Duschkannan
ingår i Sjökon, som utgavs av Albert Bonniers Förlag 1949.
Jag är inte hämndgirig,
men jag är långsint. Om någon förargar mig, blir jag inte så arg som förr –
något gott skall väl åren lära – men jag har svårt för att glömma historien.
Jag arbetar dock mycket på min moraliska förbättring. Jag använder morgontimmarna
för mina övningar. Då jag vaknar, bestämmer jag mig för att vara verkligt glad
och god den dagen. Ingenting skall kunna rubba mitt humör. Jag drar upp
rullgardinen. Den fastnar på halva vägen. För tio år sedan hade jag ryckt till
och kanske fått ned hela eländet tillsammans med ett uttryck, som inte passar
varken i tal eller skrift. Nu småler jag milt och säger: jaså, den ville inte
gå längre! Vi får väl ta det med lämpor då. Och så tar jag om hela proceduren
igen tills gardinen går upp jämnt och bra som en rullgardin skall, om den sköts
rätt.
Man får inte bli ond på de levande och ännu
mindre på de döda ting. Det tjänar ju ingenting till ösa sin vrede över dem. De
bara tiger, men de behåller ändå sista ordet. Genom vänligt umgänge med möbler,
husgeråd och kragknappar övar man sig i vänlighet mot människor.
Detta med duschkannan hände på min moraliskt
sorgliga tid. Historien var besvärlig, den tog tid och den kostade mig även
pengar. Jag vill dock inte neka till att den beredde mig glädje, en usel skadeglädje.
Då jag nu med årens lugn ser tillbaka på händelsen, känner jag dock en viss
lisa av att den slutade väl även för den andra parten.
Jag bodde det året vid en liten badort i
skärgården. Jag hade lagt mig där för att fullborda ett arbete, som var
nödvändigt, om inte för andra, så för mig. Jag bodde först på platsens hotell,
men grannarna störde mig och min skrivmaskin störde dem. Jag sökte ett ensamt
litet rum, där jag kunde få vara ostörd, och jag fann slutligen ett i ett
gammalt stenhus i byns utkant. Min värd var en gammal aktuarie i ett av statens
verk. Han hade i många år tillbringat sin semester här ute, men i år hindrades
han av ett giktanfall, som tvang honom att resa till ett mildare klimat. Han
hyrde ut rummet åt mig för tre månader, och som han var en mycket ordentlig
herre tog han hyran i förskott och uppmanade mig i ett mycket korrekt och
allvarligt brev att vara aktsam om de tillhörigheter han lämnat kvar. I ett
postskriptum skrev han: vill ni vara av den godheten att med nästa båt sända
mig den duschkanna, som står i vänstra garderoben. Jag kan komma att behöva
den.
Jag flyttade in i rummet. Jag gjorde allt så
trevligt jag kunde. Och jag glömde naturligtvis att sända min värd duschkannan.
Efter några dagar kom ett brev med påminnelse att omgående sända kannan. Just
den dagen var jag i mina bästa arbetstag. Jag läste brevet på samma sätt som
man kan höra på en människa utan att höra vad hon säger. Jag lade undan det och
skickade ingen duschkanna. Dagen därpå kom ett telegram. Där läste jag med
större uppmärksamhet. Där stod:
Sänd
ögonblickligen duschkannan.
Münther.
Då letade jag reda på
duschkannan, slog in den i ett papper och sände den till dess ägare. När jag
väl lämnat av den, blev jag arg. Jag tänkte: därför att man hyr ett rum av en
herre, är man väl inte skyldig att ta hand om hans duschkannor och skicka
omkring dem på order hit och dit. Vi hade inte ens något kontrakt sinsemellan.
Hyran hade jag betalt – all right – vad hade jag med hans duschkanna att göra!
Om jag nu hade varit klok och förnuftig och tänkt de rätta tankarna, som man
bör göra, även om det gäller en så enkel sak som en duschkanna, så hade jag
sagt mig själv: du har orätt. Man bör inte underlåta att göra en medmänniska,
även en hyresvärd, en tjänst. Om du inte hade velat sända duschkannan, så borde
du protesterat redan då han skrev första gången. Du har orätt i allra högsta
grad, och du bör omedelbart skriva till Münther och be om ursäkt för ditt slarv.
Tyvärr handlade jag inte på det vackra
sättet. En stor och god man har sagt: det goda jag vet och vill, men det onda
jag gör. Sådana är vi människor. Jag gjorde det onda mot Münther. Jag gick till
telegrafstationen och telegraferade till honom:
Har duschkannan kommit?
På hemvägen då jag gick
förbi den lilla pappershandeln, såg jag i fönstret en rad vykort från badortens
vackraste platser. Jag vände och gick in och köpte tolv stycken. På vart och
ett av dem skrev jag: har duschkannan kommit? och för varje dag sände
jag Münther ett av vykorten.
Man skulle trott att jag nu tröttnade och
slutade. Nej, det hade inte varit i stil med min karaktär. Jag genomför alltid
en sak ordentligt. Hur dålig den än är. Då de tolv vykorten var slut började
jag med telegram, som jag sände varannan eller var tredje dag. Jag började med
det vanliga: har duschkannan kommit? men till slut förenklade jag
ordalydelsen till: duschkannan kommit? omväxlande med endast: duschkannan?
Münther svarade inte. Det gjorde inte heller
den källarmästare i Amerika, som under flera år fick vykort, brev, brevkort och
telegram från en missbelåten gäst som skrev: oförskämt pris på ärter och
fläsk!
Münther var tyst och det retade mig ännu
mer. Han kunde åtminstone ha kunnat skriva ett ovettigt och hotfullt brev.
Eller ett kvickt och satiriskt, som avväpnat mig och stoppat hela apparaten.
Nej, han teg. Då slog det mig plötsligt att han kanske inte fick alla mina
försändelser. Nå, det var lätt ordnat.
Jag tog kvitto på telegrammen och jag
rekommenderade breven.
En dag fick jag se i en tidning att han
fyllde år. Han stod bland alla de andra något så när bemärkta personerna. Då
fick han ett telegram på lyxblankett: hjärtliga lyckönskningar har duschkannan
kommit?
Münther teg fortfarande.
Och ju mera han teg, desto hetare gick jag
på. I de dagliga tidningarna satte jag in en annons på den avdelning, där mera
privata meddelanden förekommer:
M–r. Har duschkannan kommit? För
säkerhets skull skickade jag honom tidningarna med annonsen förprickad. Hade
han haft en tom väggyta framför sina fönster så skulle jag hyrt den och med
jättestora bokstäver målat min eviga fråga på den – om jag haft råd till det.
En dag inträffade emellertid något som helt
plötsligt kastade om händelseförloppet i affären Duschkannan. Ett bud ringde på
min dörr och lämnade ett stort paket jämte ett brev av följande lydelse:
Med djup tacksamhet för det stora och
oegennyttiga intresse Ni en längre tid visat mig ber jag härmed att som gåva få
överlämna det egentliga föremålet för Eder omtanke.
Med utmärkt
högaktning.
Eder tillgivne Kristoffer
Münther
Med nervös iver slet jag
papperet från paketet och stod där med duschkannan i handen. Han hade slagit
mig. Jag var färdig. Sannolikt hade han haft det där lilla knepet i bakfickan
hela tiden. Han bara lät mig hålla på tills tiden blev mogen. Och nu var jag fast.
Men jag skulle slå honom på egen mark.
Jag skickade ögonblickligen tillbaka
duschkannan. Utan ett ord. Och en timme därefter kom mitt vanliga telegram: Har
duschkannan kommit?
Dagen därpå, då jag kom hem från middagen,
stod duschkannan på mitt bord i hallen. Och samma kväll befann den sig åter hos
Münther. Naturligtvis var den hos mig morgonen därpå, och naturligtvis kom den
med en bumerangs träffsäkerhet under dagens lopp tillbaka till sin ägare. Så
åkte den fram och tillbaka under en månads tid, tills jag kom på den glada idén
att något ändra på resrutten. Då Münther en dag satt i ett sammanträde i sitt
verk inträdde en vaktmästare som sade:
– Det är ett bud här med
ett paket till aktuarien. Det är mycket viktigt att aktuarien får det nu.
Det var duschkannan.
Aktuarien gjorde en resa. Då han tog in på
sitt hotell, räckte portieren honom ett paket som nyss kommit med posten. Det
var duschkannan.
Aktuarien bevistade en nära anförvants
bröllop. Mittunder vigseln trängde sig en vaktmästare in bland bröllopsgästerna
och överlämnade till aktuarien ett paket, som måste lämnas just då. Det var
duschkannan.
Inte ett ögonblick föll det Münther in att
ändra adress för sin försändelse. Eller också realiserade han aldrig den
tanken. Kannan kom alltid direkt till mig. Utan omvägar. Men så en dag, det var
på våren, stannade den på hans sida. Jag blev förvånad, men jag tänkte: den kommer
nog. Han ger sig inte. Den kom inte varken nästa dag eller den följande. Den
kom inte på en hel vecka. Jag drog en suck av lättnad. Jag hade ändå vunnit
till slut. Han var besegrad. Historien var slut. Vi kunde vila oss.
Det gick två år. Jag hörde ingenting varken
av duschkannan eller Münther, och jag var på väg att glömma alltsammans, då jag
en dag fick ett brev från min advokat, som berättade mig att Münther dött och
att han i sitt testamente förordnat att av hans kvarlåtenskap skulle en
duschkanna tillfalla mig. Detta som ett enkelt tack för all den glädje jag
under lång tid berett honom. Han hade hört att jag tyckte särskilt mycket om
duschkannor.
Så hade han ändå vunnit spelet, den gode
Münther. En dag kom duschkannan till mitt hem, och då jag stod där och höll den
i min hand, kände jag en saknad som efter en god vän. Varför träffades vi
aldrig? Varför lekte vi bara med varandra på detta tokiga och groteska sätt?
Fylld av vemodiga och allvarliga tankar gick
jag länge och såg på duschkannan, tills jag plötsligt en dag slog locket av
den, fyllde den med friska röda rosor och for bort och satte den på väns grav.
Och så fick duschkannan till slut, inte bara en lustig och dåraktig uppgift här
i livet, utan också den vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar