30 augusti 2017

Fadoresa till Lissabon i november

De finns fortfarande några platser kvar till den resa till Lissabon med fado som tema som ordnas av resebyrån Travel Gallery i Malmö i november. Anmälan senast den 14 september. Detaljerad information om resan finns här:
Ett besök i Sintra och "sagoslottet" Palácio da Pena ingår 
i en av resans rundturer ...
... liksom i badorten/småstaden Cascais.






Att höra fado i Lissabon

Fadon är Lissabons musik, och ska man åka någonstans för att höra fado ”i verkligheten”, så är naturligtvis Lissabon det bästa resmålet. Det är ingen svårighet att hitta fado i Lissabons stadsdelar Alfama och Bairro Alto. Även på andra håll har antalet lokaler där fado framförs ökat under senare år, musiken är populär både bland befolkning och besökare. Men vad ska man välja om man vill höra ”äkta” fado, inte någon tillrättalagd, turistinriktad variant?

Sara Correia är en av de mest lovande unga sångerskorna.

Frågan om ”äkta” fado är lite knepig. Jag använder ibland ord som genuin och traditionell när jag skriver om fado. Och då menar jag en musik som utnyttjar den traditionella fadons melodiförråd, är standardnummer eller nyskrivet i samma anda, det vill säga kring fadons vanliga motiv och enligt de former som används för text och musik. Vidare att kompet är gitarrer. Enstaka andra instrument som piano, cello eller accordeon förekommer på många inspelningar och brukar passa bra in, men fado till symfoniorkester, rockgrupp eller elektroniska instrument skulle bli konstigt. Liksom fado på något annat språk än portugisiska. Genuin är också fadon om den ansluter till fadons sångsätt med nära texttolkning och ornamenterade fraser, har ett personligt uttryck och förmedlar fadons stämningar och känslor. Och det sista kan vara det mesta från tung melankoli till uppsluppen feststämning. Utifrån detta resonemang finns det massvis med ”äkta” fado att ta del av i Lissabon.


Fado och kommers

Ibland kan man höra någon säga att fadon är kommersiell. Och många fadomusiker är kommersiella i den meningen att de vill ha betalt och kunna leva på sin musik. Men det är inget speciellt för fadon. Det vill även jazzmusiker och klassiska musiker. Det ska tilläggas att det fadomusiker, med undantag av det fåtal världsstjärnor som för det mesta är på turné, tjänar på sin musik är måttliga belopp, särskilt om man jämför med pop- och rockstjärnor.

Det har under fadons historia, i alla fall sedan 1870-talet, funnits en fado nära en bredare underhållningsmusik, ofta lanserad på teaterscenen. Under 50- och 60-talen var det många artister som parallellt med fadon till gitarrkomp sjöng en underhållningsmusik till orkester, en schlagerfado. I dag har de en motsvarighet när fadosångare närmar sig pop eller rockmusik. På kort sikt kan de därigenom vinna en ny publik. Men efter en tid blir musiken omodern och faller i glömska, och 50- och 60-talets stjärnor med schlagers som bisyssla, som sångarna Francisco José eller Tony de Matos, är i dag främst ihågkomna för den fado de gjorde, inte underhållningsmusiken. De artister från samma tid som avstod från sådan popularitetsjakt lever desto starkare i minnet. Så den fado som är förankrad i traditionen har en starkt livskraft. Och om musiken fjärmar sig för mycket från den, kommer den inte längre att uppfattas som fado utan som en mera urvattnad underhållning. Och det reser man knappast till Lissabon för att ta del av.

Joana Amendoeira är mycket aktiv
och sjunger på flera ställen i Lissabon.

Sedan ska man inte glömma att det finns många musiker i Lissabon som sjunger och spelar utan att få någon betalning alls. Påstår man att fadon är kommersiell så glömmer man att den är i högsta grad levande som folkmusik och social gemenskap bland amatörer. Men amatörerna uppträder i allmänhet på andra ställen än de professionella musikerna.


Fadon och turismen

Fadon har stor publik utomlands, och det är inte konstigt att många vill utnyttja musikens popularitet och goda rykte. Den som går omkring i stadsdelen Alfama vid åttatiden på kvällen kommer att bli tilltalad av människor som vill locka dem till en bestämd restaurang för att den bjuder på fado. Fadoställen som är turistfällor finns definitivt. Men de bästa fadokrogarna behöver inga inkastare, utan får sin publik för att nöjda gäster återkommer och tipsar andra.

Fadokvarter i Alfama. Här är det gott om folk på kvällarna!

De flesta vill höra en musik som är genuin och som den inhemska publiken identifierar sig med och jagar därför de ställen där sådan musik och publik finns. Samtidigt är det få utländska besökare som skulle uppskatta att komma till en plats som är så genuint portugisisk att ingen där talar ett ord engelska. Sådana ställen förekommer förmodligen i förorter och mindre städer. Men risken är liten att man träffar på dem i centrala Lissabon. Krogarna har så gott som alltid både en portugisisk och utländsk publik. Även enkla lokaler för amatörer eftersom tipsen om olika fadoställen flödar på Internet.

Att vara turist behöver inte vara något negativt. Jag har varit i Lissabon många gånger och alltid varit turist där. Jag har träffat andra turister med ett seriöst intresse för och stor kunskap om fado. Sedan finns naturligtvis också de som hör fado för att det är vad man förväntas göra när man kommer till Lissabon, ungefär som att man ska se Eiffeltornet i Paris.

Vi ska heller inte underskatta den betydelse som den utländska publiken har för fadons utövare. Portugal är ett litet land och en liten marknad. Dessutom en lite fattigare marknad än de flesta andra västeuropeiska länder. Och artisterna är väldigt många. Därför är de angelägna om att uppträda utomlands och ha lyssnare där. Flera gånger har artister frågat mig om hur de ska kunna uppträda i Sverige, tyvärr utan att få särskilt vettiga svar. En bråkdel kan i dag försörja sig som professionella musiker, men många skulle vilja det. Det är vanligt att artister har ett annat yrke vid sidan om, och det finns också exempel på att begåvade sångartister har dragit sig tillbaka från sin musikaliska karriär för att de inte har kunnat leva på den. Av Lissabons fadokrogar skulle säkert många tvingas slå igen om den utländska publiken helt uteblev. Så fadon behöver sina utlänningar.


Att välja rätt plats

Vi kan höra fado på riktiga restauranger där till stor del professionella artister uppträder. De får alltså betalt, vilket är en förklaring att det kan bli dyrt att besöka en sådan krog. Restaurangerna har ofta en minimidebitering som kan ligga på 30 eller 40 euro. Med aptitreatre, förrätt, dessert, ett gott vin och något till kaffet kan notan dra iväg uppåt. En del krogar erbjuder en fast meny med förrätt, varmrätt, dessert och kaffe och en halv flaska vin för kanske 45 euro. Och det finner de flesta rimligt när de tänker på att de under en kväll får höra fyra fem sångartister under kanske lika många timmars tid. Enkla ställen där amatörer uppträder har ofta inte fado varje kväll utan två eller tre gånger per vecka. Vissa serverar inte lagad mat, bara enklare tilltugg som smörgåsar, ost, skinka, oliver etc. samt dryck. Där kommer man mycket billigare undan. Sedan finns lokaler som ligger mitt emellan: en blandning av proffs och amatörer, priser i mellanläge.

Man ska inte utgå från att en dyr restaurang där priserna på varmrätterna ligger på 30–35 euro bjuder på fado av högsta kvalitet. Eller på mat för gourmeter. För att hitta den bästa musiken måste man 1) känna till artisterna och vilka som är mest hörvärda (och jag är medveten om att åsikterna kan variera), 2) veta var de sjunger och spelar och helst också 3) veta vilka kvällar de är på plats. Framförallt det senare kan vara vanskligt. Då man ringer för att boka bord kan det hända att den som svarar inte ens vet vilka artister som ska komma den aktuella dagen. På andra ställen är det bättre ordning. Även en sångare kan bli sjuk, och dyker en möjlighet till utandsturné, konsert eller tv-program upp, så går det före det reguljära jobbet på krogen. Ambitiösa fadoställen sätter ofta in en kompetent ersättare för den som uteblir. Framför allt: många fina artister, kända från konserter och skivor, sjunger och spelar varje kväll i Lissabon.

Under den fadoresa som Travel Gallery arrangerade i mars i år besökte vi olika typer av ställen, dessuom i fyra av Lissabons gamla stadsdelar. Utbytet var gott med många skickliga sångartister och gitarrister, trots att ett par musiker av olika skäl inte dök upp. Men de hade bra ersättare dessa kvällar. Inget tyder på att den planerade resan i november skulle bli mindre lyckosam. Närmare tips om bra och mindre bra fadoställen avstår jag från i detta inlägg. De kommer under själva resan.


27 augusti 2017

Hasse Z (29). Mitt livs märkligaste minne

Mitt livs märkligaste minne ingår i volymen Porträtt, Albert Bonniers Förlag 1949.



Jag minns det, om inte som i går, så låt oss säga som i förrgår. Om några år, då jag blir äldre, kommer jag säkert att minnas alltsammans ännu tydligare, kanske som i dag. Ty det är så, att det som händer i vår barndom, blir klarare förnummet ju äldre vi blir. Kineserna säger, att det beror på att vi minns bättre med hjärtat än med huvudet.
   Händelsen varom jag nu vill tala tilldrog sig i min tidigaste barndom, närmare angivet i ett hus i Klara i Stockholm.
   Stockholm var på den tiden inte fullt så stort som det tror att det är nu. Och människorna var ungefär lika små eller stora, alltefter de ögon vi mäter med. Vår tids ungdom inbillar sig, att folket för femtio år sedan var i hög grad tillbakablivet. Varje generation tror att den representerar det högsta måttet av intelligens och klokskap. Vi som är lite äldre förstår allt mer att utvecklingen går i pendel- och vågrörelse. Man får vara tacksam, om man någon enstaka dag ser ett tecken, som tyder på att vågen inte alltid går ned utan nöjer sig med att stå stilla. Vilket är en angenäm synvilla, ty i själva verket rör den sig dock alltid.
   Utanför ett litet hus på Klara Norra Kyrkogata stannade en eftermiddag i maj en ensam allvarlig herre i fyrtioårsåldern. Han stod ett ögonblick stilla utanför den låga porten, lite tankspridd liksom tvekande om han skulle gå upp. Sådant händer även moderna människor. Det är de korta ögonblick i vårt liv, då vår själ vilar. I de ögonblicken är vi långt borta från oss själva och verkligheten.
   Plötsligt återvände mannen utanför porten till sig själv. Hans allvarliga ansikte lystes upp av ett leende och så sprang han in i förstugan och uppför de två stentrapporna, som enligt tidens sed var kritade i snirklade och blommiga mönster.
   Mannen stannade utanför en av de små dörrarna i förstugan och med hjärtat ännu oroligt efter de branta trapporna eller av något annat tryckte han på ringknappen. Han hörde klockans hårda slag där inne och spänt lyssnade han efter de ljud, som nu skulle följa. Men intet hördes. Han tryckte ännu en gång på knappen, hårdare, ivrigare. Nu hörde han en dörr öppnas och steg, som kom närmare, långsamma, trygga steg. Dörren låstes upp och en gammal kvinna i stort vitt förkläde blev synlig.
   Då hon fick se mannen i förstugan, ropade hon inåt våningen:
– Kära hjärtanes! Han är här! Han kommer då precis!
   Mannen var redan inne i tamburen, och utan att ta av sig hatt eller rock, rusade han rätt in i våningen. Han snubblade över möbler och mattor, med slutligen stod han varm och andfådd i dörren till sängkammaren. Eftermiddagssolen låg in genom fönstret åt gatan och beslyte hela scenen i varje detalj. I den stora breda mahognysängen låg en ännu ung kvinna, litet varm och litet trött. Hon sov och över hennes rosigt skära ansikte låg ännu kvar ett vackert leende, det skimmer av förklaring och lycka, som alltid finns hos den som nyss blivit mor.
   Vid sängen stod den gamla kvinnan från tamburen. Hon lyfte fingret varnande, tystande åt mannen i dörröppningen. Men han lät sig inte varnas eller hejdas. Han steg rätt in i rummet fram till en liten korgsäng vid sidan av den stora. Han böjde sig fram och såg in mellan sängens små spetsgardiner och nu hörde jag för första gången i mitt liv en manlig stämma:
– Jaså, du kom nu äntligen, din byting! Men fina herrar låter alltid vänta på sig!
   Jag var född.
   Det är, när jag tänker noga efter, det märkligaste minnet i mitt liv.

   Mycket har jag varit med om sedan dess, men allt det som därefter hänt, har ju bara varit en en naturlig följd av den första Stora Händelsen. Därför heder åt den.


24 augusti 2017

Ny fado på cd

Antologi. Fado do Eléctrico. CNM 2 cd. **1/2

Det finns massvis med skivantologier med fado, och just antologier är lämpliga för den som börjar lyssna på fado. Här brukar man kunna höra inte bara olika röster utan också olika sätt att uttolka fadon. Det har kommit många bra antologier med fado, och därför är konkurrensen som möter varje ny antologi avsevärd. Denna känner jag mig ganska tveksam till.


Men låt oss börja med det som är bra. Två skivor med vardera 20 inspelningar av fado från olika tider. Onekligen finns det en hel del fin musik på albumet, samt en del mera medioker. Stora artister ur det förflutna som Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernano Maurício, Carlos Ramos och Alfredo Marceneiro medverkar med två nummer vardera, och här finns mycket av det bästa av innehållet. Några nyare artister finns också med, och jag tycker Ricardo Ribeiro är lyckad i Deixem-me ser quem sou, Maria Ana Bobone sjunger charmigt i Grão de Arroz, Gonçalo Salgueiro är övertygande i båda sina spår, José Manuel Barreto likaså i A Casa. Även den fina, men tämligen förbisedda sångerkan Patrícia Rodrigues gör bra ifrån sig i sina två spår. En lite äldre sångerska, Maria da Fé, tolkar Naufrágio känsligt och lyhört.

Så till det mera tveksamma. Titeln betyder ”spårvagnens fado” och den hade varit adekvat om några av sångerna handlat om spårvagnar (det finns faktiskt sådana, som Cristina Brancos Eléctrico Amarelo, som inte ingår). Men det handlar inte om spårvagnar, så varför koppla ihop dem med fadon? Antologin tycks vända sig till besökare som gillar Lissabons spårvagnar, även om de inte har med musiken att göra.

Fernando Maurício sjunger Ingreja de Santo Estêvão, Alfredo Marceneiro A Casa da Mariquinhas och Maria Teresa de Noronha Rosa Enjeitada. Det är inspelningar som förekommer i minst tio andra antologier, så varför inte ta med några mindre antologiserade nummer av samma klass? Det finns mycket att välja på bland dessa produktiva sångartister. Och varför nämns inte gitarristerna? De har oerhört stor betydelse för fadon och samspelet sångare-gitarrister är ett av musikens unika särdrag. Men vilka gitarristerna är får vi inte veta, inte heller när inspelningarna är gjorda eller vilka skivor de är hämtade ifrån. Ingen introducerande text, inga artistpresentationer.

Fastän ingen kan förneka att antologin innehåller en hel del bra fado, förefaller den vara ett hastverk vars bakomliggande tanke inte är skönjbar. CNM är annars ett välrenommerat skivbolag med många bra produktioner bakom sig. Men den här nya utgåvan är ingen fjäder i hatten.



Miguel Ramos. Aqui na Alma. Egeac/Museu do Fado. ***1/2

De stora stjärnorna bland yngre fadoartister är kvinnor. Men allt flera manliga sångare framträder, och Miguel Ramos är en av dem som för tillfället uppmärksammas av en växande publik. I likhet med kolleger som Carlos Leitão och Buba Espinho sjunger han en rättfram, enkel och robust fado utan fina dekorationer i kanten. Den vilar huvudsakligen på den traditionella fadons melodier – här finns kompositörer som Alfredo Marceneiro, Frederico de Brito och Pedro Rodrigues – och på fadons hävdvunna uttrycksregister. Inga besynnerliga arrangemang, inga konstiga instrument, bara gitarrer. Ingen påverkan från popmusik, brasilianskt eller klassisk romans. Det är en typ av fado som kan ha svårt att hävda sig på stora konsertscener, men som aldrig kommer att förlora sin självklara plats på Lissabons fadoställen. Man kan ana inspiratörer som Fernando Maurício och João Braga, Carlos Zel eller António Mello Correia.


Miguel Ramos har ett förnämligt komp på denna skiva, där Ângelo Freire spelar portugisisk gitarr, Diogo Clemente spansk gitarr och Marino de Freitas bas – musiker som medverkat på många skivor och brukar vara pålitliga. Så också här. Av de elva spåren är Leio em Teus Olhos det enda standardnumret, men flera av de andra är som sagt baserade på traditionell fado. Miguel Ramos har kanske inte så märkvärdig röst, men han sjunger med övertygelse och trycker till stavelserna så att musiken får energi och engagemang. Detta är fado som inte har förändrats det senaste halvseklet och som fortfarande dominerar på enklare fadoställen i Lissabon. Men det är sällan den framförs med sådan kompetens som här, och gitarristerna är i hög grad bidragande. Skivan är inte omistlig, men den är ändå en trevlig bekantskap.



21 augusti 2017

Hasse Z (28). Halmstadslax med förlorade ägg och spenat

Halmstadslax med förlorade ägg och spenat ingår i Dörrplåten, Albert Bonniers Förlag 1949.



Kammarrådet Bergmark gav middag, den första stora middagen för säsongen. Trettio personer vid bordet, blommor, kristaller, ljus, vackra toaletter och högtidliga svarta frackar med och utan ordnar. Och så ansikten. Glada, leende ansikten, naturligt leende och ansträngt grinande. Lätt konversation om dagens alla ämnen, politik, teater, konst och något litet skandal.
   Sorlet steg och föll i vågor under takkronan, gled ibland ut i rymden och kom igen med samma ton.
   Kammarrådet var på gott humör. Kammarrådinnan var också på gott humör. Allt hade gått väl i lås. Programmet var klart och färdigt och det skulle gås igenom från början till slut.
   Längs ned vid bordsändan satt revisor Dahlin.
   Och så kom soppan. Det var grönsoppa. Revisor Dahlin såg den komma och tänkte:
   Det är min soppa. Det skall bli skönt att få den just nu. Och till sin dam sade han:
– Det är nu femton år sedan jag åt middag för första gången här i huset. Det var samma soppa. Jag älskar den.
   Revisorns dam skrattade, ty hon trodde att revisorn sagt en kvickhet. För övrigt skulle hon ha skrattat ändå. Hon var i den åldern.
   Revisorn njöt av soppan, smuttade på sherryn och tänkte tyst för sig själv:
   Blir det nu halmstadslax med förlorade ägg och spenat, då är middagen lagad uteslutande för mig. Till sin dam sade han:
– Var fröken med på ärkehertiginnan av Dalarnas begravning?
– Nej, sade revisorns dam, varför frågar ni det?
– Därför att då hade vi haft något att tala om. Jag var nämligen med, sade revisorn.
   Då kom hamstadslaxen med förlorade ägg och spenat.
   Röd och vacker lyste laxen på sitt fat, äggen gungade på ett annat, och på ett tredje låg den gröna ljuva spenaten.
   Två små nätta jungfrur i nätta dräkter, vita förkläden och små rosetter till mössor bjöd kring. Först kom laxen, så kom äggen och sist kom spenaten. Men då laxen kom till revisorn, var den slut på fatet. Tomt och rent. Nå, revisorn tog ett förlorat ägg och så litet spenat och så tänkte han:
   Det kommer mera lax. Den ser underbar ut. Jag ska ta två skivor.
   Men det kom ingen mera lax. Det kom ingen lax alls. Laxen var slut. Ingen kan förklara hur det gått till. Den var slut, helt enkelt. Kammarrådinnan hade beräknat för litet lax eller för få personer. Eller också hade någon tagit för stor portion, tagit revisorns portion.
   Runtom revisorn åt man den röda laxen. Och en del sade:
– Det var en underbar lax. Så god.
   Revisorn satt där tyst med sitt ägg och sin spenat. Då han såg laxen komma in, kände han den mot sin gom. Just nu fanns det ingenting i hela världen som han ville ha så gärna som halmstadslax. Förlorat ägg med spenat hade han redan.
   Reisorn väntade och till slut förstod han att ingen lax skulle komma till honom. Han ensam skulle inte ha någon lax. De andra skulle ha, men inte han.
   Hans dam hade vänt sig ifrån honom. Man kan inte gärna tala med en kavaljer som inte har något att säga och tydligen inte vill säga något. Revisorn stirrade på sin tallrik med ägget och spenaten och tänkte:
   Här har begåtts en uppenbar oförrätt. Ett bedrägeri om man så vill. Man har lurat mig hit, fått mig att klä mig i frack, som jag avskyr, och så behandlar man mig på detta sätt. Jag är dock en gamml vän i familjen, man känner mig sedan många år. Värdinnan bör se till att hennes gäster blir försedda. Här finns nu endast en sak att göra. Plikten mot mig själv bjuder mig att genast lämna detta hus. Bara gå härifrån. Så fort som möjligt.
   Då denna tanke var klar hos revisorn, reste han sig tyst och stilla från bordet, lade upp sin servett och gck ut ur rummet. Revisorns dam såg att han gick och hon hoppades genast att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Värden såg att revisorn gick men han tänkte:
   Det är något han glömt, kanske ett telefonbud.
   Revisorn gick genom salongen, kom in i kammarrådets rum och fortsatte ut i tamburen, och där i ensamheten började han leta efter sin rock och hatt bland alla de andra, bland pälsarna och kapporna. Han skulle nog få tag i plaggen och sedan fort härifrån, till en restaurang, där man fick vad man ville och hur mycket man ville.
   Revisorn hittade inte sin rock. Ingen fanns heller som hjälpte honom att leta. Men han skulle nog reda sig själv.
   Där inne i matsalen sade någon till kammarrådet:
– Gick Dahlin?
   Kammarrådet ryckte till. Dahlins stol var fortfarande tom. Och hade varit det rätt länge.
– Ett ögonblick, sade kammarrådet och så gick han ut med servetten i hand för att leta efter Dahlin. Han gick samma väg som Dahlin och han fann honom i tamburen bland alla rockarna och pälsarna och kapporna.
– Söker du något? sade kammarrådet.
– Ja, sade Dahlin, min rock och min hatt och min käpp. Jag hade nämligen alla de tre sakerna med mig när jag kom.
– Tänker du gå, sade kammarrådet. Vad har hänt?
– Ingenting och mycket, sade Dahlin. Jag trivs inte här.
– Vad är det, sade kammarrådet. Är du sjuk?
– Nej, tvärtom, sade Dahlin, men jag är hungrig.
– Hungrig, kammarrådet tog revisorn i frackslaget, vi äter ju middag!
– Ni ja, sade revisorn, men inte jag.
   Kammarrådet stängde dörren till herrummet och sade:
– Du måste förklara det här. Jag förstår ingenting.
– Mat och dryck är inget att skämta med, kära bror, sade Dahlin. Det är allvarliga ting. Man måste vara noga med dem. Jag hade en vän, en gammal ungkarl, som en gång händelsevis träffade en bekant på gatan, som sade:
– Kom med mig hem och ät middag i all enkelhet. Min vän gick med och då man satte sig till bords sade värden:
– Du får ursäkta mig, käre bror, men jag har inte något brännvin hemma.
   Vet du vad som hände min gamle vän? Jo, han fick slag och dog. Under många år var han van vid en sup till middagen. Sinnesrörelsen tog honom så hårt att han gick bort. Då man bjuder folk på halmstadslax med förlorade ägg och spenat skall man inte glömma laxen. De spelar en viss roll vid den rätten.
– Fick du ingen lax? sade kammarrådet. Jag skall genast – och så gick han direkt från tamburen ut genom serveringsrummet till köket. Men då kan kom dit slog honom det löjliga i situationen. Han vände tillbaka till tamburen för att tala förstånd med Dahlin. Det blev ju så många andra rätter. Nog skulle kan få mat!
   Men revisorn hade gått. Han hade hittat sin rock och hatt och käppen med. Och han var just på väg ned i hissen då kammarrådet med något allvarligt ansikte återtog sin plats vid bordet.
   Revisorn steg ut på gatan. Det snöade. Han fällde upp kragen och gick trottoaren fram till stora torget.
   Där tog han en bil och åkte direkt till restarurang Anglais, där man kände honom och kände han vanor.
   Det är tråkigt att sitta ensam och äta middag i frack, tänkte han, men det måste ske. Aftonen får inte förspillas, allting ska gås igenom. Jag skall ha halmstadslax med förlorade ägg och spenat.
   Revisorn steg in i matsalen. Hovmästaren kom emot honom, bugade leende och bjöd ett fönsterbord. Revisorn satte sig, tog matsedeln i handen och sade:
– Finns det halmstadslax med förlorade ägg och spenat?
– Ja, sade hovmästaren, och en utmärkt lax. Jag kan verkligen rekommendera den.
– Är ni säker på att det är lax med? Inte bara spenat och ägg?
– Naturligtvis är det lax, log hovmästaren. En delikat lax. Och litet Mosel eller kanske vit Bordeuax?
– Graves, helt enkelt.
Hovmästaren försvann. Revisorn satt ensam och såg ut över den stora matsalen med alla dess ätande och drickande gäster och så tänkte han:
   Halmstadlax är egentligen inte så märkvärdigt. Det finns ju så mycket annat gott att äta. Jag kunde precis lika gärna ha tagit Pragskinka som verkligen kan vara mycket gott. Eller kåldolma helt enkelt.
   Här lämnar vi denne revisor Dahlin i sin frack vid sitt ensamma bord. En så nyckfull herre bör man inte befatta sig med.
   Mn kammarrådets middag blev alltigenom lyckad. Och ingen frågade efter revisor Dahlin. Han behövdes inte alls. Man då alla hade gått och då allt var över, gav kammarrådet sin fru en godnattkyss och sade:
– Det är ändå bra tröttsamt md sådana här tillställningar. Den där Dahlin var nog inte så dum när han gick redan i början.