra. Men så plötsligt fick jag en idé: Jag sade till mina vänner: Vill ni hålla vad med mig, att jag skall bo hos mannen en hel vecka utan att vara bjuden eller förut presenterad?!
   Vadet ingicks. Villkoren gjordes upp på det noggrannaste och jag skaffade mig några upplysningar om er och er familj. Sedan vet ni hur det gick. Jag har vunnit vadet, men nu skäms jag för alltsammans. Jag måste berätta er sanningen. Kan ni förlåta mig. Jag skall aldrig göra så mer. Åtminstone inte med er.
                                                                                                  Er ödmjuke
                                                                                                  Fredrik

Jag gick ut och lämnade brevet till min hustru. Hon läste det med vild fart, så sade hon ”O!”, så läste hon det en gång till, så drog hon en djup suck och så sade hon:
– Det var i alla fall er mycket trevlig karl!



27 mars 2017

En fadoresa till Lissabon

Det är numera inte ovanligt att resebyråer erbjuder resor med annat innehåll än sol och bad. Utbudet av resor där temat är musik eller konst har ökat ordentligt och den som vill och har råd kan välja bland många lockande resor kring till exempel opera i Italien, konst i Provence eller konserter i Wien. Men när resebyrån Travel Gallery i Malmö nyligen genomförde en resa med fado som tema till Lissabon var det, så vitt jag vet, första gången. Det blev en vecka fullmatad med fado i olika former. Nu är en vecka inte mer än sju nätter och sex hela dagar, och Lissabon har mycket mera fado att erbjuda än man hinner med på den tiden. Så vad väljer man?

När jag blev tillfrågad om att följa med på resan som vägvisare till fadon i Lissabon, bestämde jag mig för att föreslå ett blandat program. Folk har olika smak och prioriteringar. Så det gällde att få med både ett par av de välkända restauranger där en hel del av Lissabons mest namnkunniga musiker uppträder och har sin försörjning. Men också ett par enklare ställen dit musiker kommer för att samlas kring fadon och träffa vänner och bekanta, utan att ens hoppas tjäna en cent på det. Samt kanske någonting mitt emellan. Blandningen av fadolokaler blev också sådan; dessutom var ställena utspridda över fyra av Lissabons gamla stadsdelar: Alfama, Bairro Alto, Mouraria och Graça. Deltagarna bekantade sig naturligtvis också med andra sidor av storstaden Lissabon, men det är fadon som är ämnet för detta inlägg.


Det började i hotellmiljö. Till hotellet, beläget några metrostationer från centrum i närheten av Gulbenkianmuseet, kom sångerskan Ana Laíns för att berätta om fadon, vilket hon gjorde på god engelska, pedagogiskt effektivt och med humor, samt sjunga några sånger som smakprov. Hon tog med sig gitarristerna Bruno Mira, portugisisk gitarr, och António Neto, spansk gitarr. Ana Laíns är en av de ledande sångartisterna i den moderna fadon och hennes musik har hittills presenterats på två album, Sentidos från 2006 och Quatro Caminhos från 2011; ett tredje är på väg och utkommer i oktober. Som besökare i Lissabon känner man sig privilegierad när en så skicklig sångerska välkomnar på ett så personligt och generöst sätt. Ett stort tack till Ana Laíns.


Kvällen fortsatte på fadohuset A Parreinrinha i Alfama, öppnat omkring 1950 av den legendariska sångerskan Argentina Santos som sedan skötte det i nära 60 år. I dag är det andra som driver stället, men med respekt för traditionerna både vad gäller musik och mat. Restaurangen rymmer cirka 50 besökare och är alltså ganska liten och ger ett trivsamt intryck. Jag hade hoppats att få höra sångerskan Joana Amendoeira, som dock uteblev på grund av ett konsertengagemang, men förtjänstfullt ersattes av den unga, energiska Teresinha Landeiro. I övrigt sjöng denna kväll Sérgio da Silva och veteranen Maria Emília Proença, som var aktiv redan på 60-talet, och på äldre dagar har behållit sin vitalitet.

På väg mot metron vid Santa Apolónia, järnvägsstationen, mötte en märklig syn: ett antal människor som dansade tango på stationen till musik från en bandspelare. Vad var detta? Varför tango på en järnvägsstation? Varför mitt i natten? Tågen har slutat gå vid midnatt, de enda som har anledning att befinna sig på stationen är resande som vill ta en av de sista turerna med metron, samt kanske en och annan hemlös som söker värme. Så tangon kan inte ha varit föranledd av längtan efter en stor publik. Ett mysterium. Men javisst, det var inte tango det skulle handla om, utan fado.




Nästa kväll tillbringades på ett annat av Alfamas fadohus. Clube de Fado är väletablerat, välskött och håller normalt en hög nivå både för mat och musik, något som kan behövas eftersom priserna är bland de högsta i Alfama (däremot är en del ställen i Bairro Alto ännu dyrare). Lokalen är rätt stor och det är därför av betydelse att man får platser nära musikerna, vilket krogen också står till tjänst med om man ber om det. Denna kväll framträdde sångartisterna Sandra Correia, Maria Ana Bobone, Rodrigo Costa Félix och Cristiana Águas med fyra sånger vardera. Komptrion med Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Flávio Cardoso, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas, bidrog med tre rent instrumentala nummer. Kring midnatt återkom Correia och Bobone med ytterligare fyra sånger var – förmodligen kvällens höjdpunkt för dem som var kvar. Det är vid sådana tillfällen, då allas koncentration är riktad mot musiken och maten är avklarad, som den speciella stämning kan uppstå där musiker och lyssnare är delaktiga i ett gemensamt skeende, ett samspel. Sammanlagt 27 nummer blev det alltså. Så mycket fado kan man normalt inte räkna med under en kväll på ett fadohus.

Sandra Correia. Musikerna är belysta med rött ljus när de framträder, varför jag har gjort om bilden till svartvit.





Alla fyra sångartisterna är hörvärda och frågan om vem som är bäst är svår att besvara. Men Maria Ana Bobone är säkerligen den mest kända, med en lång karriär och ett halvdussin album bakom sig. Själv tycker jag om att se och höra Sandra Correia, en artist som med sin lugna auktoritet och värdighet gör ett intryck på ”scenen” som inte går att fånga i inspelningar.

Maria Ana Bobone.



Mouraria är den stadsdel som mest besjungs i fadons texter. Stadsdelen har en symbolisk status som fadons verkliga vagga. Där levde Maria Severa (1820–46), den första stora fadosångerskan. Men Mouraria har inte haft något fadohus på länge – inte förrän sångaren Helder Moutinho öppnade Maria da Mouraria i det hus där en gång Severa bodde. Porträtt av betydande fadomusiker pryder husväggarna i närheten, där också Fernando Maurícios hem har gjorts om till en utställningslokal. Historisk fadomark alltså.


Fernando Maurício som staty i sina hemmakvarter.
Maria da Mouraria är en liten restaurang med sju åtta bord och utrymme för ett trettiotal personer. Kvällen då de flesta av gruppens medlemmar besökte den var sångerskan Tânia Oleiro annonserad, men hon dök aldrig upp, och inte heller Helder Moutinho var på plats. Ersättarna Célia Leiria och Marco Oliveira är det inget större fel på, de är helt kompetenta, men musikaliskt levde kvällen ändå inte helt upp till förväntningarna. Men det blev en trevlig kväll med mycket och god mat och ständig påfyllning av vatten och vin, långt utöver vad som egentligen ingick i måltiden för 45 euro. Vilket ändå blev priset till slut.

En grupp på tio personer ryms utan svårighet på medelstora eller större fadorestauranger. Men många fadoställen, särskilt enklare lokaler där mest amatörer framträder, är så små att ett sällskap på tio skulle dominera och kanske inte ens få plats. Under lördagen och söndagen delades gruppen i två hälfter varav den ena besökte baren A Tasca do Jaime i Graça, den andra Mascote da Atalaia i Bairro Alto. Den förstnämnda har jag tidigare skrivit om i bloggen, se den 1 januari 2014, och den beskrivningen håller ännu. Det var två trevliga eftermiddagar med goda gitarrister och många amatörsångare, och särskilt under söndagen blev stämningen uppsluppen, familjär och hjärtlig. Folklig fado av varierande klass bland en publik som mestadels bestod av boende i området som väl kände varandra.

A Tasca do Jaime. 

Mascote da Atalaia i Bairro Alto är också ett litet, enkelt och billigt ställe som har en huvudartist varje kväll, kompletterad av ett par eller några amatörer. Den annonserade artisten är ofta en yngre förmåga på väg framåt, emellanåt en mera etablerad fadosångare. Den första av de två kvällar som var aktuella uppträdde det mycket unga löftet Beatriz, en sångerska som kommer från Coimbra och under kvällen hade sällskap av sin mamma, som vakade i närheten, mäkta stolt över dotterns prestationer. Den andra kvällen var det en annan ung sångerska, Joana Melo, som sjunger där ofta och dessutom kan höras på fadohuset Fado em Si i Alfama vissa kvällar. Jag var själv på A Tasca do Jaime vid båda tillfällena, men både Beatriz och Joana Melo var uppskattade av de fadoresenärer som var på plats.

Joana Melo med gitarristen Luís Coelho.



Allting har ett slut, och vi avslutade fadokvällarna med ett besök på Adega Machado i Bairro Alto. Även denna krog har jag skrivit om tidigare i bloggen, den 5 januari 2014. Adega Machado är en välrenommerad, dyr krog som funnits sedan 1937 men renoverats nyligen. Krogen är populär, inte minst bland utländska besökare, och är ofta fullbokad om man försöker beställa bord samma dag. Den måndag då vi kom dit var det dock gott om plats och lite måndagsstämning över huvud taget; sångaren Marco Rodrigues, som med sin fina röst och charmerande personlighet är ett dragplåster, var inte närvarande, och den ordinarie komptrion var utbytt mot tre andra musiker, som var så pass skickliga att de inte förtjänar att kallas ett b-lag. Kvällen slutade tidigt, vid elvasnåret, och av de tre sångartister som framträdde var en lyckligtvis Pedro Moutinho (yngre bror till den Helder som driver Maria da Mouraria).

Pedro Moutinho.



Pedro Moutinho är en av de främsta uttolkarna av modern fado, en ung (född 1976) sångare som troget förvaltar den traditionella fadons melodiskatt och bearbetar fadons klassiska teman och som gör det med ett personligt sångsätt som särskilt på skiva är lågmält, mjukt och reflekterande, men som också rymmer skarpare accenter. Inför publik, där de fina nyanserna på inspelningarna inte riktigt går fram, är han mer expressiv och uttrycksfull. Hans medverkan under denna kväll fullbordade en fadovecka som i båda ändarna pryddes av ett par av fadons bästa och mest sympatiska röster, Ana Laíns och Pedro Moutinhos. Förhoppningsvis kunde fadoresenärerna lämna Lissabon med musikaliska minnen som väl uppväger de tomrum som upplevelserna medfört i plånböckerna.