30 januari 2018

Recensioner i repris (14)

Flera recensioner av fadoskivor som först publicerades i musiktidskriften Lira.



Carolina
Carolina
Sony Music



Efter flera års praktik på fadoställen i Lissabon är Carolina en välkänd sångerska, dock mest under namnet Lina Rodrigues. Hon är född i Tyskland 1984. När hon nu utkommer med sitt första egna album är det efterlängtat. Föga överraskande är det också en mycket fin debut. Carolinas största tillgång är en mycket vacker röst i sopranläge, men hon visar också stor förtrogenhet med fadons frasering och uttryckssätt.

Musiken är omsorgsfull, känslig, innerlig och lyrisk, och hon är bäst i långsamt tempo eller mediumtempo. Av sina kolleger påminner hon kanske mest om Cuca Roseta. Repertoaren är en blandning av traditionell fado, standardrepertoar och nyskrivet, men allt är omisskännlig fado.

Bernardo Couto på portugisisk gitarr spelar med en fantasi och ledighet som är rolig att a del av, och Luís Pontes på spansk gitarr liksom Ricardo Cruz på basgitarr eller kontrabas är skickliga de med. Hel klart är Carolina en av de bästa vi kan höra inom ny fado för närvarande, och jag tror att vi kan vänta oss mycket vacker musik av henne i framtiden.
(Lira nr 3 2014)



Rodrigo Costa Félix
Fados de Amor
ARC Music/Naxos



Rodrigo Costa Félix är uppvuxen med fadon och har själv varit verksam på fadokrogar och konserter sam i radio och tv i över tjugo år. Fados de Amor är hans andra soloskiva. Han framhåller sångare som João Braga och Carlos Zel som förebilder – artister med en central roll i fadons kretsar men inte de största namnen för en utländsk publik. Det finns sångare med starkare och mer glansfulla röster än Rodrigo Costa Félix, men han är skicklig och hans fado vårdar traditionen och bygger på en uppmärksam texttolkning, ofta också ett lågmält och liksom konverserande sångsätt. Följaktligen passar han bra på mndre scener där det finns en tydlig kommunikation mellan artister och publik. Han kompas förtjänstfullt av sin fru Marta Pereira da Costa på portugisisk gitarr. Pedro Pinhal på spansk gitarr och Rodrigo Serrão på bas är pålitliga musiker som gör ett bra jobb även denna gång. Albumet är en blandning av traditionell fado och nyskrivet. En väl framförd, seriös och poetisk fado kring kärleksmotiv.
(Lira nr 3 2014)



Carminho
Canto
Warner Portugal




Efter sina två första album Fado och Alma är Carminho etablerad som en av de stora inom dagens fado. Hennes nya cd Canto (”Jag sjunger”) visar upp ett lite bredare register än de föregående. Carminho är bra på att uttolka traditionell fado, men här finns bara fyra sådana sånger; det övriga är mest nyskrivet, delvis av Carminho själv. Hon prövar också en mer varierad instrumentering med bland annat stråkklanger och diskret slagverk. Men gitarrerna står i förgrunden. En rad fina gitarrister medverkar, mest Ângelo Freire på portugisisk gitarr och Diogo Clemente på spansk, vilket är så bra som det kan bli.

Carminho har tidigare övertygat genom sin kraft och energi, och på denna skiva finns också många exrmpel på att hon behärskar ett eftertänksamt och lågmält uttrycksssätt. Jag tycker hon är en förunderlig sångerska som oupphörligt skapar spännande ornamenterade melodilinjer med stora dynamiska kontraster. Känslan, närheten till texten och det personliga uttrycket finns alltid på plats. Troligen den bästa nya fadokivan utgven 2014, fullt i klass med hennes tidigare.

(Lira n 1 2015)

27 januari 2018

Recensioner i repris (13)

Här är ytterligare tre korta recensioner av fadoskivor, först publicerade i tidskriften Lira.



Camané
Infinito Presente
Parlophone



Det är fem år sedan Camané kom med ett nytt album, och mycket är sig likt från den gången. Det lyhörda och säkra kompet av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, kontrabas. Samarbetet med poeten Manuela de Freitas och kompositören och producenten José Mário Branco. Tyngdpunkten på traditionell fado. Camané har alltid varit en bra sångare, och den närgångna texttolkningen från hans senare skivor fortsätter, mer intensiv än någonsin. Mycket på denna skiva är nedtonat, allvarligt, eftertänksamt, ibland rentav inåtvänt och smått grubblande – det är sällan ett skivomslag stämmer så väl överens med musiken. Camanés inlevelse och starka närvaro gör att även titeln – ”oändligt närvarande” – känns kongenial. Camané har i över tjugo år byggt upp ett betydande konstnärskap inom fadon. Med denna skiva tillförs det ytterligare djup och reflektion. Med sin avsaknad av ytlighet och publikfrieri och sin koncentration och ärlighet kan Camané med detta album ha skapat något som lever vidare även när han har avslutat sin aktiva karriär.
(Lira nr 4 2015)



José Manuel Neto
Tons de Lisboa
Egeac/Museu do Fado



José Manuel Neto har i över tjugo år tillhört eliten på portugisisk gitarr, eftersökt av ledande fadosångare som vill ha honom som kompmusiker på skivor eller turnéer. Han finns på massvis med skivor, normalt som en lika tekniskt driven som lyhörd och följsam ackompanjatör. Först nu ger han ut en soloskiva. Och tämligen omgående infinner sig en reflektion: det går rimligen inte att spela portugisisk gitarr bättre. Netos spelteknik, fantasi, känsla för rytm och klang och musikantiska glädje är häpnadsväckande. Med många skickliga kolleger i dagens fado framstår han helt enkelt som den bäste, och som en fadons stora gitarrister genom tiderna. Men till skillnad från många andra komponerar han inte. På skivan håller han sig dels till fadonummer av äldre gitarrister som Armandinho, Jaime Santos och José Nunes, dels till några nykomponerade stycken. Han spelar som så ofta med de skickliga Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr; i ett fåtal spår tillkommer piano, slagverk och kontrabas. För första gången uppträder Lissabons fadomuseum som skivutgivare, och man kunde inte satsat klokare. En nödvändig skiva för alla som gillar portugisisk gitarr och instrumental fado.
(Lira nr 4 2016)



Sandra Correia
Perspectiva
Menezes Entertainment



Sandra Correia är något äldre än de flesta av dagens mest populära fadosångerskor och tillhör inte de stora namnen för en internationell publik. Hon saknar deras lyskraft, men är en rutinerad sångerska, medveten om sina begränsningar och resurser, och utformar en uttrycksfull fado utifrån dem. Jag gillar alltså Sandra Correira, som med en emellanåt lite sträv röst i lägre mellanregistret sjunger en nyanserad fado och har lätt att nå publikkontakt. Även på skiva framtår hon som genuin, kunnig och smakfull.

Ungefär hälften av materialet på albumet är traditionell fado eller äldre standardnummer, resten nyskrivet i samma andra och med bra texter. För kompet svarar Pedro Viana, portugisisk gitarr, André Ramos eller Miguel Ramos, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr. Även dessa är fina och kunniga musiker. Sammanfattningsvis en skiva vars rykte kommer att spridas mest lokalt, men ett utmärkt exempel på den fado som praktiseras på Lissabons fadoställen.
(Lira nr 4 2015)


23 januari 2018

Recensioner i repris (12)

Här är ytterligare tre recensioner som först publicerades i musiktidskriften Lira.


Cuca Roseta
Riû
Universal



På denna sin tredje cd har Cuca Roseta än modernare framtoning än tidigare. Här finns bara två strandardnummer, resten är nyskrivet. Fadomusiken närmar sig i vissa spår en bredare populärmusik, lyrisk visa eller brasiliansk musik. Gitarrerna är dominerande i kompet – med fina musiker som Bernardo Couto, Luís Guerreiro, Pedro Viana eller Ângelo Freire på portugisisk gitarr – men här finns också utrymme för andra klanger, till exempel piano och ett diskret slagverk. Över helheten vilar en lycklig, avspänd stämning, det låter faktiskt som om Cuca Roseta ler när hon sjunger. Kompet sitter säkert men det bästa med det här albumet är sången. Cuca Roseta var bra tidigare också, men här har tillkommit en värme, en innerlighet och ledighet som gör skivan till en av de bästa från senare år, trots att materialet är något ojämnt. Allra mest till sin fördel är hon i långsamma nummer där sopranrösten rör sig lugnt, naturligt och med omsorg om detaljerna. José Afonsos Verdes São os Campos, till text av renässansdiktaren Luíz de Camões, är för mig höjdpunkten. Den enkla sången, vacker som en folkvisa, samlar nytt och gammalt, poesi och melodik i en underbar förening. Cuca Rosetas bästa album.
(Lira nr 4 2015)



Nathalie Pires
Fado Além
SPA



Sångerskan Nathalie Pires är en av de största begåvningarna som framträtt inom fadon sedan millennieskiftet. Att hon ännu inte är något av de största namnen torde bero på att hon kommer från USA, där hon föddes 1986 och växte upp i en portugisisk invandrarfamilj. På sin andra cd kompas hon av Ricardo J. Dias, piano, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, basgitarr. Fina musiker som framför arrangemang av Ricardo J. Dias, som har samma roll för sångerskan Cristina Branco. De två sångerskorna har slående likartade arrangemang, och det låter luckert, kammarmusikaliskt, sobert, elegant. Även Nathalie Pires är en lyrisk sopran, men hon sjunger med större energi och dynamiska kontraster än Branco. Repertoaren är ett par av Amália Rodrigues klassiker, några traditionella fados och flera fina nyskrivna sånger. Nathalie Pires är en enastående sångerska med en mycket vacker röst, osviklig och ledig musikalitet, en rikt nyanserad sångstil, känsla för orden och en ovanlig närvaro och intensitet i uttrycket. Hon är nästa stora fadosångerska.
(Lira nr 1 2016)



André Vaz
Fado
Egeac/Museu o Fado



En stor del av de sånger som sjungs i dagens fado är gamla, antingen traditionella fadomelodier eller äldre standardnummer. André Vaz har märkt de elva numren på sin debutskiva med årtal från 1961 till 2006. Och det är ett trevligt urval av äldre sånger han samlat ihop – inte alls de vanliga, som alla tycks sjunga, utan mer sånger som fallit i glömska och förtjänar att lyftas fram. André Vaz är en hygglig sångare som sjunger vårdat och anspråkslöst, lite blygt med sympatisk röst, men utan den vokala lyskraften hos till exempel Gonçalo Salgueiro, Ricardo Ribeiro eller Pedro Moutinho. Här finns plats för gitarristerna att ta ett steg framåt. Jag gillar den här skivan främst för det utomordentliga gitarrspel som Ângelo Freire eller Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr, svarar för. En mera glansfull röst hade klarat sig utan detta aktiva och livfulla gitarrspel, som definitivt lyfter musiken. En trevlig men långtifrån omistlig skiva med onödigt kort speltid, 30 minuter, och förstklassiga gitarrister.
(Lira nr 3 2017)




20 januari 2018

Recensioner i repris (11)

För några år sedan återpublicerade jag i bloggen en rad recensioner av fadoskivor som ursprungligen skrevs för musiktidskriften Lira. Sedan dess har recensionsverksamheten dragits ner, men fortfarande tar jag upp en och annan ny fadoskiva i Lira, särsskilt sådana album som jag tycker förtjänar uppmärksamhet. Här fortsätter jag blogginläggen från 2014 med namnet Recensioner i repris, nu med skivor som jag skrivit om i Lira sedan dess. Uppmärksamma läsare av bloggen kommer nog att känna igen de flesta av albumen eftersom jag brukar kommentera dem med större utförlighet i bloggen. Här är det emellertid Lira-recensionerna som gäller. Jag avstår här från att värdera albumen med asterisker.


Antologi
Queens of Fado – The Next Generation
ARC




Skivan är en uppföljning av New Queens of Fado från 2016. Den presenterar åtta aktuella fadosångerskor, de flesta födda på 80-talet, med två spår vardera. Tre av dem – Carminho, Gisela João och Cuca Roseta – tillhör de bästa som framträtt under senare decennier, men även Raquel Tavares och Carla Pires är väletablerade med flera album bakom sig. Också Yolanda Soares och Cláudia Aurora sjunger hörvärt på detta album, medan den minst kända, Joana Rios, ger ett blekare intryck. 

Repertoarmässigt är albumet väl varierat med generöst tilltagen speltid. Tre små mästerstycken ingår: Gisela Joãos Meu Amigo Está Longe, Carminhos As Pedras da Minha Rua och Cuca Rosetas Quem És Tu Afinal. Det finns massvis med antologier med fado och denna, med bara ny fado hämtad från olika skivor, hävdar sig väl. Dock är titeln inte pricksäker: det finns en talangfull skara av sångerskor födda på 90-talet som just nu uppmärksammas och lovar mycket inför framtiden. Det är de som är nästa generation, och kanske dyker de upp i nästa volym i serien.
(Lira nr 5 2017)


Liana
Embalo
Animal



Sångerskan Liana, som har sjungit fado sedan 90-talet utan att bli särskilt uppmärksammad utomlands, är här mest känd för att ha ingått i Stockholm Lisboa Project som gjort ett par skivor där hon medverkar. Som fadosångerska är hon emellertid värd att höra; inte någon av de allra bästa men i skiktet därunder. Hon har en ljus lyrisk sopranröst och sjunger de melodiska linjerna utan större ornamenteringar, tar ut notvärdena ordentligt och kan trycka till stavelserna och nå en större intensitet. Jag föredrar henne när hon sjunger mera återhållet, och sånger som Joaquim Campos Palavra Amena eller Paulo Valentims Segredo tillhör det bästa på denna skiva, som innehåller lite traditionell fado, i övrigt både äldre standardnummer och nyskrivet. Kompet med António Dias, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, är kompetent och fungerande utan att vara exceptionellt. En rätt trevlig skiva med en sångerska som har sin plats på fadoscenen, dock utanför det starkaste strålkastarljuset.
(Lira nr 4 2015)


Gonçalo Salgueiro
Sombras e Fado
CNM



Med sitt fjärde album på femton år befäster Gonçalo Salgueiro sin ställning som en av den moderna fadons mest lysande röster. Han har en behaglig slank tenor och är skicklig på att frilägga långa, ornamenterade melodiska linjer, varför hans röst och sångsätt kommer bäst till rätt i långsamma nummer. Men han är också rolig att lyssna till i snabba sånger, som han sjunger med entusiasm och energi och en avväpnande ledighet. Rösten har en särskild stabilitet och lyster i höga lägen. Gonçalo Salgueiro är flitig som textförfattare och svarar för hälften av texterna på den nya skivan, som innehåller en blandning av traditionell fado, några äldre standardnummer förknippade med Amália Rodrigues, samt en del nyskrivet. Guilherme Banza, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Francicso Gaspar, basgitarr, samt några ytterligare instrumentalister och i ett par spår en liten orkester gör gedigna och smakfulla insatser. Men framförallt är detta en stark vokal prestation av en sångare med en sober och engagerad fado, utan skarpa kanter men med desto större elegans.
(Lira nr 3 2017)