27 februari 2018

Ny fado på cd: João Braga och João Chora



João Braga. Outrora Agora. Edições Valentim de Carvalho. ***

João Braga är en veteran inom fadon som debuterade på skiva under det sena 60-talet och vars inspelningar kan hittas i flera antologier med lite äldre fado. Han har haft en viktig roll för yngre musiker, som han i samband med fadons nya popularitet under 90-talet bjöd in att medverka vid hans egna framträdanden. João Braga är i dag 72 år och uppträder varje vecka på en fadokrog i Lissabon, men under senare år har han varit sparsam med skivinspelningar.


Ourora Agora (”förr nu”) innehåller ett knippe inspelningar från 1980 och några från 2017. I de äldre kompas han av José Fontes Rocha och António Luiz Gomes, portugisisk gitarr, Francisco Perez Andión, spansk gitarr, och Joel Pina, basgitarr. På de nyare inspelningarna medverkar Pedro de Castro och Luís Guerreiro, portugisisk gitarr, Jaime Santos Jr., spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. Alla är kompetenta och flera av kompmusikerna dessutom mycket välkända.

Det saknas uppgifter om vilka av de tolv spåren som är från vilken tid, och det går inte heller att höra av João Bragas röst eller sångstil. Han låter likadant förr och nu. Repertoaren domineras av traditionell fado. João Braga sjunger med avspänd auktoritet med en röst i högre mellanregistret som egentligen inte är märkvärdig. Musiken är traditionellt orienterad, enkel och robust, ett slags fado som har sin självklara plats i dagens musikliv i Lissabon och som kommer bäst till sin rätt i mötet med publiken. På skiva låter det inte så märkvärdigt utan är ett gott exempel på typisk fado med starka band till traditionen.



João Chora. Aromas do Fado. Edições Valentim de Carvalho. ***

João Chora har varit med länge och gjorde en del inspelningar på 90-talet som ett av de första namnen i fadons uppsving vid den tiden. Han kommer från regionen Ribatejo, vilket man kan misstänka av att en av sångerna på den nya skivan heter Canção do Ribatejo. Chora har ett fint komp med Custódio Castelo på portugisisk gitarr, Carlos Leitão på spansk gtarr, Carlos Meneses, kontrabas, och tillfälligtvis också Paulo Loureiro på piano. Sångartisterna Rodrigo och Ana Laíns är också tillfälliga medarbetare i ett par av spåren.


Custódio Castelo har skrivit två av sångerna, i övrigt lutar sig även João Chora mest mot traditionell repertoar. Han sjunger habilt, enkelt och rättframt, på ett lite återhållet och dämpat sätt. Musiken är chosefri och jag tycker att den har en tilltalande värme och aspråkslöshet. Skivan blir bättre ju längre den håller på, det vill säga de senare spåren gillar jag bäst, särskilt José Afonsos vackra sång Verdes São os Campos, till en text av renässansdiktaren Luíz de Camões. Det är i detta spår som Ana Laíns finns med. Dock kan Choras/Laíns version inte mäta sig med den som Cuca Roseta presenterade på sitt tredje album. Sånger som Todas as Horas São Breves och Sombra de Ti är också roliga att lyssna till.

Tvingad att välja mellan João Bragas och João Choras nya skivor skulle jag nog föredra Choras, med mycket knapp marginal. Att sångtexterna inte finns med och att den har en speltid på bara 31 minuter rundar dock av mitt omdöme nedåt en aning.





23 februari 2018

Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (3)


Med det tredje och avslutande inlägget från Coleção Berardo, konstmuseet i kulturcentret i Belém i Lissabon, förflyttar vi oss två trappor ner, till avdelningen där den nyaste konsten visas. Konst från de senaste decennierna.

Denna samtida – eller nästan samtida – konst borde väl vara den som är lättast att uppskatta och förstås av en nutida publik. Men ofta är det tvärtom – det är just den samtida konsten som uppfattas som obegriplig, mystisk, förbryllande. Och hos många konstnärer finns väl också avsikten att skapa något nytt och oväntat, till och med provocerande. Men fler än jag tycker nog att det finns något vackert i amerikanens Frank Stellas (1936) The Broken Jug från 1999, en stor skulptur som står vid ingången till hallen.



Frank Stella är upphovsman också till en stor målning, Hegamatana II, från 1967.



Många av de samtida, eller nästan samtida, verken är i mycket stort format. En målning som amerikanen Robert Mangolds Four Color Frame Painting #2 från 1983 är ingenting för vardagsrumsväggen. Ett verk som detta hör mera hemma i offentliga miljöer där det tål att betraktas på lite avstånd.



Japanen On Kawara (1932–2014) blev omtalad även i vårt land när han presenterade bilder som bestod av ett datum ljust målat på svart bakgrund. Bilderna heter det som man kan läsa på dem. Som gammal förlagsredaktör med vissa yrkesskador blir jag mindre upprörd över motivet än avsaknaden av mellanslag.



Engelsmannen Richard Long (1945) har gjort Sandstone Line från 1981, en skulptur som är uppbyggd av 151 stenar. Vad olika betraktare än anser om den kan de säkert vara överens om att den tar rejält med plats. Återigen: inget för vardagsrummet.



Som ett mera ”normalt” konstverk framstår italienaren Giovanni Anselmos (1934) Un Giro Piú del Ferro från 1969. En innehållsrik bild.




Mario Metz (1925–2003) är också italienare och svarar för en gåtfull komposition som heter Près de la Table från 1980. Det ska sägas att mannen till höger inte ingår i verket.



Grek-italienske Jannis Kounellis (1936–2017) kan också förbrylla publiken med ett verk från 1971 som saknar titel.



Det sista exemplet inifrån hallen är av amerikanen Joseph Kosuth (1945). Verket i neon från 1965 heter Self-described and Self-defined.



Till sist några skulpturer som kan ses i trädgården bakom museet. Fransk-amerikanska Niki de Saint-Phalle (1930–2002) är välkänd för stockholmare genom den stora skulpturgruppen Paradiset, som finns på Skeppsholmen utanför Moderna museet. Hennes bidrag till Coleção Berardo heter Les Baigneuses och är från 1985.



Här finns också en stor skulptör av den kanske mest kände av alla 1900-talets skulptörer, engelsmannen Henry Moore (1898–1986). Reclining Figure: Arched Leg från 1969–70 är imponerande.



En portugisisk skulptör finns också representerad med ett verk som först kan uppfattas som en liggande trädstam med nakna grenar. Skulpturen från millennieskiftet heter mycket riktigt Árvore (träd) och är av Alberto Carneiro (1937­–2017).



Portugiserna är annars inte säskilt många på Coleção Berardo, som visar internationell konst med tyngdpunkt på Europa och USA. De kvinnliga konstnärerna är, som på så många museer, i mycket klar minoritet. Därför avslutar jag bildsvepet från Coleção Berardo med ett verk av en konstnär som är kvinna och från Portugal. Starkt solljus och blank metall gör statyn svår att fotografera, så vi ser den här från olika håll. Fernanda Fragateiro (1962) svarar för Caixa (Desmontagem) 2 från 2006.



Som sagt: konsten på Coleção Berardo ska ses i verkligheten. Passa på om Lissabon ingår i resplanerna. Det är ett förstklassigt konstmuseum.

19 februari 2018

Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (2)

Med detta inlägg fortsätter jag rundvandringen på det intressanta museet för modern konst Coleção Berardo i Belém i Lissabon. Exemplen är naturligtvis bara en bråkdel av alla de verk som kan beskådas på det ganska stora museet.

Mycket av konsten från 1900-talet är abstrakt och den kan beskrivas som färgfält som ställs vid sidan av varandra, ibland i geometriskt strikta former. Betraktare kan ha olika preferenser i färger och former, men det är verkligen mycket svårt att avgöra varför ett verk är bättre eller sämre än ett annat. Coleção Berardo har många sådana abstrakta verk av konstnärer från olika länder. Vi börjar med ett exempel från Danmark. Richard Mortensen (1910–93) är mannen bakom Est Oest 2 från 1956.



Holländaren Piet Mondrian (1872–1944) är en föregångsman inom denna geometriskt kantiga konst som man kan se som en långt driven stilisering och renodling. Tavla i gult, svart, blått, rött och grått är den nyktra titeln på detta verk från 1923.



Det verkar troligt att Florence Henri (1893–1982) hämtat intryck från Mondrian. Hon var född i New York men beskivs i Wikipedia som fransyska, men på museet uppger man att hon var från Schweiz. Verket utan titel är från 1926–29.



Mera diffusa och mindre distinkta är formerna i fransmannens Nicolas de Staëls (1914–55) Paysage från 1953. Kanske kan titeln (landsbygd) ge en hjälp till tolkning av mönstret av ljusa färger?



En liten tavla är också holländaren Willem de Koonigs (1904–97) verk utan namn från 1976.



Presenza N5V är den gåtfulla titeln på ett verk i svartvitt av italienaren Emilio Vedova (1919–2006).



Holländaren Karel Appel (1921–2006) tillhör de mera välbekanta namnen bland konstnärerna som finns representerade på Coleção Berardo. Hans expressiva målning Saut dans l’espace från 1953 är ett typiskt exempel på hans konst.



Fransmannen Jean Dubuffet (1901–85) mötte vi redan i det förra avsnittet med en skulptur som står vid ingången till museet. Inne i Coleção Berardo finns denna lilla, trevliga skulptur, Borne au Logos V, från 1967.



Moderna konstnärer måste inte nödvändigtvis måla eller skulptera abstrakt, vilket tydligt framgick av exemplen i det förra avsnittet. Ingen behöver grubbla på vad Atelier från 1946 föreställer. Konstnären är ytterligare en fransman, Francis Gruber.



Tysken Max Ernst (1891–1976) är ett mycket stort namn inom 1900-talets konst och hans verk kan ses på många museer runtom i världen. Så även på Coleção Berardo. Coquilles fleurs är från 1929.



Jacques Hérold (1910–87) var född i Rumänien men flyttade till Frankike och räknas i museets information som fransman. Han anses vara surrealist, vilket verkar rimligt när man ser hans La Rencontre från 1936.



Att avbildningarna här inte ger ett riktigt intryck av verken beror bland annat på att de inte ger någon uppfattning om deras storlek. Flera av bilderna är i verkligheten ganska små. Men nästa bild, också i surrealistisk stil, har en rejäl yta. Den kan föra tankarna till Salvador Dali eller konstnärerna inom Halmstadsguppen i Sverige, men är skapad av schweizisk-amerikanske Kurt Seligmann och heter Magnetic Mountain (1949).



Med detta anslående verk avslutas detta avsnitt. I ett tredje och sista besök på Coleção Berardo ingår några verk som är skapade närmare vår egen tid, plus ett par skulpturer som finns i grönskan bakom museet. Fortsättning följer alltså.