Ny fado på cd: Camané tolkar Marceneiro

Camané. Canta Marceneiro. Warner Music Portugal. *****

Alfredo Marceneiro (1891–1982) anses av många vara den viktigaste av alla manliga fadosångare. Den uppfattningen hade också fadodrottningen Amália Rodrigues (1920–99) trots att Marceneriro knappast hade en bråkdel av hennes vokala briljans och fenomenala sångteknik. Hans specialiteter var känsla, intensitet och texttolkning. Med sin sträva, opolerade röst berättar han om det gamla Lissabon, dess invånare och deras liv, ofta i musikens närhet. Men för den eftervärld som är beroende av inspelningar finns inte särskilt mycket eftersom Marceneiro inte gillade skivstudion utan föredrog en levande publik. Men man kan genom ett begränsat antal inspelningar från 30- till 70-tal ta del av hans musik.

Ingen är som Alfredo Marceneiro en symbolgestalt för den gamla fadon och dess bohemiska, kringströvande utövare och deras inte alltid så hälsosamma livsföring i stadens enklare kvarter. Under en ”karriär” på över sjuttio år skapade han ett knippe melodier som tycks överleva hur länge som helst och tåla alla sorters tolkningar och bearbetningar. Praktiskt taget alla sjunger Marceneiro. Det har Camané, nu 50 år, gjort på konserter, turnéer och skivor. När han nu ger ut Canta Marceneiro gör han det grundligare, och det känns som om denna utgåva har en stor betydelse för honom själv, som en sammanfattning av en avgörande influens. Och ett närmande till fadons verkliga hjärta.

Camané har alltid varit fadon trogen, inte minst den traditionella fadon. De nya sånger han har lanserat har hållit sig till fadons teman, och han har varit avvisande mot konstiga arrangemang och kombinationer med andra musikformer. Ändå är Camané en förnyare, och det gäller då främst hans uppmärksamma texttolkning. Han kan sjunka in i orden och bli inåtvänd intill kontemplativ. Han är också skicklig i att med rösten, dynamiken och fraseringen utmejsla fina och ständigt skiftande uttryck. Jag tycker att han ofta är bäst när han vågar gå på djupet, borra in sig i texten. En engagerad Camané sjunger sina sånger som om han hela tiden tog ställning till varje ord han yttrar.

Camané.

Camané påminner inte alls om Alfredo Marceneiro som sångare. I grunden har han en lyrisk röst, men med en fyllig klang och resurser att trycka till stavelser och fraser. Han liknar då mera sin andra förebild Carlos do Carmo, vilket man kan höra i A Lucinda Camareira där de två sjunger en växelsång, snyggt och vårdat men utan den energi som Fernando Maurício och Francisco Martinho visar i en fantastisk inspelning från 80-talet.

Texterna på skivan är signerade klassiska folkliga poeter som João Linhares Barbosa, Gabriel de Oliveira, Armando Neves, Carlos Conde, Henrique Rego med flera. Om dessa texter och sitt förhållande till Marceneiros originalversioner har Camané en del att säga i albumhäftets förord. Bland annat att han kom i kontakt med texterna genom sångaren José Pracana. ”Senare började jag, som alla andra fadistas, att sätta ord till traditionella fados av Marceneiro. Jag sjöng Fado Bailado till en text av Pessoa, Fado Cravo till ord av João Ferreira-Rosa och Fado Laranjeira till andra texter. Jag kände att jag kanske en dag skulle få modet att sjunga samma fados till de ord som Marceneiro sjöng. Men det är så att de historier som Marceneiro sjunger skildrar ett avlägset förflutet, vardagslivet i Lissabons stadsdelar och livet på landsbygden under mycket fattiga förhållanden. I dem berättas om kärlek och livserfarenheter på ett språk som inte var mitt. Det tog lång tid att finna ett sätt att tolka de här berättelserna som jag själv kände för och behärskade. Jag ville anpassa de här fadosångerna till en form som var sann för mig, utan att imitera Marceneiro.”

Om texterna ger ett gammalmodigt intryck är inte en primär angelägenhet för utländska lyssnare som knappast förstår någon portugisiska alls. Och Camanés överväganden är väl ungefär desamma som för en nutida svensk vissångare som vill göra Evert Taube aktuell för vår tid. En visdiktare som var helt samtida med Alfredo Marceneiro.

Musiken är allvarlig och ofta eftertänksam. Camané sjunger seriöst, noggrant och nyanserat; det finns inget slarv, ingen likgiltighet i hans tolkningar. Det stöd han får i José Manuel Neto på portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, kontrabas, är lika lyhört som smakfullt, samtidigt som det är diskret. Och i själva verket finns ett mångårigt samarbete mellan de fyra. Det blir som ett kammarmusikaliskt samtal mellan musiker och sångare som bygger på ett fullständigt förtroende. Med i denna gemenskap finns också sedan länge producenten och arrangören José Mário Branco.

Skivan är mycket jämn, med toppar som inte sträcker sig mycket högre än det övriga, som Olhos Fatais, Senhora do Monte, Mocita dos Caracóis, O Remorso, Despedida, Lembro-me de Ti och O Pajem. Man kan förstås också säga att den är monoton. Men det hör så att säga till Marceneiro: han fann sitt spår och höll fast vi det med sina enkla, outslitliga, melankoliska melodier, oftast i långsamt tempo. Och många gånger rätt lika varandra.

Alla femton melodierna utom Fado Menor (här O Louco) och Fado Vianinha av Francisco Viana (här Quadras Soltas) är av Marceneiro. Hans musik och de texter han använder uttrycker ofta svårmod och eftertänksamhet. Religionens närvaro i vardagen är uppenbar i sånger som Senhora do Monte och O Remorso. Den förra är en enkel, vacker melodi som Camané sjunger lika ömsint som Marceneiro själv en gång, den senare förmedlar en lite kuslig stämning med de anonyma knackningarna på porten mitt i natten och den orolige boende som fasar för vad de kan förebåda. Gott humör finns i sången om servitrisen Lucinda på kaféet i Bairro Alto, A Lucinda Camareira. Men mest är det det gamla Lissabons drömmar, längtan, ensamhet och vemod som ryms i dessa sånger. Och berättelser. Därför kan det vara givande att bekanta sig med texterna. Som O Pagem, med text av Fernando Teles, som Camané avslutar med:

Todas as noites um pagem

Com voz linda e maviosa

Ía render homenagem

À Marquesinha formosa.

Mas numa noite de agoiro

O Marquês fero e brutal

Naquela garganta de oiro

Mandou cravar um punhal.

E a Marquesa delirante

De noite em seu varandim

Pobre, louca, alucinante

Chorando, cantava assim:

Óh minha paixão querida,

Meu amor, meu pagem belo,

Foge sempre minha vida

Deste maldito castelo.

Detta är en historia. Tydligen fanns det inom den fattigmanskultur som Marceneiro representerar en nyfikenhet på vad som sker i noblessen. Brutaliteten i berättelsen kan erinra om sådant som skrevs i en del svenska skillingtryck, där brott och olyckor var spännande ämnen.

Varje kväll brukade en page

med en vacker och ömsint röst

visa sin vördnad

för den vackra markisinnan.

Men en olycksbådande natt

stack den grymme

och brutale markisen

i den gyllene strupen en dolk.

Och markisinnan

på natten från sin balkong,

ursinnig, eländig, galen och hallucinerande,

grät och sjöng som så:

O min älskade,

min kärlek, min vackra page,

jag önskar jag kunde fly för livet

från detta fördömda slott. 

Camanés försök att levandegöra Marceneiros starka, enkla melodier i kombination med texter som kan vara sjuttio eller åttio år gamla är djupt respektingivande. Och musiken är allvarlig, vacker och emellanåt gripande, kompromisslös och uttrycksfull. Den ofta kostymklädde Camané har en prydligare fasad än den (på bilder) mer luggslitne Alfredo Marceneiro, men den gedigna känslan för fadon och stadens stämningar tycks de ha gemensam. Och även Camané är en mästare.

Alfredo Marceneiro.

Kan dessa texter och melodier från ett förflutet Lissabon, tolkade av en artist med stor integritet och ambition att gå på djupet, kommunicera med en modern publik? Vad händer? Jo, när skivan nyligen utkom i Portugal gick den direkt till förstaplatsen på försäljningslistan. Vilket konstigt land.