28 juni 2017

Hasse Z (21). Sillen


Sillen är hämtad från samlingen Dörrplåten, Albert Bonniers Förlag 1949.



– Jag har rest jorden runt, säger Fågel, jag har träffat människor av alla fasoner. Jag vet vad de går för, men det vill jag säga, att högfärdigare folk än norrmän finns inte.  
   Y. reste sig, såg på klockan och sade:
– Det blir historien om sillen. Jag har hört den förut. Den är lögn från början till slut.
– Jag har också hört den, sade D., men jag tror på den, alltihop, utom det där med potatisen.
– Jag tror även på potatisen, sade T., i synnerhet på potatisen. Den är så lik Fågel.
– Om herrarna inte har något emot det, kanske jag kunde få höra historien, sade jag. För mig spelar det ingen roll om den är sann eller osann. Däri ligger ju inte en historias värde.
– Åja, åja, sade Fågel, det är väl på mig det beror. Jag säger ännu en gång, att norrmän är högfärdigare än alla andra nationer på jorden, amerikanare medtagna. Norge är störst, bäst och mest. Norrmän är jordens finaste, noblaste och duktigaste folk. På alla områden. Känner ni igen dem? Men jag har en gång gett dem, jag.
– Utmärkt, sade D., men du gick för långt med potatisen.
– Det var på en kappsegling utanför Kristiania, sade Fågel. Jag var där, naturligtvis, och naturligtvis var jag med och klådde de där norrmännen, som ingen nation på jorden kan besegra i någon sport. Vi klådde dem ordentligt och det kunde ju inte förnekas, fast jag tror att de var fullt övertygade om att de låtit besegra sig av artighet mot oss, som var deras gäster. Åtinstone lät det så på dem. Nå, vi var lika gentila tillbaka. Vi bjöd dem på middag ombord på Havstruten, en utvald samling damer och herrar, hyggligt och fint folk allesammans från början till slut. Det blev en verkligt glad middag med långa och vackra tal för gäster och värdar och Sverige och Norge och allt som det skall vara. Sommarkvällen var också så vacker, där vi låg för ankar i hamnen. Så, det måste jag ge dem rätt i att Norge är ett vackert land och Kristiania en stad för sig. Nå, efter middagen drack vi kaffe och punsch och mycket annat som fanns på den tiden – det var inte i går det här hände – och så flirtade vi med damerna, riktigt vackra flickor, och så helt plötsligt började någon tala om den norska sillen. Det var naturligtvis en av norrmännen, som började. När vi gått igenom den norska sillens alla utmärkta egenskaper, sade en av damerna:
– Jag har hört att sillen går ända in i Kristianias hamn. Är det sant?
– Absolut sant, sade alla norrmännen på en gång. Sillen går ända in i Kristianias hamn.
   Om någon sagt att den fördömda sillen gick upp på kajen och lade sig direkt i tunnan och saltade sig själv, så hade de svurit på att det var sant det med.
   Nå, jag satt och tänkte ett ögonblick för mig själv och så sade jag:
– Visst går den norska sillen ända in i Kristianias hamn, men vad som är ännu märkvärdigare, något som herrarna kanske inte vet och känner till, det är att det går in salt sill här i hamnen. Den går mycket djupt, nästan längst ned på botten. Den sillen är salt och fullt färdig att äta. Och ta en snaps till om man så kan.
   Norrmännen satt tysta och så sade de:
– Hur vet ni det där med den salta sillen, Fågel? Har ni sett den?
   De ville inte erkänna att de adrig hört talas om saken. Det var helt enkelt möjligt, ja i hög grad sannolikt att det gick salt sill in i Kristianias hamn. Varför skulle det inte göra det?
– Hur jag vet det, sade jag. Därför att jag själv flera gånger tagit upp sådan salt sill från bottnen. Jag har flera gånger dykt ned på bottnen och tagit upp den. Jag är ju en rätt skicklig dykare, så för mig är det inte så svårt. Jag tog upp en sill i går frukost.
   Det blev tyst och så sade en av de norska damerna:
– Säg, Fågel, skulle ni inte vilja ta upp en sådan där salt sill från sjöbotten åt mig. Jag vill så gärna ha en till minne av er.
– Numera går jag inte i vatten efter middagen, sade jag, men för er skull skall jag göra det. Jag skall dyka ned på havets botten och ta upp en salt sill åt er.
   Därpå lämnade jag däcket och gick ned i salongen och tog på mig min simdräkt. Redan medan jag tog av mig kläderna hade jag planen klar och jag var också fullt säker på att den skulle lyckas.
   Då jag var färdig, gick jag upp på däck, gjorde min entré för sällskapet och hoppade över bord. Jag dök genast ned under vattnet, men inte djupt, jag gick bara under båten och kom upp på andra sidan, styrbords sida. Där såg mig ingen, mer än gasten, de andra satt ju och stirrade ned i vattnet på babordssidan.
– Ge mig en salt sill från köket, viskade jag åt gasten, och det dröjde inte en minut förrän han kom och gav mig en. Han begrep skojet, den pojken. Jag stoppade sillen innanför simdräkten och så dök jag ned under båten igen. Jag kom upp på andra sidan precis där sällskapet satt och då höll jag sillen i handen. Man hjälpte mig ombord och så kastade man sig över sillen. Man skar itu och bet i den och smakade. Den var salt! Och norsk var den också för det stod på tunnan. Att den var stendöd tänkte man inte på.
   Naturligtvis blev de förvånade. Det såg jag på dem. Men bara ett ögonblick. Sedan var det den naturligaste sak i världen att det gick salt sill in i Kristianias hamn.
– Säg mig, Fågel, sade en av herrarna, när de funderat en stund, hur många sådana här tror ni att ni kan ta upp om dagen? Man skulle kunna starta en affär.
– Jag kan ju inte arbeta hela dagen i sträck, sade jag. Och så kan jag ju inte vara borta från min affär därhemma. Men nog kan jag väl ta upp en halv tunna om dagen, om jag arbetar med båda händerna och det inte är för kallt i vattnet.
– En halv tunna om dagen blir inte mycket, sade norrmannen och så satt han tyst och tänkte.
   Då fick jag plötsligt en idé, som kanske var lite för djärv, och sade:
– Det är en annan sak, som jag förut inte tänkte berätta. Men där nere på havsbotten växer det potatis, riktig, färsk potatis. Jag såg den, när jag var där nere, men jag kunde inte ta den för jag var ju upptagen med sillen.
– Potatis, sade sällskapet. Är det möjligt? Överdriver ni inte?
– Nej, riktig, levande potatis. Tänk er det. Sill och potatis på havsbotten. Salt sill och färsk potatis. En sådan nation behöver aldrig svälta. Bara den kan simma och dyka.
   Den unga damen, som bett om sillen, såg på mig med sina vackra ögon och sade:
– Herr Fågel, vill ni inte ta upp en potatis åt mig. Jag skulle bli så glad att få se en havspotatis.
– Jag skall göra det, sade jag. För er skull.
   Och så upprepade jag samma manöver som med sillen. Jag dök i vattnet, kom upp på styrbordssidan och fick två stora potatisar av gasten, som var en klipsk pojke, men en filur. Jag tog potatisarna i handen och dök tillbaka. Jag lät det dröja litet, innan jag gick upp på babordssidan, men när man väl hjälpt mig upp, lade jag de två potatisarna i knät hos den vackra flickan.
   Det blev en förvåning. Men den räckte inte länge. Den gick över i något annat. Jag förstod inte först, varför alla såg så allvarliga och stela ut, förnärmade, ja, förolämpade. Men då tittade jag på potatisarna, som flickan satt och höll i handen. Och den ena av dem var råskalad! Sabla gast!
   Jag smet ned under däck för att klä om mig och komma undan. Och när jag kom upp igen, hade sällskapet rott i land.
   Man skall aldrig gå för långt med en bra historia. Gasten svor på att han var oskyldig, men jag sa honom, att jag skulle gjort precis detsamma, om jag varit i hans kläder. Det finns saker, som man inte kan låta bli.
– Nå, sade jag, när Fågel slutat, den unga damen, fick hon sillen som minne?
– Nej, det fick hon inte, sade Fågel, men dagen därpå gick jag i land och köpte en stor bukett rosor, som jag skickade henne. Man är väl gentleman för tusan. Och svensk!



22 juni 2017

Hasse Z (20). Stadens midsommar

Stadens midsommar kommer från samlingen Skrattets tidsålder, Albert Bonniers Förlag 1949. Texten är daterad 1934.



Min barndoms midsommar drog fram med sol och glada vindar över en leende och vacker stad. Med midsommarn steg också skogen in i staden till de höga husen och de hårda gatorna. Inte julens mörka, allvarliga granskog utan den unga, ljusa björken med sina nyfödda späda blad. Den klädde portar och butiker, och från de vita Mälarbåtarna, som gled in mot Riddarholmen, lyste den i vida knippor över bryggor och relingar. I denna gamla, unga stad fanns ännu hästar, stora, tunga hästar, som klampade fram med fyllda bryggarvagnar, droskor och spårvagnar, och över deras stolta huvuden vajade och svängde björklövet som en hälsning från skogen och marken utanför tullarna.
   Från Saltsjön strök vinden in i Gamla stan och sopade och fejade så gott den kunde bland allt bråtet. Från de smala gränderna steg en doft av öl och mycket annat, och vågade man sig in i deras prång, mötte man en luft så isig och kall som var man nere i en källare. Till och med Västerlånggatan, som kallades för fattigbrasan, därför att den var så varm på vintern, blev kylig och sval i sin skugga.
   Men nere vid Mälartorget, där kanalen strök fram under Riddarholmens mörka stenmassor, lyste och glittrade en vänlig sol över ett festligt och brokigt marknadsliv: en karneval i miniatyr i Nordens Lilla Venedig: lövmarknaden, det gamla Stockholms midsommarfest, med anor från stora tider på sin rätta plats mellan holmarnas stolta minnen.
   Trumpeterna skrällde, positiven spelade och över de björklövsklädda stånden, där stadsbarnen trängdes och käringarna skrek och domderade för att få ordning på affärerna, lyste italienarnas färggranna knippen av årets första ballonger. Sorlet av unga, glada röster steg och föll, drog fram under den mörka bron och nådde ända till Vasakungen, som hög och allvarlig stod staty på Riddarhusets eget torg. I porten till kafét vid hörnet stod en kypare med servett under armen och matade duvorna, som trängdes mellan de höga kullerstenarna. Där inne satt stadens borgare vid sin stadiga frukost med stora supar i immiga glas redan klockan elva. Och bort mot badinrättningen, som dagen till ära hade hissat gröna vimplar till och med på det höga spinkiga tornet, skyndade nakna små fötter sin snabba väg till dagens första bad. Över de dyhala bräderna under järnvägsbron gnodde de fram mot de höga grindarna, där gubben Köhler, rund och trind i sin blåa kostym och sin guldbandade mössa, stod färdig att ta emot dem. Framför honom på den runda planen lyste den stora blomrabatten i sommarens första prunkande färger och högt i den klarblå rymden gav Tyska kyrkans klockstapel sin ton och sin melodi år tavlan: Bellmans, Blanches, Strindbergs Stockholm.
      Staden växte. Den blev stor och förnäm och hård i all sin sten och betong. Det passade sig inte längre att vara glad så att det märktes, åtminstone inte utomhus. De unga midsommarbjörkarna vågade sig inte in bland så allvarliga människor. De stannade försagda och skrämda vid tullarna, om de ens hann så långt. Hästarna var också borta, och bilar och björklöv passar inte riktigt med varandra.
   Lövmarknaden försvann stilla och obemärkt. Den hörde inte ihop med tiden. Det blev tyst kring den vackra kanalen, som till slut bara blev en bit av den mångarmade stora kloak, som omgärdade hela staden.
   Midsommarns Stockholm blev en övergiven och tyst stad. När skärgårdens alla flaggprydda båtar lagt ut från kajer och broar, reste sig den ensamme stockholmaren, där han satt vid sitt lilla bord under lagerträden utanför Grand, lyfte sin hatt och sade:
   ”Äntligen är man för sig själv och får rå om sin stad, alldeles ensam, åtminstone för ett dygn. Adjö med er allihop.”
   Gustav Adolfstorg låg öde och tomt. Gubben Boije hade packat ihop sina tidningshögar, dragit till repet om sin smutsiga gamla rock och gett sig av, ingen visste vart. Den ensamme vagabonden Vegesack hade lämnat sin port vid Fredsgatan och strök som en blek men frackklädd skugga fram över Norrbro på väg till sin kula på Söder. Busen Lake, som bodde under en presenning på Skeppsbron, hade också gått hem, och på Reisen, där skeppsstuvarna Söderström slutat sin frukost tidigare än vanligt, var man i färd med att stänga.

   Den ensamme stockholmaren gick sin stilla väg genom de tomma gatorna hem till Östermalm, men just vid Nybroplan, där han blundade för nya Dramaten och försökte minnas hur källaren Flaggen såg ut, mötte han en underlig figur, en elegant, smärt herre i halmhatt och rutig kostym, som med lätta danssteg vek in bland Strandvägens ljusa lindar. Han sjöng med klar och vacker röst en glad och lustig offenbachmelodi, svängande sin smala, svarta käpp i takt med musiken. Århundradets och stadens siste kavaljer, greve Magnus von Rosen, firade sin egen lilla midsommar, där han mest älskade att fira den.
   I dag är Stockholm en stor stad, eller tror sig vara det. Men ändå är den en sommar- och midsommarstad. Det är en skärgårdsstad på holmar och öar, och från skärgården drar också midsommarns lekande vind in mellan husen, hur höga och förnäma de än blir. Och på torgen lyser det av friska blommor och grönt. Så stor är sommarens makt och välde, att den till och med kan få grus och sten att grönska.


16 juni 2017

Vilsam vecka på Lefkas


Tre bilder av Grekland:
1. Landet i Europeiska Unionens utkant vars ekonomi under lång tid skötts med en inkompetens som lett till gigantiska skulder, ett enormt statsunderskott och allt hårdare indragningar i välfärdssystemen för en befolkning som blivit van vid att dra åt svångremmen, gång på gång. Och som betraktas med misstänksamma och krävande blickar av bankirer och EU-politiker i länder där man har bättre ekonomi och ogärna lånar ut mer, utan helst ser ännu snävare grekiska svångremmar. Därtill flyktingkrisen. Greker med små resurser har tagit emot tusentals flyktingar med generositet och välvilja.

2. De grekiska orden som lånats in i mängd i andra europeiska språk; vi kan inte säga många meningar på svenska utan att använda grekiska ord. Bibliotek, demokrati och fysik är tre av många. Även en måttligt bildad person som jag kan utan eftertanke räkna upp åtminstone minst ett dussin grekiska filosofer, vetenskapsmän och konstnärer som Homeros, Sapfo, Sokrates, Platon, Aristoteles, Sofokles, Aristofanes, Demokritos, Pythagoras, Herodotos, Hippokrates, Pindaros, Arkimedes, Thales, Aischylos, Epikuros ... Jag läste en gång Bertrand Russells Västerlandets visdom (Forum 1989) och förvånades över att Russell en tredjedel in i denna filosofins historia fortfarande hade mer att berätta om de gamla grekerna, som han uppenbart skattade högt. Bob Dylan beskriver i sin memoarbok sin starka fascination inför historikern Thukydides verk – och fortsätter med Homeros Odysséen i sitt nobeltal (eller vem som nu egentligen formulerade det). Därtill alla grekiska byggnadsminnen i form av teatrar och tempel, inte bara i själva Grekland. Så Grekland har satt sitt avtryck i kulturhistorien. Västerlandet hade varit något annat utan Grekland.


3. Semesterlandet Grekland med massvis med vackra öar, mestadels varma och soliga med klart vatten, stränder, utsikter, stora turistorter och lugna byar där utvecklingen varit stillsammare, ett lockande hörn av Europa som blivit en tillflykt undan stressen och vars attrationskraft snarast tilltagit sedan Turkiet drabbats av terrordåd och en ökande politisk repression. Desssutom billigare än flera andra sydeuropeiska länder.


Utsikt i norra delen av Lefkas.

Det var den tredje bilden som lockade till en vecka på ön Lefkas, som är den fjärde största ön i Joniska havet, det vill säga väster om fastlandet, som Lefkas binds samman med genom en kort bro. De tre större är Kefalonia, Korfu och Zakynthos. Det är verkligen inte lätt att säga om Lefkas är en ”bättre” ö att besöka i början av juni än de andra fem öar jag rest till tidigare – Skopelos, Skiathos, Samos, Kreta och Karpathos.

Utsikt över staden Lefkas.

Här finns inga antika tempel eller andra byggnadsminnesmärken. Några små museer kan man hitta, men det historiska museet i huvudorten Lefkas (Lefkada) står sig slätt i jämförelse med de mycket mer imponerande arkeologiska museerna i Heraklion och Chania på Kreta, även om föremålen i Lefkasmuseet är intressanta och vittnar om förnämligt konsthantverk under en tid från vilken ingenting alls finns bevarat i vårt eget land i norr. Staden Lefkas är bebodd av cirka 7 000 av öns sammanlagt 26 000 invånare, men ger ett lite större intryck och är i sina äldre delar tilltalande med smala gränder och vackra byggnader. En kuriositet är att Lefkas har Greklands näst äldsta symfoniorkester med anor från 1850 (den allra äldsta finns på Korfu).

Lefkas gamla kvarter.
























Ön är 325 kvadratkilometer, ungefär en fjärdedel av Ölands yta. Den är bergig och frodigt grön, med den mest dramatiska naturen på västsidan. De flesta orter som kommit i fråga för turismen ligger på den flackare östra sidan. Huvudorten för turismen heter Nidri och ser ut som sådana platser brukar se ut: en hamn, utflyktsbåtar, en välbefolkad strand och en genomlöpande gata som är full av restauranger och allehanda butiker som säljer sådant som turister förväntas önska sig, glassbarer, kaféer och hotell. 
Stranden Agios Nikitas.

Stranden Kathisma.

Lokalbussnätet är ganska bra utbyggt och bussarna av god standard. Turismen är säkerligen en huvudnäring på ön, men, bortsett från Nidri, inte så påträngande som på vissa andra öar. Stränder finns runtom på ön, de mest imponerande på västsidan. Lefkas producerar en del vin, och de få glas av öns vita vin om jag smakade var helt godtagbara.

Vassiliki på södra Lefkas.

Byn Sivota i söder.

Jag bodde på trevliga Hotel Porto Ligia, ett vackert beläget ställe med härlig havsutsikt och både pool och strand på området. Byn Ligia är under början av juni sömnig och stillsam. Byns enda minimarket var stängd. Där fanns några enkla, glest besatta restauranger i hamnen. Man serverade fisk som tagits upp av fiskarna som hade sina båtar intill. Genom byn gick den landsväg som löper runt hela ön, både öst- och västsida. Trafiken var livlig men inte hård. Ligia är en vacker plats där det inte finns mycket att göra – utom att bada, titta på utsikten och ta det lugnt. Helt i min smak för en junivecka.

Mina närmaste grannar på hotellet var svalorna som hade fått det minsta rummet. Men de fick det nog billigt.


  

13 juni 2017

Hasse Z (19). Dörrplåten

Dörrplåten är hämtad från samlingen med samma namn, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949. Berättelsen är tyvärr inte daterad. Men man kan förstå att den är från en tid då hyresvärdar inte alltid kostade på sig nattbelysning i trapphusen.



Konsul Henrik Fredman var en helt vanlig konsul och människa. På den tiden han bara var en enkel handlande, var han nästan ännu vanligare. Till denna vanliga människa hörde, som en medaljong till en kedja, som ett frimärke till ett brev, en vit emaljerad namnplåt på dörren, med namnet tryckt i stora, klumpiga bokstäver, en namnplåt som kunde passa en handlande, men inte en konsul. Och kanske ännu mindre en konsulinna. Fru Fredman avskydde denna namnplåt, som på ett synnerligen ofördelaktigt sätt skilde sig från de andra plåtarna i huset. De var allesammans av mässing och på dem stod inte som på den här något förnamn utan bara tillnamnet rätt och slätt. Sådant är fint. Fru Fredman talade ofta med sin man om att beställa en annan dörrplåt, men Fredman svarade undvikande. Han tyckte om den gamla namnplåten. Han var ingen modern snobb. Han var en enkel och naturlig människa med både för- och tillnamn på en vit, enkel, emaljerad plåtskylt.
– Men vad ska folk tänka, som kommer hit? sade fru Fredman. Vad skall dom tro? Det är ju bara tarvligt folk, som har vita emaljskyltar, utom på köksingången, ty där passar de.
   Fredman lät skylten vara. Och så led det mot jul. Och då en dag gick fru Fredman in i en fin järnhandel och beställde en mässingsskylt sådan den skall vara med bara tillnamnet, Fredman, tryckt i svart fördjupning. Och så alldeles fyrkantig, inte oval som den gamla emaljskylten.
   Och så börjar historien.
   Dagen före julafton var konsul Fredman borta på middag. En konsul har stora förpliktelser i umgängeslivet. Fru Fredman satt ensam hemma och ordnade med julklapparna. Så ringde det på dörren, och då fru Fredman öppnade, var där ett bud med den nya namnplåten. Fru Fredman tog upp paketet och blev glad, ty just så skulle en namnplåt se ut. Den var prccis som alla de andra i huset, bara nyare och finare.
   Han får den i julklapp, tänkte fru Fredman. Jag har betalt den med egna pengar. Och jag sätter upp den redan i kväll, så är det gjort.
   Fru Fredman, som var en händig kvinna, fick tag i en skruvmejsel, skruvade bort den gamla skylten och satte fast den nya. De gamla skruvarna passade precis. Fru Fredman såg på sitt verk och drog en suck av glädje och lättnad. Äntligen var man då av med det gamla åbäket. Varje människa är sin egen annons, brukade Fredman säga, och däri ingår väl också att man har en värdig namnplåt på dörren.
   Så blev det sent och så gick fru Fredman till sängs och så somnade hon i lyckligt medvetande av att ha utfört en god och vacker gärning.
   Klockan precis 14 minuter över två på natten kom konsul Fredman hem. Han kom i bil, betalade chauffören och öppnade porten. Så steg han in i förstugan, knäppte upp rocken för att andas lite lättare och steg uppför trapporna. Han gick en trappa, han gick två och han gick den tredje. Där stannade han, tog upp nyckelknippan och tittade av gammal vana åt det håll, där hans vita emaljskylt brukade lysa emot honom i mörkret. Där lyste ingenting. Där fanns ingen skylt.
   Jag har gått en trappa för högt, tänkte Fredman. Sådant kan hända. Det har hänt andra och det har till och med hänt mig. Man är ju litet trött och litet tankspridd så här dags på natten.
   Fredman vände och gick ned en trappa. Där stannade han. Men där fanns heller ingen vit emaljskylt.
   Besynnerligt, tänkte Fredman, och så förbannade han värden, som inte bestod trappljus om nätterna och sig själv som inte hade tändstickor. Så fortsatte han att tänka: jag har naturligtvis gått en trappa för lågt i stället för för högt. Jag måste gå upp två trappor till.
   Fredman gick upp två trappor till. Nu var han i fjärde våningen. Men där fanns heller ingen vit emaljskylt.
   Fredman lutade sig mot förstuväggen, slöt ögonen och kände sitt hjärta klappa lite för oroligt. Detta är mycket besynnerligt, tänkte han, skulle jag möjligen ha gått upp i galet hus. Men jag känner ju igen alltsammans, åtminstone det jag ser. Och jag har ju inte druckit så mycket. Jag skall övertyga mig om saken. Jag går ned igen.
   Fredman gck nedför de fyra trapporna, passerade nedre förstugan och steg ut genom porten. Nu var han på gatan.
   Visst var det hans hus. Han såg det mycket väl. Han hade bott här i sex år. Det fanns inga tvivel. Fredman stod färdig att åter stiga in i porten, då en förfärlig tanke slog honom: tänk, om han drömde, om han gick i sömnen, om alltsammans var overkligt, allt det som levde och rörde sig omkring honom. Vid sådana fall kan det hända att allting stämmer och är riktigt, allt utom någon enda liten detalj. Namnplåten var en sådan detalj. Den hade fallit bort som ett klipp i en film.
   Jag går i sömnen, sänkte Fredman. Eller – han blev riktigt rädd – jag är död och går igen! Jag har kanske varit död i flera år och någon annan har flyttat in i min våning, och därför sitter där inte min gamla, emaljerade, vita namnplåt. Där sitter en annan. Jag är död och begraven, och andra människor bor i min våning och har tagit bort min namnplåt.
   Fredman började gå helt sakta framåt gatan. Plötsligt mötte han en poliskonstapel, en riktig, levande poliskonstapel. Fredman fick en idé, gick fram till konstapeln, lyfte sin hatt och sade med en levande människas röst:
– Förlåt, konstapeln, var ligger nummer 35 på den här gatan?
– Där borta, sade konstapeln, andra huset från hörnet.
– Tack, sade Fredman. Och så vände han och gick tillbaka till det hus, där han i livstiden bott som konsul och före detta handlande. Försiktigt öppnade han porten och steg in. Allting var sig likt som nyss och under alla de sex åren. Fredman gick igenom förstugan och steg uppför första trappan. Han stod silla på översta trappsteget. Där rätt fram bodde kaptenen och där till vänster bodde doktorn. Han kände dem båda. Han hade hälsat på kaptenen i går morse. Det var som för hundra år sedan. Och kanske det också var det.
   Fredman gick ännu en trappa. Detta är två trappor upp, tänkte han. Där bor änkefru Tabell med sin dotter. Hon är i posten och har rött hår. Och där till vänster bor direktören. Han har grammofon. Jag hör den upp till mig. Upp till mig, upp till mig! Det är en trappa till. Fredman gick den tredje trappan sakta och långsamt. I mitten stannade han och drog andan men bara ett ögonblick för att inte bli förvirrad och kollra bort sig med räkning av trapporna. Så fortsatte han och kom upp i förstugan, sin egen förstuga. Här stannade han, lutade sig fram och stirrade rätt in i mörkret. Namnplåten fanns där inte. Han smög sig sakta fram och kände på dörren där plåten suttit. Där satt en annan, en fyrkantig, inte hans gamla ovala.
   Det är slut med mig, tänkte Fredman, absolut slut. Och så vände han och gick nedför alla trapporna och ut på gatan. Det hade börjat regna. Fredman fällde upp kragen och gick tvärsöver gatan, in i en liten plantering som låg där mittöver. Där sjönk han ned på en soffa och försökte ordna tankarna i sin förvirrade hjärna.
   Då han suttit en stund, hörde han en röst, som talade, en mansröst. Han såg upp och fann att rösten kom från en telefonkiosk. Där stod en herre och telefonerade. En glad och räddande tanke steg upp hos Fredman. Han skulle telefonera hem, tala med sin hustru och be henne komma ned och öppna för honom. Och så skulle hon följa honom upp. Men skulle han säga allt som det var? Nej, det vore bara att skrämma henne. Han skulle säga att han glömt portnyckeln. Det gick bra.
   Mannen i telefonkiosken slutade sitt samtal och Fredman intog hans plats. Begärde sitt nummer, hittade verkligen två tioöringar, lade dem i bössan och väntade med oro och spänning på svar. Slutligen kom det. Det var fru Fredman. Konsuln gjorde sin röst så lugn och klar och dessutom så vänlig det var möjligt. Talade om portnyckeln och fick sin hustrus lugnande svar:
– Jag kommer strax, Henrik lilla, men jag måste först ta på mig litet!
   Fru Fredman lade ned luren och så steg strax tanken på den nya namnplåten upp i hennes huvud. Det dugde inte att Henrik fick se den nu. Det vore att förstöra en överraskning på julafton. Tillfället var inte så lämpligt just nu. Raskt fick hon fram skruvmejseln och så bort med den nya namnplåten och upp med den gamla igen. Alltsammans var gjort på några minuter, ty fru Fredman hade ju en viss vana i arbetet. Så kastade hon på sig en kappa och sprang ned och öppande för mannen, som stod där blek och allvarlig och väntade utanför porten.
– Så tråkigt, Henrik, att du glömt nyckeln, sade fru Fredman, du som är så ordentlig.
– Allt kan hända, sade Fredman.
   Så gick de tysta uppför trapporna. En trappa, två tappor och tre trappor. När de hunnit så långt, tog Fredman sin hustrus arm för att kunna stå säkert om något hände. Så kastade han en blick mot dörren till vänster. Och se, där lyste den gamla kära, vita, emaljerade namnplåten, lyste gott och välkomnande som den gjort alla de sex åren.
   Tyst och stilla steg konsul Fredman in i sin våning och tyst och stilla gick han till sängs. Men kan kunde inte sova. Han låg vaken och tänkte på nattens underbara sensationer. Så låg han en timme, tills hans plötsligt reste sig, steg upp ur sängen och smög sig ut i tamburen. Där öppande han dörren och gick med bara fötterna ut i den kalla förstugan. Och där stod han  tyst och såg på den gamla vita emaljskylten. Så strök han smeksamt över den med handen och viskade:
– Du ska aldrig, aldrig komma bort mer –
   Hur det sedan gick med fru Fredmans julklapp är en helt annan  historia.