När Amália Rodrigues inte sjunger fado

Amália Rodrigues (1920–99) blev fadons drottning, och genom många turnéer, skivinspelningar och filmer gjorde hon musiken känd i världen. Men hon sjöng också annat. Som amerikanska evergreens som Blue Moon, Summertime och All the Things You Are på skivan Amália Rodrigues na Broadway. Den är emellertid inte tillgänglig för närvarande (även om enskilda inspelningar säkert går att finna i olika samlingar), och därför tar jag här upp ett par andra intressanta album där Amália Rodrigues sjunger annan musik än fado.

Amália … Canta Portugal (SPA 2 cd, 2016) ****

Fadon är Lissabons musik som till en början, och länge, hade få anhängare på andra håll i Portugal. När Amália Rodrigues började sjunga portugisisk folkmusik var det ett viktigt steg för att göra henne till hela Portugals stora sångerska, inte bara fadons drottning. Tre LP med namnet Canta Portugal utkom 1965, 1967 och 1972. Alla tre finns med i denna utgåva.

Canta Portugal I och II ingår i den första cd:n tillsammans med andra inspelningar av några av sångerna, gjorda vid publikframträdanden i Hollywood Bowl, Los Angeles, och Jerónimoklostret i Belém, Lissabon. De båda LP-skivorna från 60-talet är utomordentliga. De visar upp ett väl varierat urval av folksånger i orkesterarrangemang som jag tycker fungerar fint fortfarande. Framförallt sjunger Amalia Rodrigues enastående på skivorna. Rösten har skärpa, kraft och bärighet, och här finns en omsorg och hängivenhet i uttolkningarna som vittnar om att sångerskan verkligen kände för materialet. En del av sångerna är rytmiska och lättsamma, som om man kan dansa till dem, men här finns också vackra, intensiva melodier i långsammare tempo, som Senhora do Livramento, Lírio Roxo och Senhora d’Aires. Ett par av dem har ett religiöst innehåll. Fastän de först var obekanta för mig tyckte jag mig känna igen den speciella stämningen i musiken. Men det tog en liten stund innan jag associerade till en annan samling arrangerade folksånger, Joseph Canteloubes Chants d’Auvergne. En släktskap i atmosfär och temperament.

Den tredje Canta Portugal-LP:n ingår i den andra cd:n. Här är orkestern utbytt mot gitarrer och mästarna på portugisisk gitarr Fontes Rocha och Carlos Gonçalves, Pedro Leal på spansk gitarr och Joel Pina på basgitarr. På grund av gitarrerna liknar denna musik fado lite mera, och en och annan fadosångare har tagit upp sånger som Malmequer och Valentim sedan Amália gjorde det. Men jag tycker att röstens lyskraft är lite mattare här, och eftersom alla sångerna går i snabbt eller mediumsnabbt tempo blir helheten lite enformig. Därför är det välkommet med de tre följande sångerna av José Afonso varav två finns med i två versioner.

José Afonso började som sångare i Coimbras akademiska fado och skrev sedan allt mera eget material, ofta baserat på folkmusik. Afonso var en samtidskommenterande trubadur vars sånger modigt och ihärdigt vände sig mot diktaturen i Portugal, något som han fick betala dyrt för med fängelse, yrkesförbud och förbjudna skivor och scenframträdanden. Afonso skrev Grândola, Vila Morena, revolutionens symbolsång framför andra. Amália Rodrigues spelade in den redan revolutionsåret 1974 som en solidaritetsförklaring, även om det skedde sedan hon kritiserats av vänsterröster för politisk passivitet. Inspelningen är väl inte Amália på topp, men den är intressant att ta del av. I övrigt innehåller den andra cd:n några alternativa versioner av fem sånger samt två melodier av trubaduren Jorge Palma.

Höjdpunkterna är de två första Canta Portugal-skivorna. De är väsentliga komplement i bilden av en stor sångerska.

Amália em Itália (SPA 3 cd, 2017) ***

Albumet innehåller musik som Amália Rodigues spelade in under sina besök i Italien. Och där var hon ofta, med ett sista framträdande så sent som 1994. Texthäftet listar närmare 150 resor och konserter i olika italienska städer – att jämföra med de två konserter hon höll i Sverige. Att hon vid publikinspelningarna presenterade sångerna på en italienska som låter obesvärad är därför inte så konstigt. Hon sjöng italienska sånger men också portugisiska i översättning. Och ett par spanska.

Den första cd:n innehåller en LP som heter A una Terra che Amo. Årtalet har man konstigt nog missat, men det rör sig om tiden kring 1970. Den kompletteras av tolv inspelningar från olika tillfällen åren kring 1970. Några av dem är slagnummer som sjungs i översättning; Meu Amor, Meu Amor blir Mio Amor, mio Amor, Barco Negro blir Ay che Negra och Coimbra heter Coimbra även på italienska. Mest är det italienska sånger. Några är snabba och dansanta som La tarantella och Lo Tiramole, andra är vackra melodier i sävligare tempo som Canzone per Te, Maremma och Canto delle Lavandaie del Vomero. Den senare för övrigt en mycket gammal sång, från 1500-talet. Denna och ett par till känner jag igen från den storslagna presentation av neapoletansk musik som Roberto Murolo gjorde i skivserien Napoletana (se bloggen den 1 augusti 2014). Neapels sångtradition är inte så främmande för fadon, och Amália Rodrigues trivdes med den. Hon kompas här av portugisiska gitarrister av högsta klass, och det torde ha blivit många resor till Italien även för José Fontes Rocha, Carlos Gonçalves, Raul Nery, Joel Pina och några gitarrister till.

Skivan A una Terra che Amo är utmärkt liksom resten på den första cd:n i albumet. Amália Rodrigues sjunger inspirerat, musikaliskt, kraftfullt och med största självförtroende (men jag tycker hon är snäppet bättre på Canta Portugal). Italiensk musik tycks ha passa henne fint. Det har varit roligt att ta del av denna musik.

Men inte fullt så roligt med de andra skivorna som ingår i albumet. Den andra inleds med en annan LP, Amália in Teatro från 1976, inspelad med publik i Rom. Den är åtskilligt svagare än A una Terra che Amo. Detsamma kan sägas om de publikinspelningar från Rom, Palermo, Catania och Milano, alla gjorda 1973, som fyller resten av albumet, även om sångerskan verkar vara på hugget särskilt i Catania, varifrån det finns fina tolkningar av Madragoa och Fado Amália (men båda dessa är fados och ligger lite vid sidan av ämnet). Under publikinspelningarna är sångerskan på gott humör och vill hålla publiken på detsamma, vilket att döma av applåderna, rytmiska handslag och mednynnande i melodierna lyckas bra. Men skivorna innehåller med få undantag sånger i snabbt tempo. Det blir blir lite ensartat, och Amália Rodrigues koncentration förefaller inte fullständig. Möjligen förstärks intrycket av ljudkvaliteten, som är sämre än på den första skivan. Nu är det inte underligt att ett stor artist inte alltid presterar maximalt, och det finns förstås en anledning till att dessa inspelningar är okända för de flesta.

Hela albumet kostar ungefär lika mycket som en ny cd. Därför kan man skaffa det och uppskatta den första fina skivan och hoppas hitta enstaka guldkorn på de andra två. Men för den som är mindre bekant med Amália Rodrigues musik finns det många andra skivor som bör hamna högre på önskelistan.

Marchas (iPLay, 2010) ***1/2

Med risk för att hamna lite utanför ämnet tar jag kort upp detta album, som utkom för några år sedan men ännu finns på marknaden. Är en marcha en fado? Kanske, kanske inte. Marchas är fjärran från det längtansfyllda vemod som är så vanligt inom fadon. Glada melodier med pregnanta refränger har inget gemensamt med den traditionella fadons refrängfria strofer.

Marchas är muntra sånger förknippade med de uppsluppna folkfester, arraiais, som förekommer i Lissabons stadsdelar. De går praktiskt taget alltid i snabbt tempo, är rytmiska och ohämmat lokalpatriotiska. Ingen skulle i dag komma på idén att ge ut en hel cd med marchas, den skulle bli alltför enformig, all glädje och allt festande till trots. Amália Rodrigues skiva är en samling med innehållet från flera EP-skivor som kom ut under 60-talet. Några inspelningar är från 50-talet, någon enstaka från 70-talet. Med undantag för tre nummer kompas sångerskan av olika orkestrar. De spelar bra, men jag skulle stå ut med mera återhållna, mindre hurtigt entusiastiska orkesterarrangemang och föredrar de få numren med gitarrensemble. Här medverkar stora fadogitarrister som Jaime Santos och Domingos Camarinha på  portugisisk gitarr och Santos Moreira på spansk gitarr.

Skivan fungerar om man lyssnar på enskilda nummer. 26 marchas i rad blir i segaste laget. Amália Rodrigues sjunger mycket, mycket bra, med kraft och glädje, lätt och ledigt. Kompositören Raul Ferrão, som har melodin till den eviga Coimbra på sitt samvete, komponerade marchas på löpande band och svarar för några av de bästa melodierna, som Marcha da Mouraria och Marcha do Centenário.

Naturligtvis hör skivan Marchas med Amália Rodigues inte till det mest väsentliga att känna till av hennes produktion, men jag tycker man ska höra sånger som de nämnda, om inte annat för att påminnas om att bilden av den allvarliga och svårmodiga sångerskan också har ljusare sidor.

Vem som har skrivit Noite de Santo António är oklart. Sjungs denna melodi på ett fadoställe i Lissabon väcker den publikens jubel. Den kan stanna i huvudet i dagar. På skivan sjungs Noite de Santo António till orkester. Här är en version med gitarrensemble:

https://www.youtube.com/watch?v=ILbek7GtuWE