Hasse Z (20). Stadens midsommar

Stadens midsommar kommer från samlingen Skrattets tidsålder, Albert Bonniers Förlag 1949. Texten är daterad 1934.

Min barndoms midsommar drog fram med sol och glada vindar över en leende och vacker stad. Med midsommarn steg också skogen in i staden till de höga husen och de hårda gatorna. Inte julens mörka, allvarliga granskog utan den unga, ljusa björken med sina nyfödda späda blad. Den klädde portar och butiker, och från de vita Mälarbåtarna, som gled in mot Riddarholmen, lyste den i vida knippor över bryggor och relingar. I denna gamla, unga stad fanns ännu hästar, stora, tunga hästar, som klampade fram med fyllda bryggarvagnar, droskor och spårvagnar, och över deras stolta huvuden vajade och svängde björklövet som en hälsning från skogen och marken utanför tullarna.

   Från Saltsjön strök vinden in i Gamla stan och sopade och fejade så gott den kunde bland allt bråtet. Från de smala gränderna steg en doft av öl och mycket annat, och vågade man sig in i deras prång, mötte man en luft så isig och kall som var man nere i en källare. Till och med Västerlånggatan, som kallades för fattigbrasan, därför att den var så varm på vintern, blev kylig och sval i sin skugga.

   Men nere vid Mälartorget, där kanalen strök fram under Riddarholmens mörka stenmassor, lyste och glittrade en vänlig sol över ett festligt och brokigt marknadsliv: en karneval i miniatyr i Nordens Lilla Venedig: lövmarknaden, det gamla Stockholms midsommarfest, med anor från stora tider på sin rätta plats mellan holmarnas stolta minnen.

   Trumpeterna skrällde, positiven spelade och över de björklövsklädda stånden, där stadsbarnen trängdes och käringarna skrek och domderade för att få ordning på affärerna, lyste italienarnas färggranna knippen av årets första ballonger. Sorlet av unga, glada röster steg och föll, drog fram under den mörka bron och nådde ända till Vasakungen, som hög och allvarlig stod staty på Riddarhusets eget torg. I porten till kafét vid hörnet stod en kypare med servett under armen och matade duvorna, som trängdes mellan de höga kullerstenarna. Där inne satt stadens borgare vid sin stadiga frukost med stora supar i immiga glas redan klockan elva. Och bort mot badinrättningen, som dagen till ära hade hissat gröna vimplar till och med på det höga spinkiga tornet, skyndade nakna små fötter sin snabba väg till dagens första bad. Över de dyhala bräderna under järnvägsbron gnodde de fram mot de höga grindarna, där gubben Köhler, rund och trind i sin blåa kostym och sin guldbandade mössa, stod färdig att ta emot dem. Framför honom på den runda planen lyste den stora blomrabatten i sommarens första prunkande färger och högt i den klarblå rymden gav Tyska kyrkans klockstapel sin ton och sin melodi år tavlan: Bellmans, Blanches, Strindbergs Stockholm.

      Staden växte. Den blev stor och förnäm och hård i all sin sten och betong. Det passade sig inte längre att vara glad så att det märktes, åtminstone inte utomhus. De unga midsommarbjörkarna vågade sig inte in bland så allvarliga människor. De stannade försagda och skrämda vid tullarna, om de ens hann så långt. Hästarna var också borta, och bilar och björklöv passar inte riktigt med varandra.

   Lövmarknaden försvann stilla och obemärkt. Den hörde inte ihop med tiden. Det blev tyst kring den vackra kanalen, som till slut bara blev en bit av den mångarmade stora kloak, som omgärdade hela staden.

   Midsommarns Stockholm blev en övergiven och tyst stad. När skärgårdens alla flaggprydda båtar lagt ut från kajer och broar, reste sig den ensamme stockholmaren, där han satt vid sitt lilla bord under lagerträden utanför Grand, lyfte sin hatt och sade:

   ”Äntligen är man för sig själv och får rå om sin stad, alldeles ensam, åtminstone för ett dygn. Adjö med er allihop.”

   Gustav Adolfstorg låg öde och tomt. Gubben Boije hade packat ihop sina tidningshögar, dragit till repet om sin smutsiga gamla rock och gett sig av, ingen visste vart. Den ensamme vagabonden Vegesack hade lämnat sin port vid Fredsgatan och strök som en blek men frackklädd skugga fram över Norrbro på väg till sin kula på Söder. Busen Lake, som bodde under en presenning på Skeppsbron, hade också gått hem, och på Reisen, där skeppsstuvarna Söderström slutat sin frukost tidigare än vanligt, var man i färd med att stänga.

   Den ensamme stockholmaren gick sin stilla väg genom de tomma gatorna hem till Östermalm, men just vid Nybroplan, där han blundade för nya Dramaten och försökte minnas hur källaren Flaggen såg ut, mötte han en underlig figur, en elegant, smärt herre i halmhatt och rutig kostym, som med lätta danssteg vek in bland Strandvägens ljusa lindar. Han sjöng med klar och vacker röst en glad och lustig offenbachmelodi, svängande sin smala, svarta käpp i takt med musiken. Århundradets och stadens siste kavaljer, greve Magnus von Rosen, firade sin egen lilla midsommar, där han mest älskade att fira den.

   I dag är Stockholm en stor stad, eller tror sig vara det. Men ändå är den en sommar- och midsommarstad. Det är en skärgårdsstad på holmar och öar, och från skärgården drar också midsommarns lekande vind in mellan husen, hur höga och förnäma de än blir. Och på torgen lyser det av friska blommor och grönt. Så stor är sommarens makt och välde, att den till och med kan få grus och sten att grönska.